Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miltiades - Miltitz, Karl von - Milton, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Miltitz—Milton
72
mot öarna följ, år misslyckades, och M.
dömdes till dryga böter. Då han ej kunde erlägga
dessa, sattes han i fängelse och dog av sår,
som han fått under kriget.
Levnadsbeskrivning av Cornelius Nepos. A. M. A.*
Mi’ltitz, Karl von, påvlig kammarherre
och agent vid det påvliga hovet åt kurfurst
Fredrik av Sachsen (omkr. 1490—1529),
sändes 1518 till Sachsen för att söka vinna
Luther för Rom el. åtm. förmå honom till
tystnad. Litt.: P. Kalkoff, »Die Miltitziade»
(1911) och »Entscheidungsjahre der
Reformation» (1917). E. Bg.*
Milton [mi’ltøn], John, engelsk skald och
politisk skriftställare (1608 6/i2—74 8/n), son
till en burgen advokat. Redan från
ynglingaåren utmärkte sig M. för järnflit,
omfattande kunskaper och stark självtillit.
Hans poetiska försök började redan
under skolåren och fortsattes under hans
vistelse vid univ. i Cambridge. Under
självstudier de följ, åren på faderns lantställe
(Horton) mognade M. till diktare (»L’allegro»
och »Il penseroso», skildringar av sangviniskt
och melankoliskt temperament). Ett
fragmentariskt maskspel, »Arcades», och »Comus»
(tr. 1637), ett maskspel till kyskhetens ära,
diktades även under denna tid. En väns
plötsliga död föranledde det pastorala sorgekvädet
»Lycidas» (1637). En resa till Italien 1638—
39 gav honom starka intryck och intressanta
förbindelser. Under bortovaron dog en
barndomsvän, som M. besjöng i »Epitaphium
Da-monis». Hans litterära planer fingo dock
t. v. vila för politiskt, religiöst och
samhälls-etiskt skriftställen. I den häftiga striden om
kyrkans organisation deltog M. med flera
skrifter i radikal anda (1641—-43). Hans miss
lyckade äktenskap med den 17-åriga Mary
Powell gav honom anledning till skarpa in
lägg i äktenskapsfrågan (för lättare
skilsmässa: »The doctrine and discipline of
di-vorce, restor’d to the good of both sexes»,
1643, etc.). M:s vältaligaste och populäraste
prosaskrift, »Areopagitica» (1644), för
vidsträckt tryckfrihet, föranleddes av
motståndarnas försök att bringa honom till tystnad.
En liten skrift om uppfostran sökte belysa
frågan om nationell bildning. 1645
försonades han med sin hustru, och s. å. utkom den
första samlingen av hans dikter, »Poems, both
english and latin». Efter Karl I:s avrättning
1649 utgav M. »Tenure of kings and
magis-trates», där han sökte bevisa det lagliga i
att kalla till räkenskap samt efter laga dom
avsätta och döda en tyrannisk konung. Som
latinsk sekr. åt regeringen skötte han den
utländska korrespondensen och försvarade
republiken i skrifter som »Eikonoklastes» (1649)
och »Pro populo anglicano defensio» (1651;
mot Salmasius). Hans syn hade länge varit
försvagad, och vid denna tid blev han blind.
M. fortsatte dock outtröttligt sin verksamhet.
Efter Cromwells död uppträdde han
lidelsefullt mot Stuartarnas återkallande (»The
ready and easy way to establish a free
com-monwealth», 1659). De närmaste åren blevo
för M. en tid av förödmjukelser, familjesorger
och ensamhet. Hans första hustru hade dött
1653, hans andra efter kort äktenskap 1658.
Med sina tre döttrar hade han
misshällighe-ter. För tredje gången gifte han sig 1662.
Under nära två årtionden hade M. endast
tillfälligtvis författat dikter. Men 1658
upptog han en gammal plan att skriva elt stort
religiöst epos. Detta nedskrevs efter den
blinde skaldens diktamen, och 1663 (enl.
annan samtida uppgift 1665) var »Paradise lost»
färdigt (i 10 böcker; tr. 1667; 2:a uppl. 1674
i 12). 1671 utgav M. en fortsättning.
»Paradise regained», tills, m. tragedien »Samson
Agonistes». Från denna tid stamma även
historiska arbeten samt ett radikalt verk i
dogmatik, »De doctrina christiana», upptäckt
först 1824.
Jämte Shakespeare är M. den förnämste
skalden i den engelska litteraturen och en
av världslitteraturens största. Hans
skrift-ställarskap kan delas i tre perioder. I
ungdomsdiktningen (till 1640) framträda ännu
tydligt påverkningarna från Shakespeare,
Spen-ser och de antika skalderna. Därefter
lämnade M. poesien för dagsfrågorna. Hans
inlägg däri äro av skiftande värde, men de
präglas alla av hans starka egocentricitet.
Med undantag av ett par rent sakligt hållna
arbeten söker M. ej intränga i motståndarens
uppfattning; tvärtom vanställer han den ofta
och argumenterar uteslutande från egna
synpunkter och under grovt personliga utfall.
Vissa av M:s sonetter från denna tid
intressera genom sitt självbiografiska innehåll,
andra genom sin personliga belysning av
tidens händelser. Höjdpunkten nådde M.
under den tredje perioden med sina båda dikter
om paradiset och tragedien »Samson
Agonistes». »Paradise lost» är en av de största
och egendomligaste dikter mänskligheten äger.
M. sökte här förverkliga en tanke, som
föresvävat hela senrenässansen, näml, att efter
antik förebild skapa ett modernt epos.
Diktens utgångspunkt är det första
människoparets fall. Betecknande för revolutionären M.
är, att upprorsanden, Satan, blivit diktens
hjälte och i poetiskt intresse vida övergår
himmelens ljusgestalter. »Paradise regained»
bildar fortsättningen och slutet och visar
huru Jesus frestas i öknen men motstår
frestelsen, varigenom återlösaren är funnen och
paradiset återerövrat. Detta epos äger
knappast så stora skönheter som de två första
böckerna av »Paradise lost». Jesus blir ofta
blott ett språkrör för M:s åsikter, därtill i en
docerande ton. I st. f. den gängse heroiska
versen använde M. i dessa epos blankversen,
som han behandlade med mästerskap.
Tekniskt bröt M. med den regelbundna
franska metriken, i det att han efter antikt
föredöme vid sidan av de tvåstaviga versfötterna
inkastade tre- och fyrstaviga, varigenom
möjligheten för större omväxling och välljud var
skapad. På samma sätt verkade också hans
upptagande av den orimmade blankversen.
Över huvud går hela nyklassiciteten, vars
förnämste senare representant är Goethe, i ej
ringa mån tillbaka till M. (»Samson
Agonistes» är den första moderna tragedien i rent
grekisk anda). Sedan Addison i Spectator
kritiskt belyst hans betydelse, blev M. under
1700- och 1800-talet centralfiguren i den
engelska versens utveckling (Thomson, Gray,
Collins, Cowper m. fl.). Även så olika
gestalter som Wordsworth, Landor och Tennyson
under det senaste seklet äro otänkbara utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
