Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mykensk kultur - Mykerinos - Mykologi - Mykoplasmateorien - Mykorrhiza, Svamprot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499 Mykerinos-
minoiska el. kretiska bronsålderskulturen (se
Kretisk kultur), vilken bär namnet
efter den förnämsta fyndorten, Mykenai (se d.
o.); någon gång betecknas som mykensk
även den kretiska el. minoiska kulturen. I
tredje och början av andra årtusendet f. Kr.
härskade på Greklands fastland en vida
underlägsen kultur, den äldre- och
mellanhella-diska (se Helladisk kultur). Omkr.
1600 f. Kr. övergick kretisk kultur (se d. o.)
till fastlandet och vann burskap i dess ö.
delar. Den sålunda inledda arkeologiska
perioden, till 1100-talets början, är den mykenska
el. yngre helladiska tiden och indelas i tre
underavd. Till den första av dessa höra
schakt-gravarna i Mykenai (se d. o.), vilka delvis ha
spår av mellanhelladisk kultur. Både under
denna och den andra perioden var m:s
utbredning inskränkt. De flesta fynden i
Grekland, omfattande bl. a. en myckenhet keramik
(vaser), härstamma från tredje perioden, vars
början sammanfaller med Knossos’ slutliga
förstöring och Kretas utplånande som
kulturmakt, omkr. 1400 f. Kr. M:s förnämsta säte
var Argolis med Mykenai (se d. o.), Tiryns (se
d. o.), Mideia, till vilken borg kupolgraven i
Dendra hör, där svenska arkeologer nyligen
gjort storartade fynd (se Egeisk kultur,
bild 11), samt flera mindre orter, ss. Heraion,
Argos, Nauplia och Asine. Därnäst kom
Beo-tien, där Tebe och Orchomenos (en stor
kupol-grav, jfr Egeisk kultur, bild 14) varit
betydande mykenska städer. Talrika men
mindre fynd ha påträffats i Ättika, Lakonien,
på Peloponnesos’ v. kust och i s. Tessalien,
sparsammare i övriga provinser. Denna tredje
period utbredde sig m. sjövägen mot öster.
Rhodos och Cypern äro betydande fyndorter,
en avläggare av mykensk keramik finnes
i Filistéen, och dylik importerades till
Egypten; på Amenofis IV:s tid (1375—58) synes
mykensk konst ha utövat inflytande på den
egyptiska. M:s utbredning österut
sammanhänger otvivelaktigt med de genom egyptiska
urkunder omkr. 1200 f. Kr. bekanta
vandringarna av grekiska stammar. Egyptiska
föremål finnas ej sällan på mykenska
fyndplatser.
De förnämsta och vackraste föremål, som
påträffats på Greklands fastland, äro
säkerligen förfärdigade av kretiska konstnärer.
Keramiken utgick från den kretiska men blev
allt starkare stiliserad och degenererad,
vilket är särskilt utmärkande för den tredje
perioden. Detsamma gäller om
väggmålningarna. Mot periodens slut återstodo endast de
enklaste keramiska ornamenten,
övergångstiden mellan den mykenska tiden och den
geometriska (se Geometrisk stil) är den
dunklaste och torftigaste i Greklands historia
(omkr. 1200—900 f. Kr.). Med det
arkeologiska problemet sammanhänger den historiska
huvudfrågan om m. bragts till Grekland av
kreter, som koloniserat fastlandet, eller
av de invandrande grekerna, som plundrat
Kreta och tillägnat sig den kretiska kulturen.
Det senare är sannolikast, ty ehuru den
mykenska kulturen väsentligen är identisk med
den kretiska, visar den dock i vissa punkter
en bestämd egenart. Städerna äro omgivna
av starka murar. I arkitekturen framträder
ett monumentalt drag: mannasalen (megaron,
-Mykorrhiza 500
se d. o.) är en nordlig rumstyp, som infogats
i fastlandets palats. Norrut pekar även den
rikliga förekomsten av bärnsten, hjälmar av
vildsvinsbetar och vissa skulpturer. Den
minoiska skriften användes endast sparsamt.
Ett livligt diskuterat problem har uppställts
genom påvisandet av mykenska element i de
homeriska dikterna (jfr H o m e r o s, sp. 1239).
Den åsikt torde ha fog för sig, som
förlägger uppkomsten av den grekiska hjältesagan
och epiken till mykensk tid. Mykenais
maktställning återspeglar den mykenska tidens
förhållanden, då de grekiska stammarna
satte sig i besittning av Grekland och
före-togo stora expeditioner, jämförliga med
vikingafärderna.
Litt.: Se under art. Egeisk kultur,
Kretisk kultur och Mykenai; Chr.
Blinkenberg i »De förhistoriska tiderna i
Europa», I (1926); M. P:n Nilsson i Norstedts
»Världshistoria», II (1928). M. Pn N-n.
Mykerlnos, se Egypten, sp. 381.
Mykologl, vetenskapen om svamparna. —
My ko log [-lä’g], den som idkar denna
vetenskap.
Mykoplasmateorien, en av svensken Jakob
Eriksson (se d. o.) uppställd hypotes, enl.
vilken vissa parasitsvampar periodiskt föra en
latent tillvaro i värdväxtens celler, vilkas
plasma ingår en intim förening med svampens
(my kop las m a). Vid inträdandet av
lämpliga förhållanden skulle svampen åter
framträda som självständigt mycel. — ’Hypotesen
har vunnit mycket ringa anslutning. Th. Lfs.
Mykorrhi’za (av grek. my’kes, svamp, och
rhi’za, rot), Svamprot, sammanslutning av
växters underjordiska delar, vanl. rötter, och
svamphyfer. Mykorrhizabildningar äro
synnerligen vanliga; enl. en tysk forskare skulle
de förekomma hos åtm. hälften av jordens
växter. Vanl. urskiljas två huvudtyper av m.,
näml, e k t o t r o f el. ektotr ofisk (av
grek. ekto’s, utanför, och trofé, näring) och
endotrof el. endotrofisk (av grek.
e’ndon, inom, invärtes). Hos den förra, bäst
känd hos skogsträd, äro växtens yngsta
rötter omspunna av svamphyfer, som bilda en
tät mantel. Från denna inväxa de mellan
barkcellerna, isolerande dessa från varandra;
dessutom växa de understundom in i
barkcellerna, där de vanligen snart upplösas. Genom
svampinfektionen bli dessa m. vanl. något
förtjoekade, få en begränsad tillväxt och
förgrenas på ett karakteristiskt sätt, varför
de ock i regel äro lätta att känna igen
redan med blotta ögat. Den endotrofa m., som
är ingående undersökt hos erikacéer och
orkidéer, är oftast ej makroskopiskt skild från
den ej infekterade roten. Svamphyferna tränga
här in i rotcellerna, där de uteslutande leva
och bilda nystan, vilka dock snart upplösas
på grund av avsöndrade enzym. Denna form
av m. är därför ett slags domatier
(my-kodomatier). Hos erikacéer växa
mykorrhiza-svampens hyfer upp genom roten till
stammen och infektera därifrån blommorna. De
mogna fröna omgivas av hyfer likt
spindelväv, och vid spridningen åtföljas de alltså av
svampen, som vid groningen växer in i roten.
Svampen sprides sålunda från frö till frö.
Hos orkidéer och skogsträd finnes ej en sådan
staminfektion; deras frön äro därför vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
