Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människan
619
I vissa avseenden är denna grupp
ursprunglig; så har här endast undantagsvis inträtt
tillbakabildning av fingrar och tår, något
som eljest är mycket vanligt bland
däggdjuren. Denna oreducerade hand och fot är ett
ålderdomligt kännetecken, i fråga om vilket
redan groddjuren starkare specialiserats än
primaterna. Missvisande är att härvidlag
tala om »högre» och »lägre»; bättre är att
tala om mer el. mindre specialiserat el., när
det gäller jämförelse med människan, »mer
mänskligt» el. »mer djuriskt». M. står
män-niskoaporna åtskilligt närmare än hon står
andra apor; men man får ej uttrycka
förhållandet så, att m. skulle härstamma från
någon av dem. I vissa avseenden ha
män-niskoaporna specialiserat sig mer än m.: så
är deras svans mer tillbakabildad än m:s,
orangutangens tumme är nästan rudimentär
m. m. Vad som i djurriket går förlorat kan
ej vinnas åter. M. kan ej härstamma från
ett väsen, där någon kroppsdel varit starkare
tillbakabildad än hos henne själv. Kanske
schimpansen står m. närmast; men detta
hindrar ej, att m. mer liknar än gorillan, än
orangutangen el. gibbonen, ja, någon gång
ännu lägre stående apor. F. ö. ligger en stor
svårighet däri, att människoaporna variera
starkt, varför deras anatomiska förhållanden
ej i allt äro nog grundligt undersökta. Ej
heller känna vi skiftningarna i m:s anatomi
så, som önskvärt vore. Kännedomen om den
inre anatomien hos från européerna starkt
avvikande raser är dessutom mycket ringa.
Rättast är väl att säga, att alla primater
— således också m. — härstamma från
gemensamma förfäder. Ett egendomligt väsen,
spökdjuret (Tarsius), visar likhet såväl med
ursprungliga fossila primater som med m.
Inom primatstammen har specialiseringen
visst ej bara gått åt samma riktning som m:s
utan ofta åt mera djuriskt håll. Förvisso ha
t. ex. babianens förfäder varit mer
människolika än djuret självt. Svårt är däremot att
säga i vad mån det förhållandet, att apans
foster och ungar äro mer människolika än
fullvuxna djur, vittnar om härstamning från
mera människolika förfäder; en fullvuxen m.
är ju i viss mån, t. ex. i förhållandet mellan
kroppens och hjärnans storlek, mer djurlik
än en nyfödd. M. torde ha ett stycke
gemensamt stamträd med halvaporna, ett ännu
längre med Nya världens apor (Platyrrhini),
återigen längre med Gamla världens
(Ca-tarrhini) och längst med människoaporna samt
måhända bland dem allra längst med
schimpansen.
M:s väsentliga särmärken äro den upprätta
gången samt hjärnans och därigenom
hjärn-skålens storlek. Ingen av människoaporna
går verkligt upprätt; deras ryggrad och
deras fötter lämpa sig ej därför. Apan
äger en gripfot med förkortad, starkt
rörlig stortå. Muskulaturen i m:s fot visar,
att hon härstammar från förfäder med dylik
fot. Hos m., som aldrig burit skodon — t. ex.
många naturfolk —, är foten framtill bredare
och alla tårna, särskilt stortån, rörligare,
vilket gör, att en hel del arbete kan utföras
med foten. M., födda utan händer, uppnå stor
skicklighet med fotterna, något som skulle
vara omöjligt, om ej en muskulatur, liknande
620
apornas — fastän försvagad —, funnes i
foten och kunde uppövas. När det gäller
att fastslå m:s särställning på grund av
hjärnans storlek i förhållande till kroppen, bör
man i apräckan hålla sig till m:s närmaste
släktingar; m. visar sig dem då synnerligen
överlägsen. Trots stor likhet med
människo-apornas hjärna i fråga om ytan är
människohjärnan dock mycket mer sammansatt.
Den upprätta ställningen framkallar också
andra jämviktsförhållanden för huvudskålen.
Nackhålet vandrar på skallens undersida
framåt. På samma gång minskas ansiktets
storlek. Tinningsmuskeln minskas, vandrar
ned på sidorna av huvudskålen och gör det
lättare för den att förstoras, ögat får
genom nosens indragning ny riktning och
vidare synfält; huvudet bäres av m.
därför framåtriktat och ej nedsänkt. M.
saknar apornas stora hörntänder och därmed
också luckorna vid dessas sida. Tänderna och
dem uppbärande del av huvudskålen ha hos
m. minskats. Genom denna hopdragning av
underkäkens övre del uppstår hos m.
småningom ett hakutskott. Hos m. torde bakersta
oxeltanden och kanske också den yttre övre
framtanden vara stadda i tillbakagång.
Verkligt utbildade läppar finnas endast hos m.
Genom m:s upprätta gång ha också hos
henne stora sätesmuskeln, fyrhövdade lårmuskeln
och trehövdade vadmuskeln väsentligt
förstorats. M:s armar äro väsentligt kortare än
benen; hos människoaporna råder motsatt
förhållande. Möjl. härstammar m. från en form
med relativt längre armar och kortare ben;
vid födelsen äro hennes ben relativt
väsentligt kortare än längre fram.
M. utmärkes ju också genom sin svaga
hårbeklädnad ; denna skiftar dock mycket hos
olika m. och raser. Människofostret har
däremot så gott som hela kroppen klädd med
tätstående, mjuka och ganska långa hår
(lanugo), som före födelsen el. under första
levnadsåret försvinna (utom hos vissa
afrikanska dvärgar).
Släktskapen mellan m. och människoaporna
har också bekräftats genom senare tiders
blodforskning. I fosterlivet uppträda många
kännetecken, som visa på släktskap också med
lågt stående ryggradsdjur. Också hos vuxna
m. kunna bildningar uppträda, som en gång
funnits hos djuriska förfäder (atavismer), så
t. ex. en för klättringen viktig armmuskel,
som m. eljest saknar (dorso-epitrochlearis).
Förr dryftades ivrigt spörsmålet om m. hade
enhetligt ursprung el. ej, d. v. s. om m.
uppstått en el. flera gånger. Numera torde väl
uppfattningen om enhetligt ursprung vara
allmänt hyllad av forskarna. För
människosläktets enhet tala hela dess, trots
variationerna, enhetliga och egenartade bildning
samt det viktiga förhållandet, att alla
människoraser äro fruktbara med varandra. Rbg.
2. (Anat.) I m:s liv kan man urskilja tre
faser. Den första innebär en tilltagande
utveckling och energi. Den andra är det
fullmogna stadiet, då organismen befinner sig
i energetisk jämvikt, och den tredje
åter-bildningsfasen (involutionen) med avtagande
energi. Den första perioden tar sin början i
det ögonblick sädescellen förenar sig med
äggcellen. Redan i detta ögonblick är i stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
