Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Människan - Människoapor, Anthropoider - Människooffer - Människoraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människoapor—Människoraser
629
gång funnits, i Sverige i Skåne och måhända
i s. Småland. Man har velat spåra
Neander-talras hos Charles Darwin, måhända också
hos Beethoven. Boxaren Schmeling är ett gott
prov på en mjukare dylik typ. Australiens
urinvånare torde härstamma från
neander-talaren, fast de uppblandats med andra raser.
I Afrika bör den också ha funnits. Strax efter
Moustiertiden torde nutidsmänniskan ha
invandrat, blandat sig med och kanske delvis
utrotat neandertalaren. Nära Monte Carlo har
man funnit två benstommar
(Grimaldi-rasen) av negroid prägel, dock inga
pyg-méer, liksom stenålderskonsten och av den
framställd steatopygi (överstort fettsäte)
visande på rasförbindelser med Afrika. Släkt
med neandertalaren äro de knappast.
Nutidsmänniskan, utan negroida drag, är
Aurignac- el. Brünnrasen (stundom
delad i två raser); huvudet är här väsentligt
högre än neandertalarens; däremot är
benstommen mycket svagare byggd.
Till senare delen av istiden hör också C r
o-Magnonrasen, utmärkt genom hög växt
och kraftig benstomme, stor axelbredd,
jämförelsevis långa underarmar och underben
samt relativt lång mellanhand. Huvudet är
långt men också brett, pannbenet välvt,
ögonhålorna breda och låga, ansiktet kort, näsan
kraftig, bredden över kindbenen stor och
mellan underkäksvinklarna liten, så att ansiktet
får en egendomlig triangelform (med spetsen
nedåt). Cro-Magnonrasen hade stor
utbredning; särskilt starkt företrädd torde den ha
varit i s. Frankrike, där dess blod ännu ingår
i folkblandningen. Än i dag kan man där se
utpräglade Cro-Magnontyper.
Vissa författare uppställa också en
Chan-cela deras (Laugerie-basse-ras),
mest liknande Brünnrasen och möjl.
föregångare till nutidens Medelhavsras men med
smalt ansikte, samt en
Barma-Grande-r a s med särskilt högt huvud, närmast släkt
med Cro-Magnonrasen.
Alla hittills omtalade raser voro
långskalliga. Mellan- och kortskalliga m. äro under
äldre stenåldern mycket sällsyntare men
uppträda här och där från Aurignacskedet; vissa
av dem stå Cro-Magnonrasen nära, andra ha
smalt ansikte. — I yngre stenåldern uppträda
nya former och göra tills, m. kvarlevande
äldre och genom blandning med dem bilden
ytterst sammansatt.
Litt.: J. Ranke, »Der Mensch» (3:e uppl.
1912); V. Leche, »Människan» (3:e uppl.
1915); P. M. Boule, »Les hommes fossiles»
(2:a uppl. 1923); J. Bumüller, »Die Urzeit
des Menschen» (4:e uppl. 1925); M. W.
Hau-schild, »Grundriss der Anthropologie» (1926);
G. H. Luquet, »L’art et la religion des
hommes fossiles» (s. å.); H. Rydh,
»Grottmänniskornas årtusenden» (s. å.); A. Keith, »The
antiquity of man» (7 :e uppl., 2 bd, 1929); R.
Martin, »Lehrbuch der Anthropologie» (2:a
uppl., 3 bd, 1928); H. Weinert och F.
Wie-gers, »Diluviale Vorgeschichte des Menschen»,
I (s. å.); H. Weinert, »Menschen der Vorzeit»
(1930); K. Saller, »Leitfaden der
Anthropologie» (s. å.). Rbg.
Människoapor, A n t h r o p o i d e r,
Anthro-pomo’rphae, fam. av de smalnäsiga aporna (jfr
A p o r), omfattande de tre släktena gorilla,
630
s c h i m p a n s och orangutang (se dessa
ord). Stundom räknas hit också gibbonerna
(se d. o.). M. äro de mest storvuxna av alla
apor, vilken omständighet jämte frånvaro av
yttre svans och den halvt upprätta gången,
då djuren förflytta sig på marken, givit
gruppen dess namn. Ryggraden har en antydan
till ländkrök, och bröstkorgen är liksom hos
människan bred. Kraniet har hos ungarna
en jämförelsevis stor hjärnskålsdel och litet
käkparti och blir därigenom påfallande
män-niskolikt. Hos äldre djur utbildas käkpartiet
kraftigare, varjämte hos hanarna, särskilt av
gorilla, starka benkammar, tjänande som
muskelfästen, uppkomma på hjärnskålen.
Ansikte, handflator, fotsulor och fingrar äro
nakna, naglarna platta. Tummen är alltid
liten. Hjärnan är relativt stor och når
stundom en volym av 500 kbcm (hos människa
omkr. 1,500 kbcm). T. P.
Människooffer, se Offer.
Människoraser. Att vi måste uppdela
människosläktet i skilda raser, därom äro alla
eniga; däremot råder stor söndring i frågan
om hur detta skall göras. Mest känd — bl. a.
genom vitt utbredda väggtavlor — är B
lumen b a c h s (se d. o.) indelning i fem raser:
kaukasiska (vita), mongoliska, etiopiska,
amerikanska och malajiska, som emellertid ej kan
godtagas av nutida vetenskap. Viktigaste
rasskiljande kännetecken äro hudens, hårets
och ögonens färg, hårets form (ulligt, vågigt
el. strävt), kroppens hårväxt och
skäggväxtens riklighet, kroppslängden, huvudets,
ansiktets och näsans form. Ett viktigt
kännetecken är mongolögat (snett öga med
mongolveck, se d. o.). Rasskillnader finnas också
hos kroppens inre mjukdelar, men de äro
ännu föga studerade. Däremot har man
utförligt sysselsatt sig med benstommen,
särskilt som den är nästan enda källan
för kunskapen om fornmänniskans utseende.
Också själsliga rasskillnader finnas, men
dessa äro svårast att fastställa och ena
sig om. En verkligt vetenskaplig
rasuppdelning av människan kan på forskningens nuv.
ståndpunkt ej ges. Måhända kan
ärftlighets-läran en gång göra det möjligt. Svårigheten
ligger till stor del däri, att skilda raser
blandat sig så starkt med varandra, att bilden
av människans kroppsliga egenskaper blivit
alltför brokig. Dessutom är man oense om hur
långt man bör gå i rasuppdelningen, om man
bara skall röra sig med vissa huvudraser el.
också godtaga underraser, något som vanl.
sker. Den nya vetenskapen konstitutionsläran
vill hävda, att vissa egenskaper, som vanl.
uppfattats som raskännetecken, särskilt
ansiktets form, skifta inom samma ras. Man
har särskilt i fråga om underraserna svårt
att avgöra frågan om gränserna, mellan vilka
ett kännetecken får växla utan att tyda på
rasblandning. Enklast är att dela människan
i två huvudgrupper enl. hudfärgen: mörka
och ljusa människor. Mörka människan
kan sedan delas i tre grupper: dvärgfolk
(i Afrika, Sydasien och Oceanien), a u s t r
a-loida folk (Australiens fastland, Sydasien)
och negrer (Afrika, Oceanien). övriga folk
skulle så utgöras av folk med ljusare hud,
fast hos många mörkare än hos européerna.
Många folkslag, t. ex. i Afrika och Oceanien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
