Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myriapoder, Mångfotingar, Tusenfotingar - Myrica - Myricaria - Myrina - Myringitis, Myringoplastik, Myringotomi - Myrinx - Myriophyllum - Myristica - Müritzsee - Myrkottar - Myrkrypning - Myrlejon - Myrlejonsländor - Myrlilja - Myrmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Myrica—Myrmalm
544
kel klo. Huvudet är utrustat med 2-—3 par
käkar, ett par antenner samt hos de flesta
former gruppvis samlade punktögon.
Andningsorganen utgöras av ett om insekternas
påminnande trakésystem. M. äro i allm.
ljusskygga djur, som leva i marken, under
stenar o. dyl. och hålla sig dolda under dagen.
M. äro en primitiv leddjursgrupp, som
uppträdde redan i stenkolsperioden. De flesta
leva i varma länder. De nu levande m. delas
i följ, ordningar.
Dubbelfotingarna, Diplopoda el.
Chilognatha, ha cylindrisk el. halvcylindrisk
kropp, vars leder växla mellan 11 och 108.
Käkarna äro byggda för tuggning,
antennerna äro korta. Dubbelfotingarna äro
växt-ätare och tröga, långsamma djur, som
försvara sig dels med en illaluktande
avsöndring, dels genom att rulla ihop sin kropp.
Dubbelfotingarna i Norden äro små; i
tropikerna bli de 30 cm långa och fingertjocka.
I Sverige förekommer fam. Julidae, med det
artrika släktet Julus, samt Glomeridae, vilka
äro breda och kunna rulla ihop sig till ett klot.
Enkelfotingarna, Chilopoda, ha en
långsmal kropp, sammansatt av plattare
leder. Antennerna äro långa och mångledade,
och första kroppsleden bakom huvudet har
benen utbildade till kraftiga klor, nära
vilkas spets en giftkörtel utmynnar. De äro
liksom dubbelfotingarna nattdjur men i motsats
till dem synnerligen smidiga och snabba i sina
rörelser. I Sverige finnas omkr. 20 arter,
bland vilka märkas släktet Lithobius, som
har jämförelsevis kort kropp, bestående av
16 leder, släktet Geophilus (fam. Geophilidae),
som omfattar mycket smala och långsträckta
former med över 150 segment, samt
Scolo-pendra. Hit hör även Pauropoda,
omfattande små blekt vita djur, med 10 leder utom
huvudet. G. A-z.
Myrica, bot., se Pors.
Myricäria, bot., se T a m a r i c a c e a e.
My’rina, forngrekisk stad i Mindre Asien
(Lydien), mellan Kyme och Kaikos’ mynning.
M:s omfångsrika nekropoler vid det nuv.
Ka-lapasari 45 km n. n. v. om Smyrna utgrävdes
1881 ff. och lämnade terrakottastatyetter
m. m. Större delen av fynden nu i Louvre.
Jfr fyndkatalog av utgrävarna E. Pottier och
S. Reinach (2 bd, 1886—88). J. F. N.*
Myringltis, Myringoplastlk, Myringotoml,
med-, se örats sjukdomar.
Myrinx, mlat., anat., trumhinnan.
Myriophy’llum, bot., se V a 11 e n s 1 i n g a.
MyrFstica, bot., se Muskotträd.
Müritzsee [-zé], största sjön på
Mecklen-burgska sjöplatån, 62 m ö. h., 115 kvkm,
30,5 m djup, i v. genom Plauersee och sitt
avlopp Elde i segelbar förbindelse med Elbe
och genom småsjöar åt s. ö. med övre Havel.
Myrkottar, Pholidöta, däggdjursordning,
ofta jämte bältor och jordsvin sammanförda
till ordn. Edentata (se d. o.) och
kännetecknade av kroppsbetäckningen, som utgöres av
stora, platta hornfjäll, mellan vilka enstaka
hår finnas. Kroppen kan rullas ihop.
Svansen är lång, huvudet litet med lång nos,
benen korta, tårna väpnade med kraftiga
grävklor. Tänder saknas. Födan utgöres av
myror och termiter, som fångas med den
långa, masklika tungan, vilken hålles klib-
Vitbukig myrkott, Manis tricuspis, från Västafrika.
big av sekretet från de ofantligt stora
spott-körtlarna. Magsäcken är hornklädd för
födans sönderdelning. Alla gräva skickligt och
klättra även väl. Ett enda släkte, Manis,
finnes med utbredning i tropiska Afrika och
Sydasien. Lång svansade
myrkotten, M. tetradactyla, blir intill 1,3 m lång,
varav nära 2/3 komma på svansen. Den
finnes i Västafrika. I s. och ö. Afrika finnes
stäppmyrkotten, M. temmincki, med
bredare svans, som upptager hälften av den
1,5 m långa kroppen. Den bebor jordhålor i
stäpptrakter. P a n g o 1 i n e n, M. javanica,
i Främre Indien och på Ceylon, blir 1,3 m lång,
varav hälften kommer på svansen. T. P.
Myrkrypning, med., se
Mjöldrygeför-g i f t n in g.
Myrlejon, zool., se Myrlejonsländor.
Myrlejonsländor, Myrmeleo’ntidae, familj
av nätvingarna (se d. o.), som har korta,
mot spetsen klubblikt
förtjockade antenner,
långsmala vingar med
tätmaskigt ribbnät.
Larverna, de s. k.
myrlejonen, äro korta,
breda, klädda med
framåtriktade
borsthår, ha långa,
tånglika käkar. De leva
i lös sand, där de
förfärdiga en rund,
tratt-formig fallgrop, i vars
botten de ligga
nedgrävda, så att blott
huvudet är fritt, och
livnära sig av smärre
insekter, som glida
ned i gropen. I
Sverige finns släktet Myr-
meleon med arten M. formicarius, vars
glasklara, ofläckade vingar ha 60—75 mm
spännvidd. I. T-dh.
Myrlilja, bot., se Liljeväxter.
Myrmalm, svart- el. rostbruna, i form än av
mindre korn (»kantmalm»), än av större,
slagg-liknande kakor (»kakmalm») uppträdande,
orena limonitbildningar (järnoxidhydrat, se
L i m o n i t), som uppstått nere i vattensjuk
mark genom utfällning ur uppstigande
grund
Myrlejon, Myrmeleon
formicarius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
