Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Månen
598
»störningar» el. avvikelser, av vilka en av
de mest kända är den redan av Ptolemaios
upptäckta evektionen, från ellipsrörelsen
inträffa, så att m:s bana ej ens tillnärmelsevis
kan återgivas med en ellips. Då det är av
stor vikt, att m:s läge kan bestämmas
noggrant, ocb då inställning på randen ej
lämnar tillfredsställande resultat, har man valt
en liten krater, Moesting A, vars läge kan
noggrant inställas och vars position i
förhållande till månranden är noggrant känd. På
grund av den inbördes attraktionen mellan de
tre kropparna uppkommer också
tidvattens-fenomenet (se Ebb och flod), vilket består
i att på grund av m:s och solens olika
attraktion på olika närbelägna delar av
jordkroppen två svallvågor uppstå, den ena på jordens
mot m. vända sida och den andra på den
motsatta, vilka vågor på grund av jordens
rotation röra sig runt jorden. Ett resultat av en
motsv. verkan från jordens och solens sida
på m., under den tid dess massa ännu var
plastisk, tror man sig finna i den
omständigheten, att m. har bunden rotation,
vilket innebär, att tiden för rotation och
omlopp omkring jorden sammanfalla. Följden
härav är, att m. ständigt vänder i det allra
närmaste samma sida mot jorden. (Ang.
avvikelserna från en regelbunden rotation hos
m. se L i b r a t i o n.) — Redan under antiken
bestämdes m:s avstånd till 60 jordradier,
vilket motsvarar 1/40a av distansen mellan jorden
och solen. De noggranna moderna
parallax-mätningarna ha visat, att medelavståndet är
60,27 jordradier el. omkr. 384,000 km. På
grund av banans ellipticitet och störningar
från solen växlar avståndet mellan 357,000
km och 407,000 km. M. mäter i
genomskärning 3,480 km. M:s dimensioner äro således
2/7 av jordens, vilket innebär, att m:s yta
är V13 av jordens och volymen 1/50.
Undersökningarna ang. m:s rörelser ha visat, att dess
massa är 1/8i av jordens, varav följer, att m:s
täthet är 0,6 av jordens, vilket svarar mot
en genomsnittlig spec. v. av 3,3 hos
månkroppen.
Redan I b n al H a i t h a m (d. 1038) ansåg
m:s mörka fläckar bero på att motsv. partier
av månytan reflekterade solljuset på annat
sätt än de ljusare månområdena. Ett mera
ingående studium av m:s fysikaliska
förhållanden blev möjligt först sedan kikaren
kommit till användning som astronomiskt
instrument. De första selenografiska studierna
gjordes av G a 1 i 1 e i. Sedan mitten av
1600-talet och fram till våra dagar har en rad
av astronomer, ss. Riccoli, Schroeter, Beer och
Mädler, Lohrmann, Schmidt, Nasmyth och
Carpenter, Krieger, Fauth o. a., lämnat
viktiga bidrag till selenografien. Av stor
betydelse för en noggrann kännedom om
måntopografien ha de fotografiska månkartor
blivit, vilka utförts på Lickobservatoriet av
Hol-den, på Harvardobservatoriet av W. H.
Picke-ring och på Parisobservatoriet av Loewy och
Puiseux. Noggranna uppmätningar på
fotografisk väg av de olika månformationerna ha
utförts av H ay n, Franz och S a u n d e r
m. fl. över huvud har det först med
fotografiens hjälp blivit möjligt att utföra en
noggrann kartläggning av månytan.
Faktiskt äger man en mera ingående kartogra-
fisk kunskap om den mot oss vända sidan
av m., än man ännu äger om de mera
otillfredsställande undersökta partierna av jorden.
Tidigare trodde man, att de mörka
fläckarna på månytan bestodo av hav, och de
urspr. givna benämningarna på ifrågavarande
objekt, ss. Mare fecunditatis och Mare
tran-quillitatis, ha bibehållits, fastän man
numera vet, att ifrågavarande bildningar
säkerligen icke äro vattensamlingar utan
uppenbarligen torra slättområden. Någon
tillfredsställande indelning av månytans skilda
formationer kan knappast göras, men som de
viktigaste månobjekten kan man anföra
slättobjekten, bergåsarna,
bergskedjorna, kraterobjekten, klyftorna
el. dalarna och strå Isys temen.
Slättobjekten utgöras dels av de
stora slätter, som bilda de för blotta ögat
synliga mörka fläckarna på månytan, och dels
av slätter, som begränsas av ringvallar
el. ringberg och vilka stundom hänföras
till kraterobjekten. Slätterna dominera
särskilt på månhalvans n. och ö. delar och
gruppera sig omkring en gördel, som i medeltal
har en bredd av 60° och vars mittlinje följer
en storcirkel över månytan. Sammanlagt
fylla slätterna, vilka ej alltid framträda som
mörka, 2/5 av den för oss synliga månytan.
De genomkorsas av bergåsar, vilkas höjd
sällan överstiger 200 m. — Bergen och
bergskedjorna på m. synas vara av
samma slag som motsv. bildningar på jorden
och nå stundom upp till den avsevärda höjden
av 7,000—8,000 m över medelnivån. Ett flertal
olika metoder står till buds att mäta upp
höjden av månbergen, och särskilt brukas
längden av den skugga, som solen ger, när
den står på en viss höjd. De mest välkända
bergskedjorna äro Alperna,
Apenniner-n a och Kaukasus, vilka förete vissa
analogier med Centralasiens bergskedjor. —■ Den
mest talrika gruppen av månformationer är
kraterobjekten, vilkas antal torde
uppgå till minst 50,000. De allra största av dessa
benämnas kraterhav, enär de utgöras av
betydande slätter, som omges av vallar el.
ringberg. Andra ofta använda benämningar för
kraterobjekten äro ringberg el.
vallkratrar. Den betydande genomskärningen
hos kraterhaven, som växlar mellan 100 och
250 km, omöjliggör all jämförelse med våra
vulkaners kratrar, och lika långsökt är det
också att jämföra de egentliga ringbergen,
med dimensioner varierande mellan 5 och
100 km, med kratrar. I många fall reser sig
i ringbergens mitt en fristående kägla eller
grupp av sådana, de s.k. centralbergen,
vilka nå avsevärda höjder. — Klyftor och
dalar äro kända på m. till ett antal av
flera hundra och äga i allm. ett täml.
oregelbundet förlopp. En särklass bland dessa
bildningar intaga de mera regelbundna
dalbild-ningarn*a, bland vilka den berömda A 1 p d
a-1 e n, som korsar Alperna med en
genomsnittlig bredd av 10 km och en längd av 140 km,
är den intressantaste. Den mest bekanta av
klyftorna är den nära den synliga månhalvans
mitt befintliga Hyginuskäf flan, som genomskär
kratern Hyginus. — Av alla månobjekt äro
strålsystemen de svårförklarligaste. De
bestå av breda utstrålningar från de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
