Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Neapel (konungarike) - Neapel (stad)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Neapel
824
1503 under den spanske konungen
Ferdinand den katolske (d. 1516), som var son till
Alfonso V :s broder. Såsom tillhörigt
spansk-habsburgska dynastien (1516—1700)
var N. därefter jämte Sicilien ett biland till
spanska kronan och råkade i det sorgligaste
tillstånd genom vicekonungarnas
utpressningar och de dryga skattebördor, som
framkallades av Spaniens ständiga krig. En
episod i denna bedrövliga tidrymd var
Masa-niellos (se d. o.) uppror 1647. Under spanska
arvföljdskriget var N. från 1707 i Österrikes
våld, och fredsslutet mellan Österrike och
Spanien (1714) tillerkände det åt h a b
s-b u r g s k a huset i Österrike. Detta
förvärvade 1720 även Sicilien, och riket
Bägge Sicilierna hade därefter åter
gemensamma öden till 1806. Genom freden i
Wien 1735 gjordes de jämte Elba och Stati
degli presidii till en självständig monarki
som sekundogenitur för spanska
grenen av huset Bourbon. I jan. 1799
inträdde en tillfällig skilsmässa mellan denna
monarkis två huvuddelar, då fransmännen
med anledning av dess anslutning till den
andra stora koalitionen mot Frankrike
inryckte i N., sedan det kungl. hovet flyktat
därifrån till Sicilien.
Fastlandsbesittning-arna ombildades då till
Parthenopei-ska republiken. Redan i maj s. å.
måste fransmännen avtåga från N., och den
bourbonska dynastiens välde i N.
återställdes. 1801 vanns fred med Frankrike mot
uppoffrande av allenast Stati degli
presidii. Men 1805, sedan N. brutit ett utfäst
löfte att iakttaga neutralitet, besattes landet
ånyo av fransmännen, och fastlandet
utgjorde under den närmast följ, tiden ett eget
rike under Joseph Bonaparte (reg. 1806—08)
och Joachim Murat (reg. 1808—15).
Bourbonerna kommo tillbaka 1815, varefter N.
och Sicilien 1816 förenades till ett odelbart
rike under namnet Bägge Sicilierna.
N. blev nu under de följ, bourbonska
konungarna (se Ferdinand, sp. 239 ff., och
Frans, sp. 1012) utsatt för en kunglig
despotism, som antog karaktären av ett
formligt skräckvälde. Flera resningsförsök ägde
rum, det starkaste 1848—49, som kuvades och
bestraffades med en hämndgirig grymhet av
ohyggligaste slag. Tusentals av landets
ädlaste män pinades långsamt till döds i
ohyggliga fängelsehålor; protester från Frankrike
och England blevo i N. övermodigt avvisade.
Vid denna tid hade den nationella
enhets-och frihetsrörelsen (se Italien, sp. 842
ff.) nått stor omfattning, och den fick ny
fart genom det fransk-österrikiska kriget,
som utbröt i n. Italien 1859. Garibaldi, som
höjt upprorsfanan på Sicilien 1860, gick
inom kort över till fastlandet. 7 sept. s. å.
besatte han utan svärdsslag huvudstaden N.,
sedan konungen flytt därifrån till Gaeta.
Viktor Emanuel fullbordade landets erövring.
En allmän folkomröstning beslöt rikets
förening med konungariket Italien.
Litt.: L. v. Heinemann, »Geschichte der
Normannen in Unteritalien und Sicilien», I
(1894); R. de Cesare, »La fine di un regno»
(3 bd, 1900—09); R. M. Johnston, »The
napo-leonic empire in Southern Italy» (1904); G.
Trevelyan, »Garibaldi and the thousand»
(1909); M. Mazziotti, »La ripressione borbo
nica nel regno di Napoli: episodi dal 1849 al
1860» (1912); B. Croce, »Storia del regno di
Napoli» (1925). (L-ts.)
Neapel, it. Na’poli, huvudstad i ital. prov.
Napoli (3,118 kvkm, 1,967.077 inv. censusåret
1921), på n. stranden av Neapelbukten. Efter
inkorporeringar 1925 och 1926 av bl. a.
kommunerna Barra i ö., Secondigliano i n. och
Pianura i v. omfattar N. 111 kvkm och är till
folkmängden störst bland Italiens städer med
991,368 inv. (1931). N. är Italiens näst Genua
främsta handelshamn, Syditaliens
ekonomiska centrum och kulturella medelpunkt.
N. ligger på en utomordentligt bördig slätt,
vid den månskärformade bukten, skyddat mot
havet genom öarna Procida, Capri och Ischia;
i ö. höjer sig den ännu verksamma vulkanen
Vesuvius (se d. o.), stadens skräck och
stolthet, i n. och v. utlöpare från Flegreiska
fälten (se d. o.), varöver staden terrassformigt
höjer sig och där N. i Capodimonte når 149
m ö. h., i Vomero 180 m och i kullen Sant’
Elmo 249 m. Denna underbart skönt belägna
stad har i alla tider fängslat besökaren.
Den egentliga staden indelas i 7 sezioni,
som omges av de fyra förstäderna (villaggi)
Posillipo och Fuorigrotta e Bagnoli i v. samt
Miano och Piscinola e Marianello i n. och
däromkring de senast inkorporerade orterna.
Vatten får staden från Serino (100,000 kbm
dagl.), för industrien och allmänna
inrättningar dessutom från Bolla (24,000 kbm).
Gatorna äro i allm. stenlagda (sten från Vesu
vius), i de äldsta stadsdelarna trånga och
smutsiga. I våra dagar försvinna dock de
osunda ehuru pittoreska gamla kvarteren mer
och mer och lämna rum för breda gator och
luftiga, hygieniskt tillfredsställande
byggnader. De äldsta husen äro uppförda av
vulkanisk tuff, de nyare i armerad betong.
Stadens livligaste gata är den 1,250 m
långa Via Roma (förr Toledo; från 1500-talet)
från Piazza Trieste e Trento förbi kyrkan
Monte Oliveto el. Santa Anna dei Lombardi
(1400-talet; delvis förstörd av jordskalvet
1805), märklig genom sina skulpturer och
målningar, till Piazza Dante. Den fortsätter
mot n. under olika namn, passerande Museo
Nazionale, med en av världens dyrbaraste
ar-keol. samlingar (särskilt värdefulla äro
fynden från Pompeji och Herculaneum), fram till
Capodimonte och kungl. borgen, Palazzo
(Reale) di Capodimonte, vilken omges av en ståtlig
park och inrymmer en stor samling
konstverk av moderna neapolitanska konstnärer
och värdefullt porslin. Vid foten av
Capodimonte det stora fattig- och sjukhuset San
Gennaro. Vid detta nedgången till San
Gen-naros katakomber, från 1 :a årh.
Vid Piazza Trieste e Trento ligga teatern
San Carlo (1737), en av de största i Europa
(för opera och balett), Galleria Umberto I
(1887—90), med restauranger, butiker och
biograflokaler, samt Palazzo Reale (omkr. 1600,
restaur. 1841), som nu inrymmer det
värdefulla nationalbiblioteket. N. ö. om kungl.
borgen reser sig vid hamnen Castel Nuovo
(1200-talet) med den praktfulla triumfbågen
(1450-talet), delvis förstörd av eld 1919. S.
om Palazzo Reale slutar stadskvarteret
Santa Lucia, tidigare besjunget som skådeplat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
