Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nathhorst, Johan Theophil - Nathorst, släkt - Nathorst, Alfred Gabriel - Nathorst, Hjalmar Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Nathorst—Nathorst, Hj. O.
738
får av den berömda elektoralstammen där,
och en flock av dessa uppställdes som statens
stamhjord vid Näs. Vid Näs förestod N. även
en statsunderstödd schäferiskola 1831—39
och var 1841—48 föreståndare för
Södermanlands hushållningssällskaps nyinrättade
lantbruksskola på Väderbrunn och sällskapets
sekr. 1841—61 var han sekr. hos
Lantbruks-akad. N. utgav »Handbok i ullkännedom och
fårskötsel» (1827) och »Förslag till läroanstalt
i landtbruket» (1832). Led. av Vet.-akad.
(1834). H. J. Dft.
Nathorst, svensk släkt, urspr. från
England, inkom sedan till Tyskland, varifrån två
bröder, läkarna Johan Theophil och
Theophil Erdmann N a t h horst
överflyttade (resp. 1744 och på 1750-talet) till
Sverige. En sonson till J. Th. Nathhorst var
Johan Theophil Nathhorst (d. 1862),
se ovan. Dennes son Hj. O. N. (se nedan)
ändrade namnet till Nathorst, vilken
stavning bibehållits av hans gren; övriga
svenska grenar skriva sig Nathhorst.
Nathorst, Alfred Gabriel,
naturforskare (1850 7/u—1921 20/i), son till Hj. O. N.
Fil. dr i Lund 1874 och docent i geologi där
s. å., geolog vid ’Sveriges geologiska
undersökning 1876. 1884 inrättades åt N. en
personlig befattning (på ord. stat 1910) som prof,
och intendent för en nyskapad avdelning
för arkegoniater och fossila växter vid Riks
museet, från vilken han avgick i nov. 1917.
Led. av Vet.-akad. (1885). N:s vetenskapliga
produktion, bortåt 400 arbeten, är mycket
mångsidig. Mest bekant är han som
polar-forskare, geolog och paleobotanist.
Som polarforskare ägnade sig N.
framför allt åt Spetsbergen och Grönland.
Efter två resor till Spetsbergen (1870 och
1882) deltog han i A. E. Nordenskiölds
Grönlandsexpedition 1883, var under dennes
isvandring chef för den övriga expeditionen
ombord på »Sofia» och har författat kap. 6
och 7 i Nordenskiölds (se d. o.) reseskildring.
N. ledde 1898 en stor polarexpedition med åtta
naturforskare ombord på »Antarctic». 1899
företogo han och fem andra naturforskare en
ny expedition till n. ö. Grönland. Dessa
expeditioner äro populärt skildrade i »Två
somrar i Norra Ishafvet» (2 bd, 1900—-01). Jfr
Polarexpeditioner.
Som geolog ägnade sig N. att börja med
huvudsaki. åt Skåne, särskilt åt de
kolförande avlagringarnas och övriga sedimentära
formationers lagerföljd och tektonik (»Till
frågan om de skånska dislokationernas ålder»,
1887). I övrigt har han inom svensk geologi
behandlat bl. a. den kambriska formationen
(upptäckten av medusor), sjöbäckenens
bildning och Visingsöformationen. Hans senare
geologiska arbeten gälla till stor del
polartrakterna. Till geologkongressen i
Stockholm 1910 författade han ett kritiskt
översiktligt arbete, »Beiträge zur Geologie der Bären
Insel, Spitzbergens und des
König-Karl-Lan-des» (1910), som hör till det viktigaste på
området. Slutligen ha hans »Jordens historia»
(1888—94; delvis en bearb. av M. Neumayrs
»Erdgeschichte») och »Sveriges geologi» (1894)
haft stor betydelse för undervisningen och
geologiens utveckling i Sverige.
Som botanist behandlade N. framför
allt polartrakternas flora samt utgav
»Svenska växtnamn» (1904).
Av N:s paleobotaniska arbeten äro
de, som röra vegetationens utveckling efter
istiden, den mesozoiska erans växtvärld och
polartrakternas fossila floror, de mest
berömda. Vid tjugu års ålder gjorde han i lerlager
i Skåne den utomordentligt viktiga
upptäckten av lämningar av växter, som nu
uteslutande eller huvudsaki. förekomma i fjällen och
i de arktiska trakterna, ss. fjällsippan (se d.
o.) och polarvidet (Salix polaris). Han
påvisade sedermera förekomsten av en liknande
flora i de nuv. Baltiska staterna, i n.
Tyskland ned till Dresden, på Själland och i
England samt även i Schweiz (»Om några arktiska
växtlemningar i en sötvattenslera vid
Aln-arp i Skåne», 1870, »Den arktiska florans
forna utbredning i länderna öster och söder
om Östersjön», 1891). I sina undersökningar
av polartrakternas fossila floror fortsatte N.
Oswald Heers verk och behandlade
företrädesvis material, som samlats av de svenska
polarexpeditionerna. De viktigaste arbetena, av
vilka flera äro sammanförda i verket »Zur
fossilen Flora der Polarländer» (bd 1, n:r 1—4,
bd 2, n:r 1, 1894—1920), gälla särskilt
paleo-zoiska och mesozoiska växter från
Spetsbergen, paleozoiska växter från Björnön,
lämningar av brödfruktträd (Artocarpus) från
Grönlands kritformation etc. I ett föredrag
vid geologkongressen i Stockholm framlade
han bevis för att de fossila arktiska växterna
i allm. levat vid resp, fyndorter. De tidigare
arbetena om den mesozoiska växtvärlden
utgöras huvudsaki. av floristisk-stratigrafiska
undersökningar av växtfossilen i Skånes
kol-förande formation (»Bidrag till Sveriges
fossila flora», 2 bd, 1876—78, »Om floran i
Skånes kolförande bildningar», 2 bd, 1878—86).
N:s senare arbeten fingo en alltmera rent
botanisk läggning. Viktigast äro hans
undersökningar av cykadofyterna (se d. o.), särskilt
klassen Bennettitales (se d. o.). Många av de
mera botaniska avhandlingarna ingå i serien
Paläobotanische Mitteilungen, n:r 1—11 (i
Vet.-akad :s Handl. 1907—12); andra äro t. ex.
»Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen
Cycadophyten» (1902). I sin
gradualavhand-ling (»Om några förmodade växtfossilier»,
1873) och i senare arbeten visade N., att de
flesta av de föremål från äldre geologiska
formationer, vilka beskrivits som fossila alger,
äro spår av lägre djur el. uppkomna på rent
oorganisk väg. — N. har även bidragit till
utvecklingen av metoderna för undersökning av
fossila växter, särskilt kutikulastrukturen.
En viktig del av N:s livsverk är
utvecklingen av Naturhistoriska riksmuseets
paleobotaniska avd., som genom honom nått
världsrykte. Han gjorde sig även känd som
jägare och verkade för djurskyddssaken (»Hafva
djuren rättighet att lefva?», 1907). Biogr. av
Th. Halle med utförlig bibliografi i Geol.
Fören:s Förhandi. 1921. — N:s porträtt
återges på vidstående plansch. Th. H-e.
Nathorst, Hjalmar Otto, agronom
(1821—99), son till J. Th. Nathhorst; jfr
Nathorst, släktart. Blev underlärare och
förvaltare vid Södermanlands läns lantbruks-
XIV. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
