Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mumier - Mumifikation - Mumma - Mummius, släkt - Mumm von Schwarzenstein - Mun - Mun, Adrien Albert Marie de - Munch, Andreas - Munch, Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Mumifikation—Munch, E.
420
»Sjukt barn II.» Målning av Edvard Munch 1896
i Nasjonalgalleriet i Oslo.
in America» (i Journal of the Royal
Anthro-pological Institute, 58, 1928). S. L-é.
Mumifikation, förvandling till mumie, se
Mumier. — Jfr även Brand 1.
Mumma, urspr. Braunschweigmumma (se d.
o.). Blandning av porter, pilsner och socker
kallas numera även mumma.
Mu’mmius, fornromersk släkt. L u c i u s
M. sändes 146 f. Kr. till Grekland för att
kuva akajerna, slog dem i grund och inryckte
därpå utan motstånd i Korint, som jämnades
med jorden. Den grekiska konstens
mästerverk lät M. från de intagna städerna för
statens räkning föra till Italien. (E. St.)
Mumm von Schwarzenstein [mo’m fån
Jva^tsenJtiun], Philipp Alfons von, frih.,
tysk diplomat (1859—1924), blev 1900
sändebud i Peking, var 1906—11 ambassadör i
Tokyo och hade på dessa båda poster stort
inflytande på Tysklands östasiatiska politik.
Han var mars—nov. 1918 sändebud hos den
ukrainska regeringen i Kiev.
Mun, anat., se Munhåla.
Mun [mö], AdrienAlbertMarie de,
greve, fransk militär och politiker (1841—
1914). Deltog som kyrassiärkapten i 1870—71
års fransk-tyska krig, blev krigsfånge vid
Metz’ kapitulation, lämnade militärtjänsten
1875 och valdes 1876 till led. av
deputeradekammaren, som han med ett par korta
avbrott tillhörde till sin död. Såsom katolsk
rojalist anslöt sig M. till yttersta högern,
förmedlade det rojalistiska partiets
understöd åt general Boulangers agitation och
uppträdde vältaligt till försvar för den katolska
kyrkans intressen. Från 1902 var han en av
ledarna för Action liberale populaire (se d. o.).
Han deltog livligt 1913 i kampanjen för
införande av treårig militärtjänst och var efter
världskrigets utbrott 1914 i pressen ivrigt
verksam för nationell samling kring
Frankrikes försvar. M:s tal utgåvos i 7 bd 1888—
1904. Hans glänsande parlamentariska
vältalighet beredde honom 1897 en plats i
Franska akad. Biogr. av V. Giraud (1918). V. S-g.*
Munch [-k], Andreas, norsk skald (1811
—84), son till J. S. M. Studerade
juridik men ägnade sig snart helt åt litterära
sysselsättningar. Han slöt sig under de
litterära brytningarna
till
Welhaven-Schwei-gaards krets. Vid
Christiania theaters
invigning 4 okt. 1837
uppfördes M:s drama
»Kong Sverres
ungdom»,vilket framkallade den hetsiga
»Camp-beller-fejden» mellan
de två riktningarna
(se Wergeland, H.).
1841—46 var M. red.
för kretsens
tidningsorgan Den Constitu-
tionelle. Efter resor på kontinenten utgav
han »Digte, gamle og nye» (1848), »Billeder
fra Nord og Syd» (s. å.) och de fullödiga »Nye
digte» (1850). Hustruns död 1850 föranledde
hans mest populära diktsamling, »Sorg og
tröst» (1852). Senare försökte sig M. som
dramatiker, lyckligast med den historiska
enaktaren »En aften paa Giske» (1855). 1860
fick han titeln docent och 1866 professor, men
som diktare fördunklades han nu av den yngre
generationen och blev då bitter. M. är norska
litteraturens mest typiske romantiker.
»Sam-lede skrifter» i 5 bd 1886—90. K. V. H.*
Munch [-k], Edvard, norsk målare och
grafiker (f. 1863 12/ia), kusins son till
P-A. M. I M:s äldsta målningar märker man
påverkan av Christian Krohg, som en kort tid
1882 handledde M. i
teckning. Men den
socialt betonade,
analyserande naturalismen,
som Krohg,
Heyer-dahl o. a. företrädde,
tillfredsställde icke
den egocentriskt
inriktade, för det
spekulativa och djupast
mänskliga starkt
kännande M. Han målade
»Sjukt barn I» (1885
—86) och »Vår» (1889;
båda i
Nasjonalgalle
riet, Oslo), vilkas subjektiva uttryckssätt
väckte stark opposition. Innehållets gripande
stämning var här förmer än den yttre formen,
som i syntetisk knapphet tvangs att
framhäva det intensivt kända. M:s färgskala var
också något nytt. Omkr. 1890 skapade M.
i böljande linjestil lidelsefulla färgvisioner av
själsliga lidanden och dramatiskt laddade
fantasier, och nu tillkommo »Kyss», »Jalousie»,
»Ångest» m. fl. dukar för »Livsfrisen» (de
första utkasten till denna äro från 1888—89),
den märkliga målningssvit. som M. arbetat
på hela sitt liv. I ett porträtt av Hans Jæger
(1889; Nasjonalgalleriet) ger den realistiska
formen uttryck åt 1880-talsbohemens trötta
pessimism, men i M:s självporträtt 1895 (i
Nasjonalgalleriet) är stilen förandligad och
symboliskt talande. M. flyttade i början på
1890-talet till Berlin, där han i kretsen av
Meier-Græfe, Servaes, Przybyszewski,
Strindberg, Drachmann, Obstfelder m. fl. blev för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
