Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I (fransmännens kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Napoleon
718
Napoleon I i kejserlig ornat. Målning av J. L. David.
— hans favoritämnen voro matematik och
historia — kom han efter avslutad kurs i
Brienne till den framstående École militaire
i Paris 1784. Faderns död, 1785, och
familjens betryckta läge föranledde studiernas
forcerande, så att han redan i sept s. å. vann
officersbehörighet. Hans matematiska
begåvning bestämde honom för ai tillerivapnet.
Under de första officersåren, då han på grund
av sina knappa tillgångar levde mycket
tillbakadraget, hängav han sig åt omfattande
studier såväl i militära som i allmänbildande
ämnen. Hos Plutarchos och Corneille fann
hans korsikanska frihetsglöd sin näring, hos
Ossian och Werther hans svärmiska
ynglinga-trängtan, hos Montesquieu, Rousseau och,
kanske mest, hos abbé Raynal hans kritiska
inställning mot 1’ancien régime. Revolutionen
vann i honom en deciderad anhängare, och
han ingick i jakobinklubbens filial i Auxonne.
Men N:s förnämsta intresse var Korsika,
ej Frankrike. Han drömde om att bli sin
fäderneös Epaminondas och att förjaga
inkräktarna — fransmännen. Under årslånga
permissioner vistades han i hembygden,
upptagen av dessa planer. Härvid råkade han i
delo med öns gamle hövding, den folkkäre
P a o 1 i, vilket ledde till en katastrof för
Buonaparte och tvang honom att jämte
moder och syskon fly till Frankrike, juni 1793.
Personliga förbindelser och en lycklig instinkt
kommo honom att förena sitt öde med
»Bergets» män, vilka just nu voro mitt uppe i
i kampen mot den andra invasionen och mot
den »federalistiska» resningen. I »Supén i
Beaucaire» griper han till pennan för
natio
nell samling kring konventet. Vid Toulon»
återtagande från engelsmännen visade den
25-årige artillerikaptenen första gången
lejonklon (dec. 1793) och lönades med
generalsvärdighet. N:s förbindelser med Robespierre
d. y. bragte honom vid thermidorkrisen i
fängelse. Han hade emellertid försänkningar
även inom den segrande gruppen och
återfick inom kort friheten. Bland hans
beskyddare var thermidoristen Barras, vilken
kallade honom till sin stabschef, när det gällde
att nedslå rojalisternas resningsförsök i
huvudstaden 4—5 okt. 1795
(vendémiaireuppro-ret). Genom att effektivt utnyttja sitt
överlägsna artilleri tillbakaslog N. anfallet på
Tuilerierna och räddade därigenom republiken.
Efter vendémiaire var den unge generalen
en bemärkt person med inflytande hos
direk-toriet. Salongerna öppnades för den dittills
obskyre officeren från Korsika, och han
lyckades vinna den bländande societetsdamen
Joséphine Beauharnais’ hand
(bröllopet stod 9 mars 1796). Då N. genom sin
tidigare tjänst vunnit insikt i det militära läget
i n. Italien, erhöll han i början av 1796
överbefälet på denna front. Slag i slag följde nu
en rad av segrar, vilka uppenbarade
Bona-partes utomordentliga härförarsnille.
Konungen av Sardinien tvangs till separatfred,
österrikarna utmanövrerades ur Lombardiet,
Milano besattes, Mantova cernerades och
tvangs, trots upprepade hjälpoffensiver från
Österrike, till kapitulation, febr. 1797. Han
uppträdde härefter ganska självrådigt
gentemot direktoriet och avslöt efter sitt djärva
tåg inåt östalperna preliminärfreden i
Leo-ben på villkor, som väsentligt avveko från
regeringens direktiv (18 april 1797). Vid
fruc-tidorkrisen, sept. 1797, skänkte han de
republikanska maktinnehavarna sitt kraftiga
stöd och sände Augereau som »värja» vid
kuppens genomförande. Bonapartes stegrade
politiska inflytande yttrade sig f. ö. i
Cis-alpinska republikens upprättande, i Venezias
undergång, i de aggressiva interventionerna i
Schweiz och Rom samt, framför allt, i
expeditionen till Egypten, maj 1798. Detta alltför
djärva företag, som berövade republiken dess
främste general och dess bästa trupper,
påskyndade den andra koalitionen, vars snabba
framgångar hotade Frankrike med en
katastrof. Genom en underbar tur lyckades
Bo-naparte, sedan det egyptiska företaget
strandat, taga sig tillbaka till Frankrike, där han
var otåligt efterlängtad som räddaren i
nöden. Men han kom också i rätta ögonblicket
för att erövra den politiska makten. I
förbund med den rutinerade konspiratören Sieyès,
nu medlem av direktoriet, störtade han
genom brumairekuppen, 9—10 nov. 1799,
direktorialrepubliken. ITan sköt sin
medhjälpare åt sidan och lät utarbeta en ny
författning, »konstitutionen av år VIII», som gjorde
honom till regeringschef för tio år med titeln
förste konsul. Som sådan hade han hela den
verkställande makten och genom sitt
uteslutande initiativ avgörande inflytande på
lagstiftning och beskattning. Genom allmän
omröstning godkände nationen med 3,000.000
ja mot endast 1,500 nej den sålunda
åstadkomna koncentreringen av statsmakten.
Kronan på verket sattes, när Bonaparte, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
