Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Molin, Johan Peter - Molin, Lars - Molin, Pelle (Petrus) - Molina, Luis - Molinæus, P. - Molinari, Gustave de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Molin, L.—Molinari
218
spännare», grupp av två ynglingar i lidelsefull
strid (1859; i brons uppställd i Stockholm och
i Göteborg), fontän med grupper »Näcken
spelande för Ägir och dennes döttrar», i gips i
skandinaviska utställningen i
Kungsträdgården i Stockholm 1866, 1873 i brons uppställd
på samma plats, och Karl XII:s staty — även
i Kungsträdgården (se bild vid Karl, sp.
358). En grupp av »Nornorna» — av M.
avsedd för platsen framför Kungl. bibi, i
Humlegården — utfördes i litet format 1870 och
gavs, gjuten i silver, till prinsessan Lovisa
som bröllopspresent.
I Karl XV:s konstnärskrets representerade
M. jämte Winge och Malmström
nordmannasinnet i konsten. Han var mera idylliker än
dramatiker, starkare som improvisatör än som
monumentalkonstnär. Fontänen var som
uppslag hans mest lyckade verk, men i
genomarbetandet förflyktigades det lätta
skaparlyn-net. — M. var en mångsidigt begåvad man —
även målare. Han är rikt representerad i
Nationalmuseum och Göteborgs museum. G-g N.
Molin, Lars, teolog, riksdagsman (1657—
1723). Blev efter studier i Uppsala 1685
kon-rektor i Västerås, 1694 teol. prof, i Dorpat,
1702 hovpredikant, 1703 teol. dr i Giessen
samt 1705 förste teol. prof, och domprost i
Uppsala. M., som kraftigt medverkade till
den genom branden 1702 härjade domkyrkans
återställande, gjorde sig bl. a. känd som
utgivare av en billig och bekväm bibeluppl.
(»Doktor Molins bibel», 1720). Som politiker
hörde han till förgrundsfigurerna inom det
med Karl XII:s regering missnöjda parti, som
i tysthet arbetade på enväldets avskaffande.
M:s barn adlades redan under hans livstid med
namnet Meldercreutz (se d. o.). E.Nwn.
Molin, Pelle (Petrus), författare (1864
—96), gick i skola i Härnösand och Östersund
men kuggades i studentexamen, var
medarbetare i Hernösandsposten 1884—86 och
elev vid Kon stakad,
i Stockholm 1887—90,
vistades sedan i sitt
hemlandskap,
Ångermanland, till 1894 och
därefter i Nordnorge,
sysslande med
målning och,
förnämligast, författarskap.
Genom Johan Tiréns
påverkan inriktades
M. på en nationell
provinsialism, som
inbegrep både
etnogra-fiska, sociala och folk-
loristiska intressen. Anslutande sig till bl. a.
Björnson, Strindberg, Mark Twain och Selma
Lagerlöf, skrev M. berättelser, skisser och
skildringar från Norrland, av vilka ett antal
1897 utgavs postumt av G. af Geijerstam
under titeln »Ådalens poesi»; en efterskörd,
»Från Ådal och Nordlandskust», utgavs 1916
av Maria Rieck-Müller. M., vars
författarskap vart fragmentariskt, var en obändig och
lidelsefull natur, som framför allt
uppskattade och återgav primitiva själsrörelser och
vildmarksliv (»Sjul», »En ringdans medan mor
väntar», »Kärnfolk») eller med frisk, saftig
humor skildrade norrländska lynnen (»Kams»,
»En fridens förmiddag», »Tack skall du ha!»).
»Bältespännare.» Skulptur av J. P. Molin.
M. fick genom kraften av sitt temperament
och motivens nyhet många efterbildare (ej
minst av romantiken i »Historien om
Gunnel»). — Se monogr. av G. Attorps (1930)
och H. Olsson i Svensk Tidskrift (s. å.). R-n B.
Molina [måli’na], L u i s, jesuit,
universitetslärare i teologi (1535—1600). Utgav 1588
en skrift, »Liberi arbitrii cum gratiæ
donis . .. concordia», vari han sökte förena den
augustinska
åskådningen, att människan
blott genom den av
Kristus förvärvade
nåden kan ernå
saligheten, med
semipelagia-nismens uppfattning,
att denna nåd kommer
var och en till del, som
gör vad han kan med
de krafter, vilka ännu
förefinnas i den fria
viljan.
Predestinatio-nen innebär alltså
Guds förutvetande
be
stämda nådevilja, som tager hänsyn till
människans fria vilja. Dominikanerna, vilka
förfäktade augustinismen, protesterade mot
denna lära, och påven förbjöd 1611 all
vidare strid om denna fråga. Snart utbröt
striden ännu häftigare i jansenismen (se d. o.).
Litt.: G. Schneemann, »Die Entstehung und
Entwicklung der thomistisch-molinistischen
Kontroverse» (2 bd, 1879—80); C. G. Riel,
»Beiträge zur Geschichte der Congregationes
de auxiliis» (1921). (HgPl.)
Molinæus, P., se D u M o u 1 i n.
Molinari [målinari’], Gustave de,
bel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
