Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Montelius, Oscar - Montemayor, Jorge de (Montemór) - Montemolin - Montenegro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279 Montemayor
34, 1922) upptar 408 större och mindre
arbeten. M. redigerade 1875—80 Svenska
Fornminnesföreningens Tidskrift samt från
1880 till sin död Nordisk Tidskrift.
M. var även den främste popularisator den
svenska förhistoriska forskningen ägt, en
utomordentlig, både i in- och utlandet mycket
uppskattad föreläsare, som också i skrift var
flitigt verksam på detta område, senast
genom »Vår forntid» (1919). M. testamenterade
sitt stora bibliotek och 50,000 kr. till
Vitt.-akad. — På M:s 60-årsdag (1903) ägnade
honom hans lärjungar ett band »Studier», och
till hans 70-årsdag utkom en internationell
festskrift, »Opuscula archæologica O.
Monte-lio dicata» (1913). Till 70-årsdagen läto
vänner till M. prägla en plakett över honom,
graverad av E. Lindberg.
M. publicerade 1919 en serie
självbiografiska artiklar i Aftonbladet. Se art. av
O. Almgren i Hist. Tidskr. 1921, S.
Lindqvist i Ymer (1922), B. Nerman i
Upplands Fornminnesförems Tidskr., XXXVI
(s. å.), B. Salin i Vitt.-akad:s HandL, 34,
1922, flera förf, i Nord. Tidskr. (s. å.) och
E. Lewenhaupt i Rig (s. å.). — M:s porträtt
återges på vidstående plansch. H. R-h.
Montemayor [måntemajå’r], J o r g e de
(port. M o n t e m 6 r), portugisisk-spansk
författare (1520?—61). Skrev efter
portugisiskt mönster sin mycket populära
oavslutade pastoral »Diana enamorada» (äldsta
kända uppl. 1558), med vilken denna
konstart introducerades i Spanien o. a. länder.
Även som lyriker var M. framstående; hans
två »Cancioneros» äro berömda. K. A. H.
Montemolin [måntemålPn], greve av, se
Carlos, spanska tronpretendenter, 2.
Montene’gro (veneziansk form av it. Monte
nero), serbokroat. Crna Gora, »Svarta berget»,
f. d. konungarike i v. delen av Balkanhalvön,
vid Adriatiska havet. M. bildar den mellersta
delen av banatet Zeta i konungariket
Jugoslavien (jfr d. o.); 9,668 kvkm, 199,857 inv.
(1921), mest grekisk-ortodoxa; 8,4 % albaner.
1910 hade M. en areal av 9,080 kvkm och
238,400 inv. Huvudstad var Cetinje.
M. är ett bergland, tillhörande det dinariska
bergssystemet; v. delen, det egentliga Crna
Gora, är en ofruktbar karstplatå, avgränsad
mot den smala kustremsan (primorje) av
berget Lovcen. I den n. och ö. skogrikare delen
ligga de högsta massiven, Durmitor m. fl. Av
floderna, som äro djupt nedskurna i de lösa
bergarterna, tillhöra Tara, den forna
gränsfloden mot n. ö., och Piva, båda bifloder till
Drina, Donaus flodsystem. F. ö. avvattnas
M. genom Moraca till Skutarisjön, som
ligger på gränsen till Albanien. Klimatet är
vid kusten subtropiskt, i det inre
kontinentalt. Medeltemp. i Cetinje (665 m ö. h.) är
för jan. —1,7°, för juli 22° C, årsnederbörden
3,400 mm. Vegetationen är liksom klimatet
högst växlande. Av arealen upptogos 1922
8.2 % av odlad jord, 53 % av skog. De
bördigaste trakterna ligga kring Cetinje och
i Moracas och Zetas floddalar. Här
produceras huvudsädesslaget, majs, sydfrukter, vin,
tobak m. m. De värdefulla skogstillgångarna
(bok, ek, barrskog) äro föga utnyttjade. F. ö.
idkas boskapsskötsel (314,000 får och getter
1921). Kommersiell huvudort är Podgorica
—Montenegro 280
(9,000 inv.), som har järnväg till hamn vid
Skutarisjön. Hamnstäder vid Adriatiska
havet äro Bar (Antivari) och Ulcinj (Dulcigno).
Goda automobilvägar finnas. M.
Historia. Namnet M. är känt från
1400-talet, och landet ingick då helt el. delvis i det
serbiska furstendömet Zeta, där ätten
Balsja (Balsic) härskade. Efter det serbiska
rikets undergång på Kosovo polje (se d. o.)
1389 flydde serber till M:s otillgängliga berg.
M:s historia som självständig stat är fylld
av kamp mot turkarna, som aldrig lyckades
underkuva det tappra bergsfolket, om de än
ett par gånger lyckades förstöra dess
viktigaste platser och för kortare tider utkräva
tribut. Under flera sekel var M. den enda,
kristna Balkanstaten och band ofta
betydande turkiska stridskrafter. Under Ivan
C r n o j e v i c (d. 1490) flyttades
huvudstaden från Zabljak n. om Skutarisjön till det
ur försvarssynpunkt tryggare Cetinje, där ett
kloster anlades. 1493 inrättades i Obod nära
Cetinje ett berömt boktryckeri, som
förstördes vid ett turkiskt angrepp i slutet av
1500-talet. Sedan ätten Crnojevic utslocknat (trol.
1499), var M. ett par årh. ett teokratiskt
valrike, i det att en regerande biskop, vladyka,
som trons främste försvarare även hade den
högsta världsliga makten med en guvernör
som biträde. Danilo Pe t ro v i c N j
e-gus (vladyka 1697—1735) anställde 1702 ett
blodbad på muhammedaner i M., slöt förbund
med Peter I av Ryssland och vann
lysande-segrar över turkarna; i freden vid Prut 1711
lämnades M. i sticket och härjades 1714 svårt
av turkarna. Danilo gjorde 1711 sitt land till
arvrike, i det att biskopen — som själv levde
i celibat — skulle utse sin efterträdare, i
regel en brorson. Liksom alla följande
härskare i M. besökte Danilo den ryske tsaren,
och M. började få små ryska subsidier.
Under den svage Sa va (reg. 1735—82) var en
äventyrare, Stefan den lille, som
utgav sig för Peter III av Ryssland, 1768—73
härskare i M. och styrde med stor kraft, tills
han mördades. Peter I (reg. 1782—1830)
vann 1796 en glänsande seger över turkarna.
Han sökte efter Venezias upplösning utan
varaktigt resultat vinna Cattaro och därmed
tillträde till havet. Han utgav en lagbok, ett
försök att undertrycka stamfejder och
blodshämnd, var mycket omtyckt bland sina
landsmän och förklarades efter döden för helgon.
Hans efterträdare, Peter II (reg. 1830—
51), avskaffade guvernörsämbetet, tillsatte en
senat och inrättade folkskola och tryckeri i
Cetinje; han var en betydande skald. För att
kunna gifta sig sekulariserade Danilo I
(se d. o.; reg. 1851—60) vladykaämbetet och
antog furstetitel.
Under Danilos brorson N i k o 1 a u s I (N
i-kita; reg. 1860—1918) ledo montenegrinerna
1862 allvarliga nederlag mot Turkiet, vilka
föranledde reformering av M:s armé.
Resningen i grannlandet Hercegovina 1875 ledde
till ett nytt, mera framgångsrikt krig mot
turkarna, och M. fick i San Stefanofreden
1878 betydande landutvidgning, som dock
avsevärt avprutades på Berlinkongressen s. å.
Sultanen erkände M:s självständighet, och
M. fick betydande områden både i n. (med
Niksic) och ö. (med Podgorica) och ham-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
