Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I (fransmännens kejsare) - 2. Napoleon II (hertig av Reichstadt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
Napoleon
716
Napoleon I:s grav i Invaliddomen.
komma tillbaka. Genom att framställa sig
som martyr för 1789 års idéer hoppades han
vinna den liberala opinionen i England och
Frankrike. Själv fick han visserligen icke
skörda frukterna av sitt S:t Helenaverk, men
grunden lades till den alltjämt fortlevande
Napoleonkulten. N. dog av magkräfta 5 maj
1821, nära 52 år gammal. Hans i testamentet
uttalade önskan, att hans aska skulle vila vid
Seines stränder, uppfylldes 1840, då stoftet
avhämtades från S’t Helena på konung
Ludvig Filips order och (15 dec.) fick ett
praktfullt vilorum i Invaliddomen i Paris.
Trots alla skiftande meningar om N. och
hans verk råder dock enighet i en avgörande
punkt, näml, däri, att han är alla tiders
störste fältherre. Den alltjämt fortskridande
men ännu långt ifrån slutförda analysen av
hans fälttåg ger allt klarare vid handen, vari
hans militära snille bestod. På detta
område, liksom på det administrativa, visar han
sig vara revolutionens arvtagare, vilken ur
dennas kaos skapar reda och system. Den av
omständigheterna framtvingade revolutionära
massoffensiven utvecklades av honom till en
planmässig »förintelsestrategi», som helt
undanträngde den gamla manövertaktiken med
dess hänsynstagande till det dyrbara värvade
truppmaterialet. Bakom de bländande
segrarna beundra fackmännen det intensiva
förberedelsearbete, som under N:s personliga
ledning utfördes i hans staber. Det slutliga
nederlaget förorsakades knappast av någon
inträdande avmattning i hans andliga
spänstighet utan i främsta rummet därav, att
motståndarna omsider lärt sig att tillämpa hans
egna metoder. — En svag punkt i hans
krigföring utgjorde flottan, vars ständiga
underlägsenhet blev en mäktigt bidragande orsak
till sammanbrottet av hans imperium.
Litt.: 1) N:s korrespondens:
»Correspon-dance de Napoléon I:er» (32 bd, 1858—69);
andra brevsaml. utg. av L. Lecestre (2 bd,
1897), L. de Brotonne (1898 och 1903), E.
Pi-card och L. Tuetey (5 bd, 1912—25), A.
Chu-quet (4 bd, 1911—12), S. Askenazy (1929). —
2) S:t Ilelenapublikationerna: »Lettres du Gap
de Bonne Espérance» (1818; omtr. i
»Correspon-dance» etc., bd 31); »Mémoires écrits ä Ste
Hélène» (1823; omtr. i »Correspondance» etc.,
bd 29—32); Las Cases, »Memorial de Ste
Hé
lène» (1823; sv. övers, s. å.); Ch. T. de
Mon-tholon, »Récits de la captivité de Napoléon ä
Ste Hélène» (1847); G. de Gourgaud,
»Journal inédit de 1815 ä 1818» (1899); F.
Antom-marchi, »Les derniers moments de Napoléon»
(1825). — 3) Memoarer och brev av N:s
sekreterare: Bourrienne och Maret (se d. o.),
Mé-ncval (1894) och Fain (1823; sv. övers, s. å.);
ministrar m. fl.: Chaptal (1893), Caulaincourt
(i Revue des Deux Mondes 1928 ff.), Miot de
Mélito (1858), Pasquier (1894; sv. övers, i
sammandrag 1914), Roederer (1853), Savary och
Talleryand (se d. o.), Thibaudeau (1827, i913);
militärer: Davout (1885), Gouvion de
iSaint-Cyr (1829—31), Marmont (1856), P. P. de
Ségur (1824); hovdamer: hertiginnan
d’Abran-tès, madame de Rémusat (1879; sv. övers.
1897); författare: Chateaubriand och madame
de Stael (se d. o.); släktmedlemmar:
Hor-tense de Beauharnais (1927), Joseph
Bona-parte och Murat (se d. o.). — 4) Nyare
översiktsverk på franska av R. Guyot (1921),
G. Hanotaux (1929), G. Lacour-Gayet (1921)
och G. Pariset (1920); på engelska av J. H.
Rose (1907); på tyska av A. Fournier (3 bd,
4:e uppl. 1922), F. M. Kircheisen, »N. I», bd 5
(1925); E. Ludwig (1929); på svenska av A.
Grade (1930), H. Hjärne (1911) och Lydia
Wahlström (1928). — 5)
Specialundersökningar: om N:s person av A. Chuquet och F.
Masson (se d. o.); om N:s yttre politik av E.
Driault (5 bd, 1910—27), R. Guyot (1911),
So-rel och Vandal (se d. o.); om N:s krigskonst
av Clausewitz och H. Delbrück (se d. o.) och
H. Camon (2 bd, 1911); om »de hundra
dagarna» av H. Houssaye (1907 ff.) och E. Le Gallo
(1924); om S:t Helena av Ph. Gonnard (1906)
och Rosebery (se d. o.). — 6) Bibliografi av
F. M. Kircheisen (1902, 1908), G. Davois (1909
ff.), A. Lumbroso (1894, 1909), i här ovan
anförda arbeten av Fournier och Pariset samt
i den av E. Driault utgivna Revue des Études
Napoléoniennes (från 1912). A. G-de.
2. N. II, hertig av Re i ch st ad t (1811
20/3—32 22/7), ende son till Napoleon I och hans
andra gemål, Marie Louise, fick titeln
»konung av Rom» i analogi med de
tysk-romerska kejsarnas
arvtagare. Efter faderns
första tronavsägelse
(1 april 1814) fördes
den unge N. till
Österrike. Vid sin andra
abdikation lät
Napoleon 22 juni 1815
utropa sin son till
»fransmännens
kejsare» under namn av
Napoleon II, men
denne hindrades genom
Bourbonernas
restauration att taga
tro
nen i besittning. Han kvarstannade vid
sin morfars hov, där han uppfostrades som
en österrikisk ärkehertig. N. bar först titeln
prins av Parma med arvsrätt till detta
moderns hertigdöme, miste 1817 arvsrätten och
fick 1818 i stället av Frans I titeln »hertig
av Reichstadt» (i Böhmen). N. hade börjat
med stigande intresse hängiva sig åt planer
på franska kronan, då han bortrycktes av
galopperande lungsot. Han slöt Napoleon I:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
