Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Människoraser - Människosonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Människosonen
634
B. Afrikansk grupp. Hamiterna.
övergå åt ö. långsamt i semiterna. Medel- till
högväxta, dolikocefala med kort ansikte, rak
el. konvex näsa, ljust gulbrun hud, vågigt,
mörkt hår och mörka ögon.
C. Europeisk grupp. Växla starkt.
Medel- till högväxta. Skiftande huvud- och
ansiktsform liksom hår och ögonfärg.
Kraftigt skägg och stark kroppshårväxt, ljus hud.
Se Europas raser.
Mot denna rasindelning kunna vissa
anmärkningar göras. Den är i mycket mera en
folk- än rasindelning. Begreppet »lägre raser»
är ej naturvetenskapligt i nutida mening.
Sydamerikanska gruppen är rätt konstlad.
Det nutida modet att skarpt skilja melanesier
och papuaner från Afrikas negrer är ej
säkert vetenskapligt grundat. Den gula
huvudstammen är likaså föga berättigad. Hos alla
dessa folk finns mongoliskt blod. En m o
n-g o 1 i s k ras, kännetecknad av medellängd,
kraftig växt, relativt korta ben, böjelse för
fetma, kort huvud och kort ansikte el. åtm.
utstående kindben, gul ansiktshud, mörka
ögon, mörkt, strävt hår, svag skägg- och
kroppshårväxt, snett öga med mongolveck och
mongolfläck, har en gång — väl
jämförelsevis sent i mänsklighetens historia —
uppkommit i Asien, där den utgör en stor,
stundom den största beståndsdelen hos många
folk, inblandat sig i v. till n. Skandinavien
och i ö. till sydligaste Sydamerika. Men att
draga alla folk, som till en liten procent äga
mongoliskt blod, in i en »gul» grupp är t. ex.
vad polynesierna beträffar knappast riktigt
och i fråga om andra här inneslutna folk
tvivelaktigt. Skillnaden mellan den
indo-afganska rasen och semiterna synes också väl
liten.
Spörsmålet om rasblandning dryftas ivrigt
i våra dagar; stark rasblandning försiggår
ju också såväl mellan människor, tillhörande
olika huvudraser — t. ex. neger och vit —,
som mellan underraserna. I det hela torde
man nu arbeta mot för mycken
rasblandning. Att blandning med kroppsligt el.
själsligt dåliga element från vilken ras de komma
må är förkastlig säger sig självt. I övrigt
kan man räkna med tre skäl mot
rasblandning: individuella, sociala och vetenskapliga.
Individuell motvilja mot en ras kan vara
ytlig och mera stödja sig på tillfälligheter;
sann rasmotvilja tar formen av vämjelse vid
tanken, att ens föräldrars och fränders drag
hos ens barn skulle blandas med drag från
en viss ras. Social rasmotvilja är som i
Amerika en fruktansvärd makt; man bör i
ett sådant land ej sätta i världen en
människa, som är andligen hemlös och vars liv
ofta blir ett långt lidande. Om amerikanens
motvilja mot blandning med negrer är
förståelig, synes engelsmännens fördom mot
indier, som i vissa samhällsskikt närmast
motsvara sydeuropéer, mera egendomlig.
Vetenskapen kan väl här ej uttala någon
fullt trygg åsikt. För mycken inavel torde
kunna bli farlig och en blandning mellan
välutrustade individer, tillhörande skilda
europeiska raser, ge god avkomma. Hugenotterna
ha överallt verkat antropologiskt
uppfriskande; man må också komma ihåg, att de
utgjort ett gott urval. Här i Sverige ha vi
endast gott att säga om vallonernas
inflytande. Rasblandningen till följd av
folkvandringarna torde ha verkat gynnsamt:
många se däri orsaken till framträdandet
under renässansen av höga begåvningar och
snillen.
Alltför stark rasblandning torde lätt foga
samman egenskaper, som ej passa ihop, och
alstra oroliga, sönderslitna människor.
Några av de genom rasblandning
uppkomna formerna ha fått särskilda namn.
Sålunda kallas blandningsformen av vita och
negrer mulatter, av vita och mulatter
terze-roner, av vita och indianer mestiser (se d. o.),
av vita och terzeroner eller mestiser
kvarte-roner, av vita och kvarteroner kvinteroner
el. albinoer, av negrer och indianer chinoer.
Flera andra namn förekomma, olika på olika
orter.
Mycket starkt måste hävdas, att ordet
»ras» ofta nyttjas på felaktigt sätt, tyvärr
t. o. m. av vetenskapsmän; uttryck som
»franska rasen», »germanska rasen»
förekomma ofta i tal och skrift. Att nyttja ordet
ras om en politisk el. språklig enhet är
oriktigt. Ras är ett naturvetenskapligt begrepp;
att sedan inom en viss grupp en ras är
starkare företrädd än inom en annan har intet
härmed att göra. Inga av Europas politiska
el. språkliga enheter äro rasrena; de äro alla
rasblandade, somliga mycket starkt.
Litt.: R. Nordenstreng, »Europas raser och
folkslag» (3:e uppl. 1926) och »Skapnad och
skaplynne» (1929); J. Deniker, »Les races et
les peuples de la terre» (2:a uppl. 1926); V.
Giuffrida-Ruggieri, »Homo sapiens» (ty. uppl.
1913); E. Kretschmer, »Kroppsbyggnaden och
karaktären» (1926). Rbg.
Människosonen (aram. bar enaschä), den
benämning, som Jesus enl. den evangeliska
traditionen använde om sig själv; uttrycket
är ordagrant efterbildat i grek, ho hyio’s
tu anthröpu. — I G. T. är »människoson»
(ben adam) omskrivande uttryck för
»människa» (en dödlig; motsatt Gud). I en del
senjudiska skrifter (Daniel, Henochs bok, 4 :e
Esra) syftar dock det bestämda
»Människosonen» (Människan) på en frälsargestalt, som
vid denna tidsålders ända skall komma från
himlen till världsdom och världsförnyelse.
Bakom denna föreställning ligger en iransk
myt om urmänniskan, som i judendomen
kombinerats med skapelsemyten 1 Mos. 1—3 (jfr 1
Kor. 15) och i vissa kretsar undanträngt
judarnas politiska Messiashopp. Jesus tillhörde
denna miljö och identifierade sig med M., världens
frälsare och domare. Genom döden för folkets
synd skulle han ingå till härligheten och
återvända på skyar. Detta paradoxala öde, denna
världsomfattande uppgift fann han
karakteristiskt uttryckt i Messiasnamnet M. I
kyrkan blev denna Jesu självbeteckning
utträngd av andra namn (»Herren», »Messias»
o. s. v.). — Begreppen M:s förhistoria och
roll i judendomen äro dunkla. Även ordets
användning i evangelierna ger anledning till
stora problem. Se vidare Messias.
Litt.: A. von Gall, »Basileia toü TheoÜ»
(1926); W. Bousset, »Die Religion des
Juden-tums im späthellenistischen Zeitalter» (3:e,
omarb. uppl., utg. av H. Gressmann, 1926); L.
Brun, »Jesu evangelium» (2:auppl. s. å.). A.Fr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
