Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I (fransmännens kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Napoleon
714
Napoleon I:s begravning på S:t Helena.
att genom det lysande Marengofälttåget ha
bragt Österrike på knä, äntligen förmådde de
sega britterna till fred, i Amiens 1802. Den
gamla franska monarkiens aldrig hunna mål,
»de naturliga gränserna», återupptaget av
revolutionen, var nu uppnått, och England
hade erkänt Belgiens förening med
Frankrike. Ej blott fransmännen utan alla jordens
folk omjublade världsfredens återställare,
hyllande i honom »århundradets hjälte» och
»det nya seklets hopp».
N:s följande bana blev emellertid en
obeveklig dementi på tidens »upplysta»
drömmar om »världsrepublik» och »nationernas
förenta stater». Hans mål var visserligen
universellt men ett cesariskt imperium,
genomträngt och behärskat av en enda vilja.
I Frankrike skapade han på den av
revolutionen nivellerade grunden ett mönster av
centraliserad administration (prefekterna) och
enhetlig rättskipning (Gode Napoleon).
Genom konkordatet med den romerska
stolen (1801) befriade han landet från den
kyrkliga schismens tryckande mara men ville
samtidigt i det katolska prästerskapet skaffa
ett säkert stöd för sin makt. Det
uppväxande släktet ville han vinna genom
uniformering i stor skala av undervisningsväsendet
(université impériale), så att generation efter
generation kunde stöpas i samma form. I sitt
reformverk såg N. en högre art av
civilisation, vilken han gärna använde som
lockmedel, när han inför allmänna opinionen sökte
bemantla sina imperialistiska strävanden. Att
vilja reducera dessa genom att framställa
hans krigspolitik som en ofrånkomlig följd av
nödvändigheten att försvara »de naturliga
gränserna» (Sorel) är en alltför djärv
hypotes, vilken föga står i samklang med det
okuvliga maktbegär, som var det
förhärskande draget i N:s väsen. Att detta var den
drivande kraften, såväl när han gjorde sig
till konsul på livstid, 1802, och satte
kejsarkronan på sitt huvud, maj 1804, som då han
genom sin omedgörlighet beträffande Malta,
1803, och Spanien, 1809, först framkallade
och sedan förlängde det nya kriget med
England, ligger i öppen dag.
Höjdpunkten av makt nådde N. efter
Tilsit-freden. 1807. Den snöpliga utgången av de
maritima företagen mot England (Boulogne,
Trafalgar, 1805) undanskymdes av de
glänsande segrarna vid Austerlitz, 1805,
Jena-Auerstädt, 1806, och Friedland, 1807.
Samtliga stormakter på fastlandet måste
underkasta sig N:s blockadförklaring mot England.
Det på ruinerna av Tysk-romerska riket
upprättade Rhenförbundet ställde sig under hans
beskydd 1806. Bourbonerna i Neapel och
Spa
nien »upphörde att regera» och ersattes med
furstar av N:s familj. Portugal och
Kyrkostaten ockuperades, och Sverige hotades med
samma öde. Kontinentalsystemet (se d. o.)
var så gott som ett fullbordat faktum.
Men nu kom bakslaget. Folkresningen i
Spanien, framkallad av N:s brutala
behandling av konung Ferdinand i Bayonne, och
insurgenternas framgångar, t. ex. vid Baylen
1808, gåvo de besegrade fastlandsmakterna
hopp om revansch. Österrike inledde
aktionen med det olyckliga kriget 1809.
Katastrofen undgicks endast genom en intim allians
med N., bekräftad genom dennes giftermål
med kejsar Frans’ dotter Marie Louise (N.
hade först låtit upplösa sitt barnlösa
äktenskap med Joséphine). — Härefter nådde det
napoleonska väldet genom nya annexioner
(Holland, Nordsjökusten, hansestäderna,
Tos-cana, Kyrkostaten etc.) sitt största omfång,
1810—11. Kejsardömets befolkning utgjorde
44 mill., och till samma antal beräknades inv.
i vasall- och skyddsstaterna. Möjl. har N., efter
konungens av Rom födelse (1811), tänkt sig
det efter Austerlitz framträdande
»familjekej-sardömet» ersatt med en enhetlig organisation
efter det romerska imperiets mönster.
Genom sin oböjlighet i fråga om
kontinentalsystemet och sitt för tsar Alexander
irriterande intresse för polackerna framkallade
N. det ödesdigra kriget med Ryssland 1812.
Det stort anlagda men alltför forcerat
genomförda tåget till Moskva slutade med en
fruktansvärd katastrof, 1812. Även följ, års
fälttåg i Tyskland, där N. utom ryssarna hade
att kämpa mot svenskar, preussare och
österrikare, slutade, trots framgångarna i början,
med ett fullständigt nederlag vid Leipzig okt.
1813. Att N. i denna situation kunnat rädda
sin tron och »de naturliga gränserna» genom
att antaga fiendernas fredsanbud,
»Frankfurt-villkoren», kan på goda grunder betvivlas.
Ur stånd att hejda de numera ofantligt
överlägsna fiendernas marsch mot Paris, måste
han, sedan erbjudandet att lämna kronan åt
konungen av Rom avvisats, i Fontainebleau
underskriva abdikationsakten, som omfattade
hela hans ätt, 11 april 1814. Till underhåll
fick han ön Elba och ett årligt apanage på
2 mill. frcs.
Schismen på Wienkongressen mellan
segrarmakterna jämte den bland soldater och
bönder rådande oviljan mot Bourbonerna lockade
N. till det oförvägna företaget att söka
återvinna sitt välde, »de hundra dagarna» 1815,
vilket efter nederlaget vid Waterloo slutade
med hans deportering till ön S:t Helena i
Atlantiska oceanen. N :s aldrig vilande ande
arbetade ända in i det sista på planer att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
