Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrmalm - Myrmecobius - Myrmecocystus - Myrmecodia - Myrmecophagidae - Myrmedonia - Myrmekofila växter el. Myrmekofyter - Myrmekofiler - Myrmekofyter, Myrmekokora växter - Myrmeleon formicarius, Myrmeleontidae - Myrmica - Myrmidoner - Myrobalaner - Myron - Myror - Yttre kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Myrmecobius—Myror
546
vatten. Järnet härstammar ur de lösa
jordlagren och berggrunden, varur det löses av
grundvattnet. I de övre, av växtrötter
genomdragna markskikten utfälles järnet på
grund av dessas rikedom på syrgas och
förekomsten av koagulerande elektrolyter. I
motsats till vad man tidigare antagit spela
järnbakterier (se d. o.) sannolikt icke någon roll
vid uppkomsten av egentlig m. Däremot äro
sådana ibland verksamma vid utfällning av
lös järnockra på ytan av översilad mark vid
källor. I t. ex. Sverige, där m. förekommer
särskilt i Småland, n. Svealand och Norrland,
har m. tidigare brukats som järnmalm (se
Bergshantering, Järnhantering
och J är n malm). Numera brukas m. här
blott som gasreningsmassa. — Jfr
Sjömalm. N. Zn.
Myrmeco’bius, zool., seMyrpungdjuret.
Myrmecocy’stus, zool., se Myror.
Myrmeco’dia, bot., se Myrmekofila
växter.
Myrmecopha’gidae, zool., se Myrslokar.
Myrmedo’nia, zool., se Myrgäster.
Myrmekofila växter el. Myrmekofyter
(»myrvänliga», av grek. my’rmex, myra, och
fi’los, vän; grek fyto’n, växt), växter, i vilkas
ekologi myror anses spela en roll.
Grundvalen härför skulle vara, att växterna bjödo
myrorna mat och husrum, medan myrorna till
gengäld skyddade värdväxten mot andra
fiender. På växterna finnas antingen extraflorala
nektarier eller också boningar, s. k.
myrme-kodomatier, antingen i ihåliga internodier
(Cecropia, se d. o.) i stamknölar el. i uppblåsta
tornar (Acacia, se d. o.). På Acacia-bladens
spets finnas körtelbildningar, de s. k. Beltska
kropparna, som med begärlighet förtäras av
myrorna. Emellertid ha nyare undersökningar
visat, att hypoteserna om symbios mellan
växter och myror ofta äro mycket löst
grundade. Relationen mellan Cecropia och
myrsläktet Azteca skulle bestå däri, att den
senare till tack för logi och föda försvarade
värdväxten mot myror, särskilt
bladskärar-myrorna (se d. o.). Men man har sedermera
funnit, att de senare (Atta-arter) mycket
sällan förgripa sig på Cecropia, även när denna
ej bebos av Azteca. De stora förtjockade
stamknölar, som finnas hos Myrmecodia m. fl.
tropiska växter och tytts som anpassningar från
dessas sida, uppfattas numera som
reservoarer för luft i syfte att förhindra växtens
överhettning under torrperioden och som
vattenbehållare under andra årstider. I varje fall
trivs växten lika bra utan att bebos av myror.
Hos myrmekokora (»myrtjänande»; av
grek. my’rmex, myra, och ko’ros, tjänare)
växters frön el. frukter finns ett oljerikt parti,
e 1 a i o s o m, som insamlas av myror, varvid
växterna spridas. Se bilder sp. 549. I. T-dh.
Myrmekofller, zool., se Myrgäster.
Myrmekofyter, Myrmekokora växter, bot.,
se Myrmekofila växter.
Myrmèleon formicärius, Myrmeleo’ntidae,
zool., se Myrlejonsländor.
Myrmlca, zool., se Myror.
Myrmidoner [-dä’-] (grek. Myrmido’nes, lat.
Myrmi’dones), i de homeriska sångerna ett i
s. Tessalien bosatt folk, vars krigare Akilles
anförde i trojanska kriget.
Myrobaläner, de garvsyrehaltiga frukterna
av Terminalia (se Combretaceae) och av
amlaträdet (se E u p h o r b i a c e a e).
»Diskuskastaren». Kopia efter Myron.
My’ron, grekisk bildhuggare, verksam i
Aten under första hälften av 400-talet f. Kr.
M. arbetade företrädesvis i brons. Hans rykte
var stort i forntiden, bland hans verk voro
särskilt berömda »Ko» och »Ladas», en staty
av en löpare. Kännedomen om M. grundar
sig på kopior av »Diskuskastaren» (se bild)
och gruppen »Marsyas, som vill upptaga den
av Athena bortkastade flöjten».
Athenafigu-ren är nyligen återfunnen. Se vidare
Grekisk konst, sp. 1009 och bild 17.
»Diskuskastaren» är en aldrig överträffad
framställning av en momentan och komplicerad
rörelse. I M:s behandling av huvud och
ansiktsuttryck kvardröjer en rest av den
arkaiska strängheten. M. Pn N-n.
Myror, Formicidae, fam. av gaddsteklarna
(se d. o.). M. skilja sig från andra grupper
av dessa genom att bakkroppens första el.
iförsta och andra leder äro vida mindre än
de följ, och avsnörda till ett smalt skaft,
vilket gör bakkroppen mycket rörlig. M. äro
funna redan i eocenperioden och uppträda
talrikt bl. a. i bärnsten från nedre
oligocen-perioden. Hittills äro omkr. 6,000 olika arter,
underarter och varieteter kända.
Yttre kroppsbyggnad. Huvudets form och
storlek äro mycket växlande alltefter arten
och kasten, minst hos hanarna, störst hos
arbetarna, överkäkarna (mandiblerna) äro
vanl. byggda som en tång med tänder i den
snett avskurna spetsen och användas aldrig
som tuggorgan utan som griporgan, till att
XIV. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
