Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musserande viner - Musseroner - Musset, Alfred de - Mus(s)ivguld - Mus(s)ivisk - Mus(s)ivsilver - Musslin - Musslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Musseroner—Musslor
488
redas även goda m. av annan druvsaft, t. ex.
musserande bourgogne, tysk sekt, it. Asti
spumante. Konstgjord mussering (inpressning
av fabriksinässigt tillverkad kolsyra) ger ej
samma smakeffekt som den naturliga. —
Viner med svag mussering kallas även
»pär-lande» och tillverkas bl. a. i Anjou och
Vou-vray (Frankrike). G. H-r.
Musseroner, arterna av det till fam.
Agarica-ceae av hymenomyceterna hörande
svampsläktet Tricholoma, som utmärkes av vitt, sällan
svagt brunaktigt sporpulver, central, köttig
(ej tågig el. broskartad), ringlös fot, på
vilken hattens skivor ej nedlöpa. Bland m.
finnas utmärkta matsvampar, ss. den i häxringar
(se d. o.) växande, vita (i början rödaktigt
skiftande) vårmusseronen (T. gambosum), den
blåvioletta höst- el. blåmusseronen (T.
perso-natum och nudum), den svavelgula,
brunfjäl-liga riddarmusseronen (T. equestre). Andra
arter ha skarp och obehaglig lukt och smak,
t. ex. den vanliga, vita rättikmusseronen (?’.
album), som anses giftig. — Jfr färgplansch
vid art. Svampar. Th. Lfs.
Musset [mysä7], Alfred de, fransk
författare (1810 11/i2—57 2/5). M. var född i
Paris, av gammal fransk adel. Mycket beläst,
spirituell och brådmogen, spelade han med
framgång en Byronsk
Cherubinroll i det
mondäna och litterära
umgängeslivet. Han
debuterade med en
exotiserande
diktsamling, »Contes
d’Es-pagne et dTtalie»
(1830), starkt
påverkad av Mérimées
eleganta cynism. Mera
personliga tonfall röja
sig i den följ,
samlingen, »Spectacle dans
un fauteuil» (1832), som utom det Byronska
verskåseriet »Namouna» innehåller ett par
dramatiska dikter, däribland »Å quoi révent
les jeunes filles». 1833 följde ytterligare två
»proverbes» i samma vemodigt graciösa
Mari-vauxstil, insprängd med romantisk ironi:
»Les caprices de Marianne» (»Mariannes
nycker», 1897) och »Fantasio»; s. å. publicerade
M. i Revue des Deux Mondes, som sedan
förmedlade till allmänheten större delen av hans
produktion, sitt av samtiden mest beundrade
poem, »Rolla», i sin ungdomliga
överspändhet ett av den romantiska världssmärtans
klassiska litterära dokument. Nu knöt han
den ryktbara kärleksförbindelse med den sju
år äldre George Sand, som fick sin
tragikomiska upplösning i Venezia 1834, ehuru den
definitiva brytningen ägde rum först året
efter, sedan parterna återvänt till Paris. Det
är den centrala upplevelsen, som kastar sitt
skimmer och sin skugga över M:s hela senare
diktning. De närmast följ, åren utgöra hans
fruktbaraste period. Efter 1840-talets ingång
tystnar hans musa nästan helt. Han fick en
bibliotekariesyssla i inrikesministeriet och
invaldes 1852 i Franska akad. men förföll
alltmer och var vid sin död en andlig och
kroppslig ruin av sig själv.
M:s mogna alstring innefattar lyrik,
dramatik och novellistik. »Les nuits» (»Nätterna»,
sv. övers, av A. Victorin, 1903), till vilka
sluter sig en rad större och mindre dikter av
samma elegiska inspiration, tillkommo 1835—37.
De representera höjdpunkten av M:s
personliga bekännelselyrik; här stormar lidelsen och
klagar en äkta poet sitt hjärtas nöd. Från
denna tid är M. »ungdomens skald». I den
likaledes hänsynslöst självbiografiska
romanen »La confession d’un enfant du siècle»
(1836; »Bekännelser af ett seklets barn»,
1902, med inl. av O. Levertin) söker M. ge
historisk och psykologisk bakgrund till sitt
erotiska olycksöde. Sin största insats gjorde
han dock som dramatiker, icke så mycket
genom sin deklamatoriska renässanstragedi
»Lo-renzaccio» (1834) som genom sina i bokform
1840 samlade »Comédies et proverbes». Dessa
poetiska prosastycken, där kärleken
förhärligas som livets högsta, att icke säga enda
goda, höja M. över Marivaux, hans förste
läromästare, och låta honom närma sig
sago-spelsdiktaren Shakespeare i musikalisk
stämningsrikedom. Av dessa tillhöra »On ne
ba-dine pas avec 1’amour» (1834; »Lek ej med
kärleken», 1882; ny övers, av Hj. Söderberg
1928), »Le chandelier» (1835; »Ljusstaken»,
1885), »H ne faut jurer de rien» (1836;
»Osvuret är bäst», 1867) och »Un caprice»(1837; »En
fantasi», 1845) den stående repertoaren i
Frankrike sedan 1847, då deras sceniska värde
först upptäcktes. »Valda berättelser» av M.
på prosa utgåvos i sv. övers. 1903.
Se monogr. av brodern Paul de M. (1877),
Arvède Barine (1893), S. Söderman (1894), L.
Séché (2 bd, 1907), som också publicerat M:s
intressanta »Correspondance» (s. å.), M.
Allem (1911) och M. Donnay (1914). Om M:s
förhållande till George Sand, som givit
upphov till en rik litteratur, se, utom deras egna
skrifter, P. Mariéton, »Une histoire d’amour»
(1897; sv. övers. 1919), Ch. Maurras, »Les
amants de Venise» (1902), och A. Feugère, »Un
grand amour romantique» (1927); jfr O.
Levertin, »Diktare och drömmare» (1898). Kj.S-g.
Mus(s)Ivguld, guldglänsande fjäll av
tenn-sulfid; nyttjas enbart el. utrört med fernissa
till oäkta förgyllning av ramar o. dyl. men
ersättes alltmera av olika bronsfärger.
Mus(s)Ivisk, se Mosaik.
Mus(s)Ivsilver, finpulveriserad,
silverglän-sande legering av tenn, vismut och
kvicksilver; nyttjas till oäkta försilvring av
prydnadsföremål men ersättes alltmera av
alu-miniumbronsfärg. G. H-r.
Musslln, se Muslin.
Musslor, Lamellibranchiäta, Ace’phala, klass
av blötdjuren (se d. o.). M. äro bilaterala,
från sidorna mer el. mindre sammantryckta
djur, utan huvud; kroppen är omgiven av ett
parigt hudveck, manteln, som utgår från
ryggsidan och avsöndrar det huvudsaki. av kalk
bestående pariga skalet, vars inre* skikt
kallas pärlemor. De båda hälfterna av skalet
äro på ryggsidan förenade av det elastiska
låsbandet. I närheten av detta äro kanterna
av skalen försedda med taggar, svarande mot
fördjupningarna i det andra skalet, tills,
bildande det s. k. låset (cardo), vilket hindrar
förskjutningar av skalhalvorna. Dessa slutas
av en främre och en bakre slutmuskel
(di-myarier); hos vissa former finnes endast en
sådan (monomyarier). Innanför manteln ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
