Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medaljkonst - Medaljong - Medaljör - Medan - Medborgaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1081
Medaljong—Medborgaren
1082
vilka sedan reduceras mekaniskt (se Red
u-cering). Adolf von Hildebrands och Rudolf
Bosselts insatser ha varit av stor betydelse
för den moderna tyska m., och sedan omkr.
1900 har ett flertal tyska medaljskulptörer
utfört såväl gjutna som präglade medaljer, som
modellerats i medaljens (färdiga) storlek, t.
ex. A. von Hildebrand (plakett över Bismarck;
bild 17), R. Bosselt (förtjänstmedalj; bild 19),
Max Dasio, Georg Römer, Georg Wrba,
Jo-seph Gangl (krigsmedalj 1914; bild 18), K.
Ott o. a.
Gustav Vasa lät prägla ett medaljliknande
praktmynt, en gyllen, till sin kröning 1528,
liksom Johan III:s gjutna kröningspenning
1569 sannolikt av i Sverige arbetande tyskar.
Svensk m. är under 1600-talet starkt beroende
av tysk och under 1700-talet av fransk m.;
detsamma gäller medaljskulpturen i Danmark
(och Norge), där M. G. Arbien och P. L.
Gia-nelli voro de förnämsta. J. Rethe och J. G.
Breuer, födda och utbildade i Tyskland, ha
utfört goda medaljer för svensk räkning.
Tysken A. Meybusch (se d. o., med bilder)
verkade en tid i Stockholm och for sedan till
Paris. Fransmannen E. Parise inkallades av
drottning Kristina. Den förste svenskfödde
medaljgravören var den i Paris hos Varin
och i London hos Roettiers utlärde A.
Karl-steen, lärare åt R. Faltz, som på 1690-talet
kom i tysk tjänst. M. fick nu ett
internationellt drag, där det fransk-antika inslaget
övervägde, förmedlat till de europeiska hoven
av den i Sverige under ett kvartssekel
verksamme Hedlinger (se d. o., med bilder). Hans
svenska lärjungar, bl. a. D. Fehrman och N.
Georgii, voro tidtals sysselsatta vid
utländska hov, vilket tyder på att svensk m. även
då hade gott anseende. G. Ljungberger och
C. G. Fehrman (se dessa ord, med bilder)
drogos båda för studier till Italien, och den
antikbeundran, som gått i arv till dem från
Hedlingers konst, fick stöd i tidens
nyklassicistiska inriktning (Sérgel, L. A.
Masre-liez). Ljungbergers elever L. Grandel och
C. Enhörning voro verksamma i Stockholm
in på 1800-talet. M. under detta årh:s förra
hälft stod överallt lågt, således även i
Sverige. De bästa här voro Lea Ahlborn
(medalj över Ch. E. Anthon, 1884, utförd på
uppdrag av American numismatic and
archæolo-gical society; bild 23) och den hos dansken J.
Conradsen utlärde J. E. Ericsson (medalj över
J. Letterstedt 1861; bild 24). Ahlborns elev
J. A. Lindberg (medaljer över Ernst
Wester-lund 1899, bild 25, och R. Almström 1900)
fick sin konstnärliga uppfostran på franska
ateljéer, likaså hans son Erik Lindberg
(Nobelmedaljerna, se Nobelstiftelsen;
plakett över O. Montelius, se d. o., 1913; medalj
över Gustaf Ekman 1928, bild 27). Axel
Kulle, Svante Nilsson (medalj över J. G.
Richert, bild 26), Otto Strandman och Tore
Strindberg ha utbildat en medaljstil,
vilken liksom de båda Lindbergs har franska
släktdrag. Carl Milleis (medalj över Gustav
Vasa 1923; bild 29), E. Rafael-Rådberg, Nils
Sjögren, norrmannen Gustav Vigeland (se
Nobelstiftelsen, med bilder) samt
finländarna Axel Gallén, G. Finne och Gerda
Qvist ha utfört modeller till såväl präglade
som gjutna medaljer.
Litt.: L. Forrer, »Biographical dictionary
of medallists» etc. (8 bd, 1904—29); M.
Bern-hart, »Medaillen und Plaketten» (1911; 2:a
uppl. 1920; med litt.-förteckn.); K. Regling,
»Die antike Münze als Kunstwerk» (1925);
W. Froehner, »Les medaillons de 1’empire
romain» etc. (1878); G. F. Hill, »Medals of
the renaissance» (1920); G. Habich, »Die
Medaillen der italienischen Renaissance» (1922);
F. Mazerolle, »Les médailleurs frangais» etc.
(3 bd, 1902—04); J. Simonis, »L’art du
mé-dailleur en Belgique» (2 bd, 1900—04); A. W.
Franks och H. A. Grueber, »Medallic
illustrations of the history of Great Britain and
Ire-land» etc. (1885; pl. 1904—11); R. Marx, »Les
médailleurs frangais depuis 1789» (1897) och
»Les médailleurs frangais contemporains»
(1898); E. Lindberg, »Den moderna franska
medaljen» (i Ord och Bild 1911); K. Domanig,
»Die deutsche Medaille» (1907); G. Habich,
»Die deutschen Medailleure des XVI.
Jahr-hunderts» (1916); V. Bergsöe, »Danske
me-dailler og jetons samt militaire hæderstegn
fra 1789—1892 (Norges til 1814, Slesvig og
Holstens til 1864)» (1893; pl. 1897); B. E.
Hildebrand, »Minnespenningar öfver enskilda
svenska män och qvinnor» (1860; fortsatt i
Numismatiska Meddelanden, bd 17, 1905—15,
bd 24, 1925, av B. E. Hyckert, V. E.
Lilien-berg och A. Wahlstedt); B. E. Hildebrand,
»Sveriges och svenska konungahusets
minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer»
(2 bd, 1874—75; fortsatt i Numismatiska
Meddelanden, bd 13, 1892, av B. E. Hyckert;
till-lägg av C. A. Ossbahr, »Mynt och medaljer
slagna för främmande makter i anledning av
krig mot Sverige», 1927); C. Bildt, »Les
mé-dailles romaines de Christine de Suède» (1908);
A. Lichtwark, »Die Wiedererweckung der
Medaille» (1907); O. Levertin, »Svensk och
fransk medaljkonst under 1600-talet» (i Nord.
Tidskr. 1903 och i »Samlade skrifter», 19,
1910); K. Warburg, »Hedlinger» (1890); E.
Lundmark, »Sergel och den svenska medalj
-konsten» (i Konsthist. Sällsk:s Publikation
1921). E.L-k.
Medaljo’ng (fr. médaillon), medalj av
ovanlig storlek; relief, tavla el. ornament i
cirkelrund el. oval ram; flat och rund el. oval
kapsel för ett miniatyrporträtt, en hårlock etc.
Medaljör, person, som erhållit
belöningsme-dalj; förr även dets. som medalj (stans)gravör.
Medan, stad på n. ö. Sumatra, 24 km från
uthamnen Belawan-Deli; huvudstad i
resi-dentskapet Sumatras östkust; 46,920 inv.
(1929; över 3,000 européer) . Staden är
välbyggd och av europeisk prägel, över M. går
en stor del av Sumatras export (jfr Deli).
Medborgaren, namn på flera tidningar och
tidskrifter. 1. Ett halvveckoblad, organ för
filantroperna och mystikerna, utg. sept. 1788
—febr. 1790 och okt. 1792—april 1793 av
C. F. Nordenskjöld. — 2. En politisk
oppo-sitionstidning med växlande utgivningstider
och namn, utg. av J. G. Hierta (se d. o.)
1829—32. — 3. Folktidning, uppsatt av P.
Thomasson 1870, från 1871 kallad Svenska
Medborgaren, 1873—77 organ för
Lantmannapartiet. — 4. Politisk månadsskrift, utg. av
Allmänna valmansförbundet (se d. o.) sedan
1920, fortsättning av Allmänna
Valmansför-bundets Månadsblad, som började utges 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
