Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mornington, lord - Morny, Charles Auguste Louis Joseph de - Moro, Antonis - Morold, Max - Morone, Domenico - Morone, Francesco - Morone, Giovanni Battista - Morone, Giovanni de - Moroni, el. Morone, Giovanni Battista - Mororan (Muroran) - Moros - Morosini, Francesco - Morot, Morotsläktet - Morot, Aimé Nicolas - Morotbladlobba - Morotflugan - Morpeth - Morpheus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Mornington—Morpheus
340
Mornington [mä’niijten], lord, se
Welle s 1 e y.
Morny [mårni’], Charles Auguste Louis
Joseph de, hertig, fransk statsman (1811—
65). Var naturlig son till drottning Hortense
och greve Flahaut de la Billarderie (se d. o.).
M. adopterades av
en greve de Morny
och kämpade 1836—38
i Algeriet men
ägnade sig sedan åt
affärsverksamhet. Han
invaldes 1842 i
deputeradekammaren, slöt
sig till orléanisterna,
blev 1849 led. av
lagstiftande församlingen men närmade sig
sedan sin halvbror
prins Louis Napoléon
och var en av dennes
mest energiska medhjälpare vid statskuppen
2 dec. 1851, då M. blev inrikesminister. På
grund av sin vägran att underteckna ett
dekret om konfiskering av familjen Orléans’
egendomar i Frankrike måste han avgå redan
22 jan. 1852 men fortfor att åtnjuta
Napoleon III:s gunst. Han valdes 1852 till led.
av lagstiftande kåren och blev 1854 dess
president. Affärsintressen lågo bakom M:s iver
att driva Napoleon III till interventionen i
Mexiko. Han upphöjdes 1862 till hertig.
Monogr. av F. Loliée (1909). E. W.*
Moro, A n t o n i s, se M o o r.
Morold, Max, se Millenkovich.
Morone [mårå’ne], D o m e n i c o, italiensk
målare (1442—omkr. 1518), framstår i sina
tidigare verk som en efterföljare till
Schia-vone; M. är även påverkad av Jacopo Bellini.
Senare når han en betydande skicklighet i
rumsgestaltning och kroppsplastik. Freskerna
i San Bernardino i Verona (1503) äro hans
mognaste verk. H. C-l.
Morone [mårå’ne], Francesco, italiensk
målare (1474—1529), son till D. M. Visar sig
i freskerna i S:ta Maria in Organo (Verona)
ha tillägnat sig högrenässansens stora stil.
Han är f. ö. mästare till madonnabilder, som
särskilt betona det moderliga draget (i
London, Padova, Berlin). H. C-l.
Morone [mårå’ne], Giovanni Battista,
se M o roni.
Morone [mårå’ne], Giovanni de,
italiensk kardinal (1509—80). Blev 1529 biskop
av Modena och 1553 av Novara, användes ofta
som diplomat och blev 1542 kardinal. Han
var Julius III:s nuntie vid riksdagen i
Augs-burg 1555 men kunde ej hindra
religionsfre-den. M. misstänktes en tid för kätteri men
frikändes och blev 1563 president för
Triden-tinska mötet, där han skickligt befordrade
mötets för katolska kyrkan gynnsamma
förlopp. 1570 blev M. kardinalbiskop av Ostia.
It. biogr. av N. Bernabei (1885).
Moroni [mårå’ni] el. Morone,
Giovanni Battista, italiensk målare (1525—78).
Verksam i Bergamo, lärjunge av Moretto. M.
har sin betydelse uteslutande som
porträttmålare. men på detta område hör han till
renässansens förnämsta och mest berömda
mästare. Till skillnad från de samtida
flo-rentinarnas förkärlek för den förblivande
grundkaraktären hos modellen söker M. i
stället fånga något av ögonblickets rörliga
liv. Främst står kanske bilden av en
skräddare (National gallery i London). Andra
porträtt i museerna i Florens, Paris m. fl. De
religiösa kompositioner, som bevarats av M :s
hand, tillhöra i regel hans sista tid. H. C-l.
Mororan (M u r o r a n), hamnstad i jap.
kenet Hokkaido (ön Yezo) på s. ö. kusten;
50,040 inv. (1926). Stålverk för tillv. av
kanoner m. m. till jap. armén och marinen.
Mo’ros, muhammedaner på Filippinerna (se
d. o., sp. 335).
Morosi’ni [mårå-], Francesco,
venezi-ansk krigare och doge (1618—94), tillhörde
en ryktbar ätt, som givit Venezia fyra doger.
M. var 1651—61 republikens generalkapten
oeh blev det åter 1666.
Efter ett lysande
försvar måste han lämna
Kreta till turkarna
1669. M. blev för
tredje gången
generalkapten 1684, återtog
Arkipelagens öar, slog
turkiska flottan 1687
och intog Aten samt
nästan hela Morea.
Han blev 1688 doge,
bibehöll högsta
befälet och belägrade
Neg-roponte i samråd med
O. W. v. Königsmarck. Dennes död (1688)
och M:s sjukdom tvungo honom att bege sig
hem 1689. Biogr. av G. Bruzzo (1890).
Morot, Morotsläktet, Dau’cus, hör till
fam. umbellater. Igenkännes på de taggiga
frukterna och både allmänt och enskilda,
mångbladiga svepen. I Sverige finns en enda
art, D. carota, en tvåårig, strävhårig ört med
lång, smal, träig rot, två—tredubbelt
pardela-de, smalflikiga blad och vita el. rödlätta
blommor. Den växer på torra backar, åkerrenar
o. dyl. upp till Värmland och Uppland. Ur
denna har utvecklat sig den odlade moroten,
sannolikt i bruk redan hos romarna. De större,
grovköttiga sorterna användas till foder åt
kreatur, särskilt hästar, de mindre, finare
spela stor roll i hushållet. G. M-e.
Morot [mårå’], Aiiné Nicolas, fransk
målare (1850—1913). Studerade i Paris och
Rom, behandlade bibliska och historiska
ämnen, spanska motiv, bataljscener,
nordafrikanska motiv (bl. a. ryttarbilder). M., som
även målade porträtt, var på alla områden
en målare av kraftfull läggning. G-g N.
Morotbladloppa, zool., se Bladloppor
och Krussjuka.
Morotflugan, Pslla ro’sae, en 3—4 mm lång,
glänsande svart fluga, med gult huvud, gula
ben och mellankroppen ibland delvis rödgul.
M. är i Sverige ett mycket allmänt
skadedjur på morötter, vilkas rötter angripas av
larverna, så att de ruttna el. i varje fall få
en oangenäm lukt och smak. Den angriper
även persilja, selleri, dill och palsternacka.
M. bekämpas medelst bevattning av sängarna
med fotogenemulsion el. andra starkt
luktande vätskor före plantornas spirning samt
genom djupgrävning. I. T-dh.
Morpeth [må’pe])], viscount, se Carlisle.
Mo’rphéus, se M o r f e u s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
