Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mongoliet - Mongoliska rasen - Mongoliska språket - Mongolism - Mongoloid - Mongolveck - Monica - Monickhouen (Mönnichhofen), Joan (Johann von) - Monier, Joseph - Monikkala - Monilia - Monis, Ernest - Monism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mongoliska rasen—Monism
249
»Från Peking till Moskva» (1924); I.
Korosto-vetz, »Von Cinggis Khan zur Sovjetrepublik»
(1926); F. A. Larsson, »M. och mitt liv bland
mongolerna» (1929). M.
Mongoliska rasen el. Gula rasen, se
Människoraser.
Mongoliska språket tillhör altaiska
språkstammen och står inom denna i närmare
släktskap med den turkiska gruppen, i
avlägsnare med den tungusiska. Gemensamma
kännetecken äro: 1) ingen
konsonantanhopning i början av en stavelse, 2) vokalharmoni,
d. v. s. progressiv assimilation mellan hårda
och mjuka stammar, vilka blott förbindas med
likartade bildningselement, 3) agglutinering,
d. v. s. fritt vidfogande av sådana element,
utan att de sammanväxa med stammen eller
denna förvandlas, 4) suffigering, d. v. s.
bildnings- el. bestämningselement vidfogas i
slutet av ord. För ordföljden gäller: 1)
förklarande bestämningar sättas före, 2)
prepositio-ner och konjunktioner uppträda som
postpositioner, 3) predikatet sättes i slutet av satsen,
objektet alltså framför det styrande verbet.
Ex. på en mongolisk sats: Kölce nayor-a
mituhlaju ahui-dur, tarbayat ala ju iden
bü-lüge: blå sjö vid lägrande vara vid,
tarbaga-ner (murmeldjur) dödat-havande ätande var
= »Då han slagit läger vid Köke nayor,
livnärde han sig genom att skjuta tarbaganer».
Litteraturperioder: I) Det
mongoliska världsrikets (1300-talet) med uigurisk
skrift, vilande på soghdiskan och av syriskt
ursprung, alltså i vågräta rader, gående från
höger till vänster; II) det kinesiska
mongolrikets (1235—1368) med kvadratskrift fp’agspa},
den tibetanska bokstavsskriften, skriven i
rader under varandra, motsvarande
kinesiskans; III) den lamaistiska hierarkiens
(sedan början av 1600-talet) och IV) den
kinesiska överhöghetens med den åter upptagna
men nu lodrätt skrivna uiguriska skriften,
som sedan dess, i den nya skrivformen,
förblivit gällande. Av I) och II) har utom
stenminnesmärken med kvadratskrift
knappast något bevarats. Senare hindrade
lama-ismen med det tibetanska munkspråket
uppväxandet av en inhemsk litteratur. Utom
den stora buddistiska
översättningslitteratu-ren (träsnittstryck av tibetansk typ, lösa blad
mellan träpärmar) finns det endast ett ringa
antal historieverk el. sagor, till största delen
blott i handskrifter.
Vetenskapsdepartemen-tet i huvudstaden Ulan-Bator Hoto (Urga)
•ombesörjer deras tryckning (nu i typografi).
— Antalet munarter är på grund av det
mongoliska områdets kolossala utsträckning
mycket stort. De äro starkt avslipade:
•chalcha (i ö.), oirat, även kallad kalmuckiska
(i v.), med språköar vid Kaspiska havet,
bur-jätiska (i n.) och de sydmongoliska
språkgrenarna. Mongolistiken har sitt huvudsäte i
Ryssland, men dess grundare var
herrnhuta-ren I. J. Schmidt (1779—1841). — Jfr B.
Daufer, »Skizze der mongolischen Literatur»
<i Keleti Szemle, VIII, 1907). E. Haenisch.
MongolFsm, med., en konstitutionsanomali,
först beskriven av Langdon-Down och så
kallad för sin likhet med de utmärkande dragen
hos den mongoliska rasen. M. är medfödd men
•ej ärftlig och kännetecknas förnämligast av:
småväxthet, litet runt huvud med mjukt hår,
250
sneda ögonspringor, liten flat näsa, bred mun,
varur en tjock tunga ofta skjuter fram, samt
öronsnibbar, fastvuxna vid kinden.
Individerna äro vanl. andligt efterblivna. Till dessa
symtom ansluta sig ofta flera av
kretinis-mens (se d. o.) kännetecken. Mot de
sistnämnda symtomen inverka läkemedel av
sköldkörtelsubstans gynnsamt. Den
mongo-loida typen kan under barnens utveckling
småningom förminskas av sig själv. I. H.*
Mongolold, mongolliknande, släkt med
mongolerna.
Mongolveck, ett hudveck ovan
människoögat, utgående från övre ögonlocket,
sneddande nedåt-inåt, täckande inre ögonvinkeln
och förlorande sig i ansiktshuden. M. utgör
ett viktigt rasmärke, kännetecknande den el.
de raser, som kallats mongoliska. Hos en
vuxen människa av annan ras torde det vanl.
visa på inblandning av mongoliskt blod. I
Sverige torde det tyda på finsk härstamning.
I vad förhållande m. står till epicanthus (se
d. o.) är ej utrett. Rbg.
Mo’nica, se M o n n i k a.
Monickhouen (Mönnichhofen), Joan
(J o h a n n v.), fortifikationsofficer (d. 1614)
Till börden flamländare, trädde M. senast 1609
i svensk tjänst, ledde fortifikationsarbetena
under Kalmarkriget 1611 och värvade i
Nederländerna (1611—12) ett reg:te fotfolk. Då
Sundet var stängt, gick M. i land vid
Trond-hjem (19 juli 1612) och tågade därifrån
landvägen till Stockholm, där han deltog i
avvärjandet av ett danskt landstigningsförsök
vid Vaxholm (3 sept.). Befordrad till överste,
var M. 1613—14 fortifikationsbefälhavare vid
J. De la Gardies armé i Ryssland. Kallad
till huvudarmén i aug. 1614, stupade han
samma månad framför Gdov. Wdt.
Monier [månie’], J o s e p h, fransk
uppfinnare (1823—1906). Uppfann och patenterade
1867—78 det s. k. Mon i ersystemet för
järnarmering av rör, cisterner, brobalkar o.
dyl. i betong (jfr Betong). G. H-r.
Mo’nikkala, gods i Janakkala socken,
Finland, Tavastehus län, innehades över 200 år av
ätten Liljebrunn och är nu i släkten af
Ene-hjelms ägo. Godset, som omtalas redan under
senare delen av 1300-talet, tillhörde på
1500-talet Hans Hansson (d. 1605; av
släkten Erthel), som adlades 1585, blev
ståthållare i Österbotten 1597 och senare
avrättades; jfr N. Ahnlund, »Kring Gustav Adolf»
(1930). En annan frälsesläkt var den s. k.
Monikkalasläkten; se utredning i J.
Ramsay, »Frälsesläkter» (1909—16).
Moni’Iia, bot., se F r u k t m ö g e 1.
Monis [måni’s], E r n e s t, fransk advokat
och politiker (1846—1929). Var led. av
deputeradekammaren 1885—89 och av senaten
1891—1914. Justitieminister i
Waldeck-Rous-seaus ministär (juni 1899—juni 1902), var M.
mars—juni 1911 chef för en radikal ministär,
som genom sitt beslut om den franska
expeditionen till Fez gav utgångspunkten för detta
års fransk-tyska konflikt (se Marocko, sp.
929). M. var dec. 1913—mars 1914
marinminister men störtades, när det kom i dagen,
att han som konseljpresident 1911 sökt hjälpa
svindlaren Rochette. V. S-g.*
Moni’sm (av grek. mo’nos, en), filos.,
enhets-lära. 1. Ontologisk m., som antar allt verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
