Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1265
Metternich, K. W. N. L.
1266
Pauline v. Metternich.
Pauline von M.,
f. grevinna S
än-d o r (1836—1921), som
spelade en ledande
roll inom Paris’
socie-tet och modevärld.
Hon skrev två
memoararbeten (sv. uppl.
1922 och 1923). Om
henne jfr A. F.
Selig-mann i »Neue
öster-reichischeBiographie»,
bd 3 (1926). — Om
greve Paul
Wolf-Met-ternich se W o 1
f-Metternich.
Me’tternich, Klemens W e n z el N
e-p o m u k L o t h a r, andre furste av M.
Win-neburg, hertig av Portella, österrikisk
statsman (1773 15/s—1859 11/s); se släktartikeln.
M. studerade 1788—94 vid Strassburgs och
Mainz’ univ. Under tillfälliga uppdrag i
österrikisk tjänst blev han tidigt förtrogen
med de vådor, som franska revolutionen
skapade. Då fransmännen hösten 1794 erövrade
Koblenz, miste familjen sina gods i
Rhen-landet och flyttade till Wien. Sedan M. i sept.
1795 förmälts med Eleonore Kaunitz, en
sondotter till statskanslern Kaunitz (se d. o.),
togs hans talang efter hand i anspråk av den
•jsterrikiska diplomatien (sändebud 1801—03
i Dresden, 1803—05 i Berlin, 1806—09 i
Paris). Då Ryssland och Frankrike 1803 enats
om att nyordna förhållandena i v. Tyskland,
hade åt M:s familj blott tillerkänts ung. en
tredjedel av dess forna godsområden. Dels i
samband därmed, dels på grund av personlig
motvilja mot Napoleons politik såsom ett hot
mot Europas jämvikt motverkade M. de
franska planerna. Hans ideal var tidigt, att
Österrike och Preussen skulle gå samman, något
som dock t. v. ej kunde realiseras. I Paris
vann M. viktiga försänkningar och lärde
närmare känna Napoleon, i vilken han såg en
brutal naturkraft, farlig för Europa men
nyttig i det av revolutionen upplösta Frankrike.
Efter Österrikes nederlag mot Frankrike 1809
blev M. österrikisk utrikesminister.
Målmedvetet och skickligt förmedlade M.
äktenskapet mellan Napoleon och kejsar Frans I:s
dotter Marie Louise 1810, vilket t. v. tryggade
Österrike för ytterligare franska övergrepp
och samtidigt avlägsnade Frankrike från
Ryssland. När ett rysk-franskt krig förestod
1812, tyckes M. ha trott på fransk seger.
Österrike förblev till formen neutralt, ehuru
österrikiska trupper bildade den franska
arméns högra flygel. Efter Napoleons nederlag
nödgades M. övergiva sin reserverade
hållning. Dramatisk karaktär ägde ett möte juni
1813 mellan M. och Napoleon i Dresden, där
den senare, om man får tro M:s memoarer,
blottade sin desperata avsikt att segra eller gå
under. M:s åsikt var, att Österrike borde
utgöra tungan på den storpolitiska vågen.
Napoleons omedgörlighet vållade dock, att
Österrike 12 aug. 1813 öppet anslöt sig till
hans motståndare. Efter Napoleons nederlag
vid Leipzig (okt.) sökte M. medla; ett inom
Västeuropa begränsat Frankrike med
kejsarinnan Marie Louise som österrikisk stödjepunkt
kunde ha blivit en betydelsefull jämvikts-
faktor. Betecknande för M:s djupa motvilja
mot storpolitiska rubbningar är, att han i
det längsta motarbetade kronprins Karl
Johans planer på att förena Norge med Sverige.
Efter Napoleons avsägelse och Bourbonernas
restauration (första Parisfreden) hade M.
att bevaka Österrikes intresse på kongressen
i Wien (sept. 1814—juni 1815). Han
medverkade vid tillkomsten av Tyska förbundet
— en diplomatisk sammanslutning enl. M:s
gamla önskningar, avsedd att förekomma inre
revolutionär propaganda i Mellaneuropa och
utåt fjättra Preussens rörelsefrihet under
Österrikes lydno — samt förskaffade
Österrike övervägande maktställning inom det
splittrade Italien. Då Ryssland gjorde
anspråk på hela Polen och Preussen på hela
Sachsen, enades under Talleyrands (se d. o.)
bemedling Österrike, England och Frankrike
häremot (traktat 3 jan. 1815). Efter de
»hundra dagarna» och andra Parisfreden tillkom
20 nov. 1815 allians mellan de fyra
segermakterna från 1813. På eng. initiativ
över-enskoms, att stormakternas ombud, när så
krävdes, på kongresser skulle fatta
ståndpunkt till de politiska problemen. Det var en
diplomatisk arbetsform, passande för M., som
ägde skarpt väderkorn för realpolitiska
frågor. Uppgiften att styra det konglomerat,
som Österrike var, har karakteriserats som
administrativ diplomati, och häri var M.
mästare. Hans förmåga att kringgå brännbara
ämnen var även en politisk förtjänst, till
gagn för sammanhållningen av det nya, av
motsatser bräddade Europa, där Österrike
intog en ledande plats. 1821 blev M.
österrikisk hus-, hov- och statskansler. Trots sitt
inflytande intog M. städse en vansklig
position, då hans verksamhet begränsades till
utrikespolitiska spörsmål. Att försvaret var
ineffektivt försvagade M:s utrikespolitiska
pondus, och M. motarbetades i de inre
förvaltningsfrågorna framgångsrikt av bömaren
greve Kolowrat (se d. o.). — 1815 hade
Rysslands, Österrikes och Preussens monarker på
den förstnämndes bedrivande undertecknat
den fördragsurkund, som kallas den »heliga
alliansen» (se d. o.). Fördraget, som blev en
radikalismens skottavla, blev f. ö. av ringa
praktisk vikt och betecknades av M. som ett
»klingande intet». Den radikala och
nationalistiska agitationen i Tyskland 1817—19
bemöttes av M. med energiska mått och steg.
De tyska staterna enades om de s. k.
Karls-badbesluten, varigenom en stark polisuppsikt
anordnades mot misshagliga meningsyttringar.
På stormaktskongressen i Aachen (sept.—
nov. 1818) anslöt sig även kejsar Alexander
till M:s kamp mot nyhetssträvanden. M.
sökte dock främst stöd hos England. Då 1820
oroligheter utbröto i Spanien, Portugal och
Båda Sicilierna, sammanträdde
stormakts-kongresser i Troppau (okt.—nov. 1820) och
Laibach (jan.—maj 1821), utmynnande i att
Österrike skulle återställa ordningen i
Italien. Medan Frankrike, som 1818
återupptagits i stormakternas råd, motvilligt
instämde i detta beslut, vägrade England sin
medverkan, vilket särskilt yppades på en sista
kongress i Verona (okt.—dec. 1822).
Harmonien mellan rysk och österrikisk ledning bröts,
då grekerna gjorde revolt mot Turkiet. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
