Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Multscher, Hans - Multum - Muluja, Wadi Moulouya - Mulåsna - Mumiebagge - Mumier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
Multum—Mumier
418
och målare (omkr. 1400—67). M. är en av de
mera omstridda konstnärsgestalterna i tysk
konsthistoria. Man känner tre bildverk, vilka
med säkerhet utförts av M., och kring dessa
tre har man grupperat flera kyrkliga
skulpturer och målningar, som kunna antagas vara
egenhändiga arbeten av mästaren. Han
började som stenbildhuggare i Ulm omkr. 1427
(Kargs votivnisch i domkyrkan, sign. 1433);
sedan blev han målare (två altarskåpsdörrar
med åtta figurscener, sign. 1437, i
Kaiser-Friedrich-Museum. Berlin) och träskulptör
(al-taruppsatsen för Frauenkirehe i Sterzing, enl.
dokument utförd 1456—58). M :s signatur på
den ena av altarskåpsdörrarna i Berlin kan
möjl. avse (de försvunna) skåpskulpturerna,
och målningen på dörrarna kan vara av
någon medh jälpare. M:s skulpturstil är påverkad
av den nederländska-burgundiska sengotiska
realismen (Claus Sluter). Litt.: K.
Gersten-berg, »H. M.» (1928; med litt.-anv.). E. L-k.
Mu’ltum, lat., mycket; rikedom. —
Mu’l-tum non mu’lta, mycket men ej mångahanda,
citat från Plinius d. y.
Mulüja, Wadi Moulouya, flod i n. ö.
Marocko, avrinner till Medelhavet; omkr.
520 km lång.
Mulåsna, zool., se Ä s n a. Jfr även
Bastard, sp. 988 och bild 3.
Mumiebagge, zool., se Pillerbagge.
Mumier (av det arab., trol. från persiskan
lånade mü’miyä, beck el. asfalt), människo- el.
djurkroppar, vilka genom klimatförhållanden
el. särskild behandling hindrats från
förruttnelse. Bruket att mumifiera de döda
förekommer bland många folk på helt olika
kulturstadier. Mumifieringens klassiska land är
Egypten, där de tekniska metoderna nådde
sin fulländning och där detta gravskick
fortlevde mer än 30 årh. I neolitisk tid begravdes
här direkt i den torra, heta sanden, varvid
kropparna torkade och förvandlades till
naturliga m. Detta födde el. stärkte
föreställningen om en fortsatt tillvaro efter döden,
och kroppens bevarande blev därför av allra
största betydelse. I senare tid, då de döda
lades i gravkammare och klippgravar, måste
särskild behandling av kropparna tillgripas.
Den äldsta kända balsamerade mumien,
Myke-rinos’, härrör från 4:e dynastien (omkr. 2700
f. Kr.). Bedan under 5:e dynastien nådde
bal-sameringskonsten en rätt hög utvecklingsgrad.
Framställandet av en
mumie tog omkr. 70
dagar. Hjärna och
inälvor avlägsnades,
varefter kroppen
förvarades i en lösning
av natriumsalter.
Därefter sveptes den döde
i med harts
bestruk-na linnebindlar och
lades i en efter
mumiepaketets form
anpassad kista. Denna
placerades i en
träkista, vilken i sin tur
vanl. omslöts av ännu
en kista, som ofta
nedsattes i en stensarkofag (jfr Egypten,
pl. 5). Ansiktet täcktes stundom med
för
Ramses II :s mumie.
gyllda el. av guld förfärdigade reliefmasker
och under romeisk tid av rnalade porträtt (jfr
Hellenistisk konst). De omsorgsfullt
behandlade inälvorna förvarades i fyra särskilda
kärl. Under 21:a dynastien nådde
mumifie-ringskonsten sin fulländning. Under huden
infördes lera, kalk, sand, sågspån m. m., vanl.
tillsatta med aromatiska ämnen. Därigenom
kunde den dödes drag och kroppens former
modelleras fram. Inälvorna lades efter
behandling tillbaka i kroppen. Efter denna
period började tekniken förfalla, och under
kristen tid uttogos t. ex. ej inälvorna. ut.<
de döda inpackades blott i kraftiga saltlager,
varefter svepning skedde. Mumifieringen
kvar-levde dock ända in på 500-talet och utdog
fullständigt först under arabherraväldet. Beck
el. asfalt brukades aldrig vid mumifieringen,
ehuru benämningen m. synes ange delta, men
det harts, varmed bindlarna preparerades,
bar stundom en glänsande svart färg, vilken
givit upphov till det felaktiga namnet.
De utdöda guancherna,
Kanarieöarnas (se d. o.) urbefolkning, behandlade sina
döda efter metoder, som i detalj
överensstämma med de egyptiska under 21 :a
dynastien. Deras metoder anses därför ha varit av
egyptiskt ursprung. I vissa delar av A f r i k a
torkades liken över eld, och t. ex. på
Elfenbenskusten uttogos inälvorna, behandlades
med salt, under senare tid även med alkohol,
varefter de åter placerades i den torkade
kroppen. Denna mumifiering avsäg stundom
endast att möjliggöra likens bevarande till
en för begravningen lämplig tid. I Burma
balsameras vissa präster och kungliga
personer, varefter de brännas. Torkning i solen
el. över eld var vanligaste metoden i n.
Australien. På många öar i Söderhavet
ingnedos liken med olja och torkades i solen.
I det förcolumbiska Amerika voro olika
sätt att framställa m. i bruk. Of (ast
bevarades de döda från förruttnelse till följd av
gynnsamma klimatförhållanden, i fuktigare
klimat genom torkning över eld. I båda
fallen uttogos stundom inälvorna. I Peru
balsamerades trol. inkan och hans familj, men
de talrika, ofta synnerligen väl bevarade m.
från Perus kust ha i regel ej undergått
särskild behandling. Kustlandet är näml, nästan
regnlöst och den torra ökensanden dessutom
starkt salpeterhaltig. De i vävnader
inlindade m. befinna sig i hukande ställning, och
mumiepaketen äro ibland försedda med
påsatta stiliserade huvud.
Från relativt sena perioder anträffas i
Egypten m. av olika heliga djur, ss. hundar,
kattor, ibisfåglar, falkar, ugglor, krokodiler,
fiskar samt av de förnämsta av de heliga
djuren, Apistjurarna. I gamla gravar på
Perus kust finnas även djurmumier, t. ex.
hundar, marsvin, papegojor, apor och lamadjur.
Litt.: G. Elliot Smith, »A contribution to
the study of mummification in Egypt» (1906)
och »The royal mummies» (1912); A. Lucas,
»Preservative materials used by the ancient
egyptians in embalming» (1911); G. Elliot
Smith och W. R. Dawson, »Egyptian
mummies» (1924); W. R. Dawson, »Making a
mummy» (i Journal of Egyptian Archaeology,
13, 1927), »Mummification in Australia and
XIV. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
