Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund, Folkförbundet - Förbundets histora 1920—31 - Sverige och förbundet - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
Nationernas förbund
776
ling av internationella lån till Grekland och
Bulgarien för fördrivna grekers och bulgarers
bosättning. Bland dem, som mest deltagit i
rådets arbete, må nämnas Hymans (Belgien),
Balfour, Cecil, Chamberlain och Henderson
(England), Bourgeois och Briand (Frankrike),
Scialoja (Italien), Ishii (Japan), Hj. Branting
och Ö. Undén (Sverige), Benes
(Tjeckoslovakien) och Stresemann (Tyskland).
I nov. 1920 sammanträdde den första
för-bundsförsamlingen i Geneve. Dess president
var Hymans. Församlingen upptog flera nya
förbundsmedlemmar, bl. a. Bulgarien,
Finland och Österrike, och fattade en mängd
organisatoriska beslut. — Den andra
församlingen, 1921, antog en del ändringar i
förbunds-akten, bl. a. om församlingens rätt att med
2/3 majoritet fastställa regler för val av icke
permanenta rådsmedlemmar, uppdragets längd
och villkoren för återval. Vissa andra av
denna församling antagna ändringar i akten
ha ännu ej ratificerats. De avsågo bl. a. d e 1 s
att rådet skall äga rätt att föreslå tiden för
ikraftträdandet av ekonomisk blockad och att
vid behov medge medlem visst uppskov med
deltagandet i dylik, dels att beslut om
ändringar i akten skola fordra endast 3/4
majoritet i församlingen, inklusive
rådsmedlemmarnas röster. — Tredje församlingen, 1922,
fastställde en modell till fördrag om
förlik-ningsnämnder och rekommenderade den till
antagande samt ökade de icke permanenta
rådsmedlemmarnas antal till 6. För denna
församling framlade den s. k. tillfälliga
blandade nedrustningskommissionen (1921—24)
ett av Cecil utarbetat förslag till uttalande
om riktlinjerna för en avrustnings- och
garantitraktat. Församlingen anmodade rådet
att inhämta regeringarnas yttranden, av
vilka endast några voro tillstyrkande. — Vid
fjärde församlingen, 1923, framlade
kommissionen ett utförligt förslag till »fördrag om
ömsesidig hjälp mellan staterna för
underlättande av de nationella rustningarnas
nedsättande», som grundade sig på en av lord Cecil
utarbetad garantiplan. Församlingen beslöt,
att förslaget med vissa ändringar skulle
underställas regeringarna, vilka övervägande
ställde sig avvisande. — Vid femte
församlingen, 1924, utarbetade två utskott med
Benes och N. Politis (Grekland) som
föredragande ett förslag till ett »protokoll rörande
fredligt biläggande av mellanfolkliga tvister»,
det s. k. Genèveprotokollet (se d. o.).
Enligt protokollet förklarades varje
angrepps-krig för ett internationellt brott; alla
rätts-tvister skulle behandlas av Fasta
mellanfolkliga domstolen, och för intressetvisterna
upprättades ett förliknings- och
skiljedomssy-stem. Förbundsmedlemmarnas förpliktelser
att deltaga i militära och ekonomiska
sanktioner preciserades. En internationell
konferens för minskning av rustningarna skulle
sammanträda i Genève 1925. Alltsammans
förföll, närmast till följd av Englands och
dominions’ avvisande hållning. —
Församlingen 1925 konstaterade misslyckandet men
anmodade rådet att företaga förberedande
undersökningar för en nedrustningskonferens,
vilket ledde till tillsättandet s. å. av en
förberedande kommission med denna uppgift. —
I mars 1926 sammanträdde ett rådsmöte och
en extra församling i och för Tysklands
upptagande i förbundet (jämlikt Locarnoavtalen,
se L o c a r n o), vilket emellertid uppsköts
till följd av tvist om rådets organisation.
Om Sveriges roll i denna fråga se nedan.
Under krisens fortgång anmälde Brasilien och
Spanien sitt utträde ur förbundet, enär deras
krav på permanenta rådsplatser icke
godkändes. Spanien återtog dock sin anmälan. —
Församlingen i sept. 1926 antog den ovan
angivna ordningen med 9 icke permanenta
rådsmedlemmar, upptog Tyskland i förbundet och
tillerkände det en permanent rådsplats. —
Församlingen 1927 förberedde och
församlingen 1928 antog en generalakt angående
fredligt biläggande av tvister, innehållande
bestämmelser om dels förlikningsförfarande i
alla slags tvister, dels rättsligt avgörande
genom Fasta mellanfolkliga domstolen eller
skiljedom i rättstvister och dels skiljedom
i intressetvister. En stat kan ansluta sig till
akten i dess helhet eller till en del därav. —
Församlingen 1929 fattade beslut, avsedda
att möjliggöra Förenta staternas anslutning
till Fasta mellanfolkliga domstolen, och de
europeiska delegationerna vid församlingen
anmodade Briand att utarbeta en promemoria
till regeringarna ang. förslaget om en
europeisk federation. — Församlingen 1930 höjde
antalet domare i Fasta domstolen från 11 till
15, tillsatte en kommission för förslaget om
den europeiska federationen och behandlade
frågan om förbundsaktens anpassning efter
Kelloggpakten (se d. o.).
Sverige och förbundet. Regeringen tillsatte
15 mars 1919 ombud för att deltaga i de icke
officiella förhandlingarna i Paris ang.
Nationernas förbund, näml, ministrarna i London
och Paris A. Ehrensvärd och H. Wrangel
samt E. T. Marks von Würtemberg, Hj.
Branting och T. Adelswärd. K. prop. om Sveriges
anslutning avgavs 17 febr. 1920 och antogs av
Andra kammaren med 152 röster mot 67 och
av Första kammaren med 86 röster mot 47.
Beslutet stadfästes 5 mars.
Sveriges ord. representanter i förbundets råd
ha varit Branting och efter hans död, 1925,
utrikesminister ö. Undén. Vid
förhandlingarna i mars 1926 om Tysklands inträde i N.
F. och dess erhållande av en permanent plats
i rådet motsatte sig Sverige anspråken från
Brasilien, Polen och Spanien att jämväl
erhålla ständiga rådsplatser och omöjliggjorde
beslut i den av sistnämnda stater önskade
riktningen. Vid församlingen hösten 1926
avböjde Sverige förnyat mandat. Sverige har
anslutit sig till den s. k. fakultativa
klausulen i stadgan för Fasta mellanfolkliga
domstolen (se d. o.) ävensom till generalakten för
fredligt biläggande av tvister (utom i fråga
om skiljedom i intressetvister). — Chefer för
den svenska delegationen vid församlingarna
ha varit Branting (1920—23), E. T. Marks
von Würtemberg (1924), Undén (1925 och
våren 1926), Eliel Löfgren (hösten 1926—28), E.
Trygger (1929) och F. Ramel (1930).
Litt.: Kungl. Utrikesdepartementet,
»Aktstycken» (1921 ff.; Församlingarna 1920—30
m. m., Genèveprotokollet); Nationernas
förbund, Actes de la Première Assemblée o. s. v.
(1920 ff.), Procès-verbaux des Sessions du
Conseil (1920 ff.), Journal Officiel (1920 ff.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
