Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michelangelo, Buonaroti - Michelessi, Domenico - Michelet, släkt - Michelet, Christian Fredrik - Michelet, Jules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Michelessi—Michelet, J.
18
kapellets gravmonument, ehuru de icke
heller äro fullbordade. Under svåra yttre
förhållanden utförde M. de båda i unga år
skördade Medicihertigarnas, Giulianos och
Loren-zos, monument, som upptaga var sin vägg i
kapellet. Mittnischen upptages i båda fallen
av en idealiserad, sittande staty av den döde,
där nedanför sarkofagen, på vars lock
dekorativa stämningsfigurer vila, i ena fallet Dagen
och Natten, i det andra Gryningen och
Skymningen (se bild 10—12 och Florentinsk
konst, pl. 2). — De olyckliga öden, som
under denna tid drabbade Florens, satte
outplånliga spår i M:s ömtåliga sinne. Efter en
lång belägring måste staden 1529 på nåd och
onåd ge sig i kejsarens och Medicipåvens
händer. M:s ställning förvärrades av att han
som ivrig republikansk fosterlandsvän åtagit
sig posten som högste ledare av stadens
for-tifikationsväsen, vilket förde honom i
motsättning till påven, i vars tjänst han utförde
arbetena vid San Lorenzo. Som ett bevis på
hans plågade och oroliga tillstånd måste man
uppfatta den flykt till Venezia, som han
företog på grund av ovissa rykten om högste
befälhavarens förräderi. Han vände emellertid
snart tillbaka till sin post och höll sig efter
stadens kapitulation dold, tills han benådats
av påven. Han måste dock förbinda sig att
fortsätta arbetena i Medicikapellet. Trött
och förödmjukad, arbetade han med alltmer
slappnande intresse på dessa skulpturer, från
vilka först Clemens VII:s död skänkte honom
slutgiltig befrielse.
1534 lämnade M. för alltid Florens och for
till Rom, där nya stora uppgifter väntade
honom. 1535—41 målade han fresken
»Yttersta domen», som upptar hela den ena
kortväggen i Sixtinska kapellet (bild 17). Det är,
som om konstnärens djupt skakade
sinnesstämning tagit sig uttryck i denna jättemålning,
som tvingat det heroiska figuridealet att bli
bärare av en oförsonlig tragik. M:s liv var
ständigt fyllt av lidanden, vilka dock
kulminerade med Florens’ olycksöde i slutet av
1520-talet. Svårigheterna hade f. ö. utan
tvivel sin grund i hans egen karaktär. Hans
skygghet och stolthet, hans känslighet och
misstänksamhet gjorde hans levnadslopp till
ett långt och tragiskt lidande. Mången gång
speglas detta också i hans konst, icke minst
i »Yttersta domen» och det fåtal skulpturverk
han utförde under denna senare tid, särskilt
de båda gripande Pietägrupperna i domen i
Florens och i Palazzo Rondanini i Rom.
Jämförda med »Yttersta domen» beteckna
freskerna i Capella Paolina (1549), framställande
Petrus’ korsfästelse och Paulus’ omvändelse,
en viss avspänning.
De sista tjugu åren av M:s liv upptagas
till större delen av arkitektoniska uppgifter.
1544 ordnade han bebyggelsen av Capitolium,
som dock först långt senare fick sin
avslutning. Från 1547 ledde han byggandet av
Palazzo Farnese, vars fönsterramar och gesims
bl. a. fått sin form av hans hand. Det största
verket var emellertid den definitiva
gestaltningen av den alltsedan 1506 under byggnad
varande Peterskyrkan (se d. o.). M. övertog
1546 efter Antonio da Sangallos död ledningen
därav. Genom undertryckande av
sidoutrym-menas självständighet gav han planen och
rumsbildningen större enhet och sammanhang
och föregrep därmed vad barocktiden skulle
fullborda. Kupolen uppfördes efter M:s död, i
allt väsentligt efter hans ritningar.
Efter M:s död fördes hans stoft till
Florens och vigdes under stora hedersbetygelser
till ro i Santa Croce i juli 1564. Medan man
i Florens uppsatte det täml. misslyckade
monumentet över graven, fullbordades
småningom i Rom San Pietros jättekupol som ett
desto värdigare minnesmärke över
renässanstidevarvets störste son. — Litt.: Äldre biogr.
av Vasari m. fl., nyare monogr. av H. Thode
(6 bd, 1903—13), Justi (1909), H. Mackowsky
(4:e uppl. 1925) m. fl.; E. Steinmann och R.
Wittkower, »Michelangelo-Bibliographie 1510
—1926» (1927). Avbildningar lättast
tillgängliga i »Klassiker derKunst», VII (1906). H.C-l.
Michele’ssi [mikel-], D o m e n i c o, italiensk
författare, abbé (1735—73). Kom till Sverige
som Gustav III:s protégé och stannade där
till sin död. Han skrev förutom en del
hyll-ningsverser och poetiska översättningar även
en skildring av Gustav III:s statsvälvning,
»Lettre a m:gr Visconti. . . sur la révolution
arrivée en Suède le 19 aoüt 1772» (1773), i
synnerligen konungsk anda. Led. av sv.
Vet.-akad. (1772). Se A. Beijer, »Abbé D. M.» (i
Samlaren 1920). (O. W-n.)
Michelet [mP/alet], norsk, urspr. fransk
släkt, härstammande från Paul M. de
Beau-val (1617—60), som kom till Norge 1644.
Dennes son Hans (Jean) M. (1650—1716)
stupade i träffningen vid Hölands kyrka.
Dennes sonson Jörgen M. (1742—1818)
kämpade med utmärkelse vid Kvistrums bro 1788
och blev 1809 generalmajor. Den sistnämndes
brorson Christian Fredrik M. (1792
—1874) deltog i 1814 års krig, blev
generalmajor 1854 och tog avsked 1868. Carl J
o-h a n M. (1826—1902), son till Chr. F. M., var
1863—70 och 1877—82 polismästare i Oslo
och därefter amtman i Jarlsberg og Larvik
amt. Han representerade sitt amt i stortinget
(höger) 1886—91 och från 1895 till sin död.
Om C. J. M:s brorson Chr. F. M. och kusins
son S. T. M. se nedan.
Michelet [mPJelet], Christian
Fredrik, norsk jurist, politiker (1863—1927); se
släktart. Blev 1892
höiesterettsadvokat.
1910—20
representerade M. Akershus amt
(fylke) i stortinget
och blev här, särskilt
på grund av sin skärpa
i debatten, en av sitt
partis (högern)
ledande män. 1920—21 och
1923-—£4 var han
utrikesminister i
Hal-vorsens och Berges
ministärer och
avslutade som sådan han-
delstraktaterna med Frankrike 1921 och med
Portugal 1923. J. J-n.
Michelet [mi/lä’], J u 1 e s, fransk
historiker (1798—1874). Blev 1831 avdelningschef i
franska riksarkivet och var från 1838 prof,
vid College de France. Hans föreläsningar
antogo med åren karaktären av en glödande
vältalig demokratisk och antijesuitisk pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
