Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Montespan, Françoise Athénaïs de Rochechouart - Montesquieu, Charles Louis de Secondat, baron de La Brède - Montequiou-Fezensac, François Xavier Marc Antoine - Montesquiou-Fezensac, Robert de - Montessorisystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Montesquieu—Montessorisystemet
284-
non, som uppfostrade hennes och Ludvigs
barn. 1691 lämnade M. Versailles. Hon var
praktlysten men utan politiskt inflytande.
M. hade med Ludvig åtta barn, födda 1669—
78, alla legitimerade; bland dem märkas
hertigen av Maine och greven av Toulouse.
Litt.: H. N. Williams. »Madame de M.» (1903).
Montesquieu [mätäskiö’], Charles Louis
de Secondat, baron de La Brède och de
M., fransk social och politisk författare (1689
18/i—1755 10/2). M. var av-en adlig släkt, som
genom flera medlemmar tillhört
parlamentsadeln, blev 1714 parlamentsråd i Bordeaux
och erhöll 1716 av en farbror
parlaments-presidents värdighet och namnet M. 1721
utgav M. anonymt »Lettres persanes» (sv. övers.
1915), vari han under form av brev mellan två
perser skarpt kritiserade
samhällsförhållandena i Frankrike. 1728 begav sig M. på resor till
olika europeiska länder för sociala och
politiska studier, stannade två år i
England, vars statsskick väckte hans livliga
intresse, och påverkades starkt av Lockes
politiska skrifter. Den första frukten av
hans arbete var en historisk undersökning,
»Considérations sur les causes de la grandeur
et de la décadence des romains» (1734; sv.
övers. 1755), vari han sökte framställa
orsakssammanhanget i den romerska historien. 1748
utkom det arbete, som gjort honom till ett
av det politiska tänkandets största namn,
»L’esprit des lois» (Lagarnas anda). Den
ledande tanken däri är, att
samhällsinstitutionerna (lagarna) böra lämpas och bedömas
efter folkens olika livsvillkor, deras geografiska
och ekonomiska förhållanden, deras storlek,
seder, religion, historia o. s. v. M. erkände
därför berättigandet av olika statsformer, så
snart de garanterade samhällelig ordning och
ett visst mått av individuell frihet. Han
uppställde dock vissa postulat för statsstyrelsen.
Framför allt hävdade han statsmaktens
fördelning på flera statsorgan. Fullt
betryggande fann M. endast en monarki, där den
verkställande makten skulle tillhöra
monarken, den lagstiftande en riksförsamling,
bestående av ett aristokratiskt överhus och ett
folkvalt underhus, och den dömande
oberoende domare. Detta system trodde han sig
ha sett förverkligat i England, vars
statsskick han därför framställde som
mönsterbilden för en fri författning. Uppslaget till
maktfördelningsläran, som redan givits av
andra, genomförde M. så fullständigt, att
innehavare av e n »makt» aldrig skulle få
deltaga i utövningen av en annan. I denna
absoluta form har maktfördelningsläran visat
sig omöjlig att genomföra i praktiken, men
den har dock varit av utomordentlig
betydelse i den författningspolitiska diskussionen
och har tjänat som förebild vid utarbetandet
av många författningar. Starkast framträder
kanske M:s inflytande i 1787 års
nordamerikanska författningsverk. Om
maktfördel-ningslärans betydelse för 1809 års svenska
författningsverk vittna 1809 års R. F. och
konstitutionsutskottets ryktbara motivering
till denna. De försök, som efter Napoleons
fall gjorts på kontinenten att efterbilda
Englands konstitution, ha likaledes i hög grad
påverkats av M:s uppfattning av denna. M:s
verk fingo en icke mindre betydelse på flera
områden. Han var den förnämste
grundläggaren av den genetiska historieuppfattningen
genom att med oerhörd mångsidighet betona
allehanda historisk-politiska och fysiska
faktorers betydelse för utvecklingen, och såväl
historiens filosofi som kulturhistorien utgå
från M. Hans av naturvetenskaperna starkt
påverkade betraktelsesätt skapade också en
ny människouppfattning, alldeles motsatt den
klassiska litteraturens. I st. f. dennas
stiliserade och overkliga människogestalt trädde en
mångfald olika, av klimat, miljö o. s. v.
bestämda olika folkindividualiteter.
Intresset för dessa kom snart att påverka,
föryngra och förnya även vitterheten; M:s s. k.
klimatlära är ett av de viktigaste
inflytanden, som framkalla de förromantiska
rörelserna. — Bästa uppl. av M:s saml. verk utgavs
1875—79 i 7 bd av Laboulaye; efterlämnade
skr. 1891, 1892, 1894 (2 bd) och 1899, hans
brevväxling i 2 bd 1914. — Ur den
utomordentligt rika litt. om M. må nämnas A. Sorel,
»Les grands écrivains frangais. M.» (1887);
H. Barckhausen, »M., ses idées et ses æuvres»
(1907); V. Klemperer, »M.» (2 bd, 1914—15);
på sv. finnes R. Piil, »M:s politiska idéer»
(1903). — M:s porträtt återges på vidstående
plansch. S. B.*
Montesquiou-Fezensac [mätäskio’-fozäsa’k],
F r a n g o i s X a v i e r Marc Antoine,
hertig av, fransk politiker (1756—1832). Var
abbé och blev medlem av états généraux
1789. I konstituerande nationalförsamlingen
hörde M. till de sansade elementen,
emigrerade 1792 men återkom efter Robespierres
fall. M. frambar 1800 grevens av Provence
brev till Bonaparte med begäran, att denne
skulle återinsätta Bourbonerna på tronen, och
fick då gå i landsflykt. Efter restaurationen
var M. maj 1814—mars 1815 inrikesminister.
Han blev senare pär och 1821 hertig.
Montesquiou-Fezensac [måtäskio’-fozäsa’k],
Robert de, greve, fransk författare (1855
—1921). M. var en av de mest exklusiva
företrädarna för den franska symbolismens
raffinerade fin-du-siècle-idea.1 i liv och dikt.
Hans originella personlighet har tjänat som
modell för berömda litterära figurer hos
Huys-mans (Des Esseintes), Rostand (Påfågeln i
»Chantecler») och Proust. Bland hans många
diktsamlingar må nämnas »Hortensias bleus»
(1896). Av stort personhistoriskt intresse äro
hans postumt utgivna memoarer, »Les pas
effacés» (3 bd, 1923). Se A. Österling,
»Dagens gärning» (1926), och Kj. Strömberg,
»Modern fransk litteratur» (1928). Kj. S-g.
Montessorisystemet [månteså’ri-], ett
system för fostran och undervisning av barn
från 21/2—3 års ålder och uppåt, är grundlagt
av Maria Montessori (f. 1870), med. dr
i Rom 1894. Intresserad för vården av
sin-nesslöa barn, kallades hon att i Rom leda
en av staten inrättad skola för sådana barn,
studerade sedan psykologi och pedagogik samt
föreläste vid Roms univ. 1907 fick hon
möjlighet att vid några av henne ledda
barn-krubbor i Rom praktiskt utforma sina
pedagogiska idéer samt blev 1922 skolinspektör.
Montessoriskolor ha upprättats bl. a. i Italien,
Schweiz, England och U. S. A.
Montessoriskolans ledande princip är:
frihet åt barnet i dess spontana verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
