Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mendelssohn, släkt - Mendelssohn, Arnold Ludwig - Mendelssohn, Moses - Mendelssohn Bartholdy, Albrecht - Mendelssohn-Bartholdy, Felix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Mendelssohn, A. L.—Mendelssohn-Bartholdy
1172
Felix M. - Bartholdy och dennes
sonson Albrecht M. Bartholdy se nedan. — Litt.:
S. Hensel, »Die Familie M., 1729—1847»
(1879; 18 :e uppl., 2 bd, 1924).
Me’ndelssohn, Arnold L u d w i g, tysk
tonsättare (f. 1856); se släktartikeln. Elev
av Kiel, gedan 1891 »kyrkomusikmästare» i
Darmstadt. M. har särskilt gjort sig
förtjänt om den protestantiska kyrkomusiken
samt är känd och aktad över hela Tyskland
genom sina kyrkliga körverk. Till de främsta
höra »Abendkantate» (1881), »Frühlingsfeier»
(1891), »Pandora» (1908), »Schneiders
Höllen-fahrt» (1897), »Paria» (1905); även
koralkantater, motetter och a cappellakörer,
madri-galer m. m. M. har även skrivit operor: »Der
Bärenhäuter» (1900), »Die Minneburg» (1909)
m. fl. Hans solosånger äro omtyckta. T. N.
Me’ndelssohn, Moses, tysk filosofisk
skriftställare av judisk börd (1729 6/ø—86 4/i). Blev
1754 bokhållare i ett judiskt handelshus och
sedermera föreståndare för affären. M.
ägnade sin fritid åt
filosofiskt författarskap,
blev en av de mest
framstående
representanterna för den tyska
upplysningsfilosofien
och en
populärfilosofisk skriftställare av
rang. Han stod i nära
vänskapsförhållande
till Lessing, Nicolai
o. a. den tyska
upplysningslitteraturens
målsmän samt
brev-växlade med Kant.
Särskilt sysselsatte honom estetiska och
religionsfilosofiska frågor. Som estetiker är han
i viss mån föregångare till Kant. Utan att
överge sin judiska tro anslöt han sig till
deis-men, för vars utbredning i Tyskland han
betytt ofantligt mycket. I »Phädon oder über
die Unsterblichkeit der Seele» (1767; sv.
övers. 1798), en modernisering av Platons
likanämnda dialog, utvecklar han bevisen för
själens odödlighet, i »Morgenstunden» (1785)
bevisen för Guds existens, särskilt det
onto-logiska. Stort uppseende väckte en polemik
mellan M. och Jacobi; denne hade 1785 i en
skrift påstått, att Lessing dött som spinozist
(då liktydigt med ateist), för vilken
beskyllning M. tog honom i försvar i en skrift »An
die Freunde Lessings» (1786). En
jubileums-uppl. av M:s saml. skr. är under utgivning
(1929 ff.). G. O-a.
Me’ndelssohn Bartho’ldy, Albrecht, tysk
jurist, urkundsutgivare (f. 1874), sonson till
Felix Mendelssohn-Bartholdy. Blev 1905 prof,
i Würzburg och 1920 i Hamburg, där han
även förestår Institutet för utrikespolitik. M.
har bl. a. skrivit »Völkerbund als
Arbeits-gemeinschaft» (1918) och är mest känd som
utgivare (jämte Fr. Thimme och J. Lepsius)
av den stora urkundssamlingen »Die grosse
Politik der europäischen Kabinette 1871—
1914» (40 bd, 1924—27). V. S-g.
Me’ndelssohn-Bartho’ldy, Felix, tysk
tonsättare (1809 2/2—47 4/n); se
Mendelssohn, släktart. Studerade en tid språk vid
Berlins univ. och utgav en god övers, av
Terentius’ »Andria». Musiken var dock
ti
digt hans främsta sysselsättning. Redan
vid 20 års ålder visade han sig som en
rutinerad dirigent med goda
ledaregenskaper. Fr. o. m. 1820 komponerade han för
orkester, sång, piano m. m. och vann vid
17 års ålder sin första berömmelse genom
en uvertyr till Shakespeares »En
midsommar-nattsdröm» (på 1840-talet även musik till
teaterstycket), ett verk, som fick stor
betydelse såsom det första inom den romantiska
karaktärsuvertyren. Även körverk (»Tu es
Petrus» m. fl.), kammarmusik (en oktett,
kvartetten i a moll m. m.) och flera
pianostycken vunno beaktande. M. företog resor
till England, Frankrike och Italien. I
England fick han idén till sin berömda
»Hebri-deruvertyr», och i Italien skrev han »Italiensk
symfoni» (fullb. 1833), som även med
framgång uppfördes. Han studerade den katolska
kyrkomusiken i Rom, komponerade en del
kyrkliga körverk och arbetade på musik till
Goethes ballad »Die Walpurgisnacht» för soli.
kör och orkester (fullb. 1843). Såsom redan
då betydande pianist skrev och utförde han
en pianokonsert i g moll (1831). 1833—35
verkade han som dirigent i Düsseldorf och
började vid denna tid även leda de
nederrhen-ska musikfesterna. 1835 ledde han en
Gewand-hauskonsert i Leipzig och mottog s. å.
dirigentplatsen där. I Leipzig blev han snart
den dominerande musikpersonligheten; 1843
grundade han det sedan så berömda
konserva-toriet och kallade de bästa lärare dit. 1836
fullbordade han sitt oratorium »Paulus» och
tio år senare »Elias», varjämte han
påbörjade ett tredje, »Christus». En skotsk
symfoni i a moll fullbordades 1842. Stor
popularitet fingo även hans nya karaktärsuvertyrer,
ss. »Meeresstille und glückliche Fahrt»,
»Me-lusine», »Ruy Bias» m. fl. Av andra berömda
verk märkas en violinkonsert i e moll (1844)
och en andra pianokonsert i d moll (1837), en
»Capriccio brillant» för piano och orkester
(1832), symfonikantaten »Lobgesang» (1840),
flera Davids psalmer för soli, kör och orkester
m. m. Från 1840 verkade M. även i Berlin,
då konung Fredrik Vilhelm önskade hans
hjälp vid utförandet av en del grekiska
dramer. Han skrev sedan för Berlin (och hovet
i Potsdam) musik till Sofokles’ »Antigone»
(1841) och »Oedipus i Kolonos» (1845), Racines
»Athalia» (s. å.) och ledde själv uppförandet.
Särskilt på 1830-talet tillkommo de
allbe-kanta pianostyckena »Lieder ohne Worte».
Hans solosånger och duetter blevo mycket
populära. Av stor betydelse för orgelmusikens
reformering blevo hans preludier och fugor
(op. 37; 1837) och sex sonater (op. 65; 1845).
— M:s mångsidiga verksamhet blev av
epokgörande betydelse i Tyskland. Romantiken
hade upplöst de gamla klassiska formerna och
fordrat ren subjektivism i skapandet, M.
däremot återinsatte de stränga formerna i deras
rätt utan att förfalla till rent efterapande av
klassikerna. En mängd lärjungar upptogo
hans skrivsätt, och hans stil blev därför i
högsta mening skolbildande för alla
germanska länder, men hans formella begränsning
skapade en schablonmässig efterklassisk stil,
som tidigt förflackades. Hans strävan efter
förfinad, aristokratisk yttre struktur gav
upphov till en ytlig, sentimental salongsstil, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
