Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturlig religion - Naturlig sten - Naturligt system - Naturläkare - Naturlära - Naturminnen, Naturminnesmärken - Naturnödvändighet - Natur och kultur - Naturreligion - Naturrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturlig sten—Naturrätt
801
upplysningsfilosoferna använd benämning på
deism (se d. o. och Herbert, E.).
Naturlig sten, byggnk., term för all sten,
som genom enbart mekanisk bearbetning kan
anpassas för byggnadsändamål, t. ex. granit,
kalksten och sandsten, till skillnad från
konstgjord sten, tegel, cementsten, gipsplattor
o. dyl. A. E-én.
Naturligt system, bot., se Botanik, sp. 978.
Naturläkare, de, som söka påverka
sjukdomar uteslutande genom »naturliga» el.
»fysiologiska» läkemetoder. Då äldre
läkar-generationer icke behörigen intresserade sig
för dessa metoder, kunde personer utan
medicinsk bildning taga hand om vissa av dem,
varvid ofta rent kvacksalveri uppstod. Vissa,
särskilt tyska, n. ha utövat ett bestående
inflytande inom medicinen, så t. ex. V. P r i e s
s-nitz, S. Kneipp och J. H. Lahmann
(se dessa ord och Kall vattenku r).
Naturlära var i 1873 års undervisningsplan
för de allmänna läroverken samt i 1878 års
läroverksstadga i kl. 1—5 gemensamt namn
för alla där förekommande
naturvetenskapliga ämnen; i kl. 6—7 motsvarades n. av
natur(al)historia (= botanik och zoologi) samt
fysik och kemi. I 1905 års läroverksstadga
infördes -—■ liksom senare i kommunala
mel-lanskolestadgan — namnet biologi för
ämnena botanik och zoologi, medan fysik och
kemi även för realskolan upptogos som
särskilda ämnen. Samma beteckningar
förekomma i 1928 års läroverksstadga (biologi med
tillägget »med hälsolära»). — I folkskolans
undervisningsplan är naturkunnighet
liktydigt med n. Fr. Sg.
Naturminnen, Naturminnesmärken,
se Naturskydd.
Naturnödvändighet, filos., naturens
bundenhet av naturlagarna i motsats mot viljans
frihet.
Natur och kultur, bokförlag i Stockholm,
gr. av J. Hansson 1922. På förlaget ha
utgivits en av Knut Kjellberg 1921 grundad
populärvetenskaplig skriftserie, Natur och
Kultur (hittills ett 100-tal bd), arbeten i
psykologi, skönlitteratur o. s. v.
Naturreligion (ej att förblanda med n
a-turlig religion, se d. o.), en
religionsform, enl. vilken människan ägnar sin dyrkan
åt naturmakter och naturföreteelser. Som n.
har man från kristen ståndpunkt i anslutning
till judendomen och Paulus (Rom. 1: 18 ff.)
brukat beteckna vissa icke-kristna
folkreligioner. Någon n., som skulle utesluta el. vara
oberoende av dyrkan av själiska, andliga
makter, finnes emellertid icke. T. A-æ.
Naturrätt (lat. ius naturäle), en
rättsordning, som ansetts vara grundad i människans
natur och stå över den genom statens lagar
skapade positiva rätten. Antika författare,
t. ex. Cicero, tänkte sig en n. som en
förutsättning för den positiva rätten. Medeltidens
kyrkliga tänkare uppställde en skarp
skillnad mellan n. och positiv rätt och antogo en
i människans natur av Gud inplantad rätt,
som ägde högre giltighet än statens av
människor givna lagar. Medeltidens teokratiska
statsuppfattning nedbröts genom renässansen.
Då härigenom en impuls gavs till Machiavellis
(se d. o.) brutala maktteori, proklamerades
802
i anslutning till medeltidens
naturrättsbegrepp, ehuru frigjort från det teokratiska
höljet, en i människans natur inneboende rätt
med förbindande kraft på grund av sin
allmängiltiga förnuftighet. Själva denna
åskådning kallas också naturrätt, anhängarna
den naturrättsliga skolan. Som
dess grundläggare räknas ofta J. A 11 h
u-siua (se d. o.) och H. Grotius (se d. o.).
Den naturrättsliga åskådningen behärskade
nästan all statsvetenskaplig spekulation
under 1600- och 1700-talet, och
»naturrätt» var en av tidens mest ansedda
univer-sitetsdiscipliner. Det antogs, att människorna
urspr. levat som isolerade suveräna individer
i ett samhälls-(stats-)löst tillstånd —
naturtillstånd. I detta voro de dock
underkastade den i deras natur grundade n. och
ägde jämväl i kraft av denna s. k.
naturliga rättigheter, men då ingen
myndighet betryggade detta rättstillstånd,
nödgades människorna förena sig i samhällen
med tvångsmakt över individerna. Detta
antogs ha skett genom en frivillig
överenskommelse, det s. k. samhällsfördraget
(Rousseaus contrat social), för all framtid
juridiskt bindande på grund av ett n:s bud,
plikten att hålla åtagna förbindelser.
Härigenom trodde man sig ha nått å ena sidan,
att statens härskarmakt vilade på en
rationell grund i st. f. på brutalt våld, å andra
sidan, att en norm fanns för rättmätigheten
av dess användande, näml,
samhällsfördraget och ytterst dettas egen förutsättning,
naturrätten. I fråga om samhällsfördragets
innehåll framträdde två huvudriktningar. Den
ena, förnämligast representerad av T h. H o
b-b e s (se d. o.) och J. J. Rousseau (se
d. o.), menade, att individerna avstått alla
sina naturliga rättigheter — sin
suveränitet —, enl. Hobbes till förmån för en
genom själva fördraget tillsatt härskare el.
regent, enl. Rousseau till förmån för de
kont-raherande individerna själva, »folket». Den
andra riktningen, som ytterst härstammade
från de engelska puritanernas yrkande på
religiös frihet, fick sin egentliga teoretiska
utbildning genom J. Locke (se d. o.). Enl.
denna hade individerna i samhällsfördraget
betingat sig att i samhället få behålla
vissa naturliga rättigheter (tankefrihet och
säkerhet till liv och egendom, av Locke
sammanfattat som »egendom»), och till dessas
betryggande hade fördraget skapat statens
tvångsmakt. För att denna ej skulle kunna
missbrukas, ville Locke, att den skulle delas
mellan flera varandra motvägande och
kontrollerande innehavare, och det var denna
»maktfördelningslära», som sedan ytterligare
utvecklades av Montesquieu (se d. o.).
Från denna riktning utgingo sålunda försök
att vinna en teoretisk grund åt den
inskränkta monarkien el. ett denna efterbildat
republikanskt statsskick, medan
konsekvensen av den förra riktningen var antingen
monarkisk el. demokratisk despotism. Från
den Lockeska riktningen utgingo också
försöken att åstadkomma en positiv
lagstiftning till skydd för de »naturliga
rättigheterna» (se Medborgerliga
rättigheter). Kant betraktade samhällsfördra-
/
XIV. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
