Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månbergen - Måncykel - Måndag - Måndistans, Lunardistans - Måndyrkan - Måne (älv) - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Månbergen—Månen
596
Månbergen (arab. Djebel el Komr),
benämningen på en bergskedja, som av Ptolemaios
ansågs omfatta Nilens källor och sträcka sig
från Kap Guardafui till Beninviken. De
före-kommo på kartorna, ända tills de stora
upptäckterna i Centralafrika började göras.
Måncykel, en av M e t o n införd
kronologisk period på 19 år, vilken grundar sig på
det förhållandet, att efter denna tid i det
närmaste 235 synodiska månader ha förflutit,
så att samma månfas återkommer på ung.
samma dag på året. I den kristna
tideräkningen nyttjas m. i form av en nittonårscykel
med utgångspunkt år 1 f. Kr. K. Lmk.
Måndag (fsv. mänadagher, isl. månadagr,
ty. Montag, eng. monday), den kristna
veckans andra dag, uppkallad efter månen (se
Kalender, sp. 142; jfr även Astrologi),
övers, av lat. dies Lunae, som återfinnes i
romanska språk (t. ex. fr. lundi). Jfr
Frimåndag.
Måndistans, Lunärdistans (av lat. lüna,
måne), vinkelavståndet mellan månen och en
stjärna. Då månen överfar himlavalvet på 27
dagar, kan den sägas vara ett slags timvisare,
som i förhållande till stjärnorna markerar
tiden. Med tillhjälp av i nautiska årsböcker
givna data kan man ur en uppmätt m.
uträkna den Greenwichtid, för vilken den
iakttagna lunardistansen gäller. Ortstiden kan
sedan bestämmas medelst olika
tidsbestäm-ningsmetoder, och en jämförelse mellan de
bägge tiderna leder till kännedom om ortens
longitud. På grund av att beräkningarna
ställa sig besvärliga och observationerna måste
utföras med stor omsorg för att leda till
brukbara resultat, har metoden att använda
m. för härledning av longituden icke fått
någon mera vidsträckt användning inom
navigationen. K. Lmk.
Måndyrkan, religiös kult av månen. Flera
forskare (bl. a. Siecke) se i m. grundvalen för
alla religiösa föreställningar och betrakta
nästan varje gudagestalt som en ursprunglig
mångud. Denna åsikt är alldeles överdriven
och oriktig, men månen har i äldre
religionsformer spelat och spelar alltjämt i primitiva
religioner en mycket stor roll. Spridda bland
nästan alla folk äro föreställningar om
månen som uppehållsort för de avlidnas andar,
som ett dryckeskärl, ur vilket gudarna dricka,
o. s. v. Hos egypter och semiter är månen
en manlig gudomlighet och spelar en
betydande roll; hos hinduerna identifieras månen
med soma (se d. o.), den jordiska
offerdrycken, den är den brunn av odödlighetsdryck,
ur vilken gudarna ösa, och i senare
föreställningar är den ett hemvist för de dödas andar.
Till månen ledde den ena av de stora
sagody-nastierna i Indien sitt ursprung liksom den
andra till solen. Hos germanerna är månen
det av livgivande mjöd fyllda fat, som
småningom tömmes och åter fylles. Redan hos
naturfolken spelar månen roll av den
viktigaste tidmätaren, och betecknande är, att
orden för »månad» i de flesta indoeuropeiska
språk sammanhänga med dem för »måne».
Hinduerna räknade sedan urminnes tid efter
månår liksom muhammedanerna än i dag;
romarna hade i äldre tid månår. J.C. (J. Ch-r.)
Måne, Mösvatns avloppsälv till Tinnsjö,
Telemarken, Norge. Bildar bl. a. Fröystul-
foss (36 m) och den utbyggda Rjukanfoss
(105 m). Vid utflödet ur Mösvatn (56,2 kvkm,
45 m djup, 914 m ö. h.) en stor damm.
Månen (lat. lüna), astron. tecken (£,
jordens måne el. drabant, den jorden närmaste
av de egentliga himlakropparna. Det mest
påfallande fenomenet i fråga om m., vilket
Månens faser.
också uppmärksammats sedan urminnes
tider, är dess skenbart olika gestalter (f
a-ser) el. fasväxlingar. De uppkomma
därigenom, att m., som icke är självlysande
utan lyser med reflekterat solljus, under sin
rörelse omkring jorden kommer att vända
än den ljusa halvan mot oss (f u 11 m å n e)
och än den mörka (nymåne) och
däremellan delar av den ljusa och mörka sidan.
M:s mörka sida är dock ej fullständigt
mörk utan är svagt upplyst på grund av
jordens återkastande av solljuset (askgrå
ljuset). — Enär m. icke rör sig i
samma plan som jorden utan dess banplan bildar
en vinkel av drygt 5° mot ekliptikan (när m.
står på högsta höjden över ekliptikan säges
ett lunistitium äga rum), kommer det ej att
inträffa under varje omlopp, att jorden, solen
och månen komma i rät linje med varandra.
När detta däremot sker, inträffar
förmörkelse (se d. o.). — M:s rörelser äro
synnerligen invecklade, och beräkningen av
månbanans element och på dessa grundade
måntabeller har utgjort ett av den
teoretiska astronomiens allra svåraste problem, till
vars lösning betydelsefulla bidrag lämnats
av en rad astronomer, Euler, Clairau t,
d’A lem ber t, Damoiseau, Carlini,
Plana, Han sen, Delaunay, N e
w-c o m b, B r o w n m. fl. Huvudsvårigheten
uppstår på grund av den omständigheten, att
den ellipsrörelse, som skulle äga rum
omkring jordens och m:s gemensamma
tyngdpunkt (vilken är belägen inom jordkroppen),
om jorden och m. vore de enda kropparna i
universum, modifieras så avsevärt, på grund
av solens inverkan, att en rad av betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
