Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nebulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Nebulösa
832
absorption av ljuset från längre bort belägna
stjärnor, som tydligen utövades av mörka
stoftmassor, varigenom skarpa kontraster
framkallades i stjärnfördelningen på plåtarna
(se bild 5). K. Lundmark och P. J.
Me-lotte (se d, o.) ha vid en företagen
genommönstring av de mörka n:s förekomst funnit,
att dessa, vilkas antal något överstiger 1,500,
äro nära tio gånger så talrika som de ljusa
objekten. Sammanlagt täcka de ljusa och
mörka n. nära en tiondel av Vintergatans yta.
De kvasiplanetariska n., vilka äro
kända till ett antal av drygt 100, ha tidigare
benämnts planetariska n., enär de,
sedda i små instrument, taga sig ut som en
ljussvag planetskiva. I själva verket är
deras struktur synnerligen komplicerad.
Stundom äga de spiral- el. ringform (R i n g n e b
u-1 o san i Lyran). I allm. finnes en c e n
t-ralstjärna, som utan undantag synes
tillhöra spektralklassen O, vars medl. ha såväl
mycket hög temp. som luminositet. De
kvasiplanetariska n:s spektra uppvisa samma
karakteristiska drag som de oregelbundna n:s.
De 80 linjer, som, särskilt genom W. H.
W r i g h t s undersökningar, identifierats i
det typiska nebulosspektret, ha genom dennes
samt B o w e n s och Zanstras arbeten
visat sig härröra från helium, väte, kol, syre och
kväve. Det hypotetiska ämne nebulium,
som man förut tillskrivit vissa nebuloslinjer,
kan icke härröra från något hittills okänt
ämne, då någon plats för ett dylikt icke
finnes i den del av det periodiska systemet, som
måste hysa ett sådant ämne. Det synes vara
ådagalagt, att »nebuliumlinjerna» emanera
från metasta,bila (halvstabila) tillstånd av syre.
Medan de egentliga n. uppträda i
Vintergatans regioner, »undfly» de anagalaktiska
objekten dessa och koncentrera sig omkring
Vintergatspolerna. Förklaringen till detta
mycket debatterade förhållande synes vara
den, att de mörka n. framkalla en absorption,
vilken i allm. gör det omöjligt att skönja de
anagalaktiska objekt, som ligga bakom
ab-sorptionsområdena.
Den mest typiska av s p i r a 1 n e b u 1
o-s o r n a är den stora Andromedanebulosan.
Denna har i likhet med ett hundratal andra
anagalaktiska objekt kunnat delvis upplösas
i enskilda stjärnor. Ett studium av dessa
stjärnors egenskaper har möjliggjort att med
en viss noggrannhet bestämma avstånden till
de ifrågavarande »upplösta» anagalaktiska
objekten. I de närmaste av dessa har man
därjämte iakttagit nya stjärnor (novae),
cepheider o. a. slag av föränderliga
stjärnor (se Variabla stjärnor), varjämte
öppna och klotformiga stjärnhopar samt ljusa
och mörka egentliga n. till ett betydande
antal kunnat identifieras inom flera av objekten
(se Stjärnhopar och
Stjärnsystemet). Över huvud ha de spiralformade och
de med dem närbesläktade objekten visat så
stora analogier med vårt stjärnsystem, att
det nyligen införda namnet »anagalaktiska
objekt» synes vara väl motiverat. Det har
på grundval av de bestämningar av
anagalaktiska objekts avstånd, som kunnat utföras
medelst ett studium av såväl de icke variabla
som de föränderliga stjärnornas allmänna
egenskaper, framgått, att de anagalaktiska
objekten väl förete en ganska stor mångfald
med avseende på sin byggnad och sin
absoluta utsträckning i rymden men att de
däremot aro ganska likformiga med avseende på
de proportioner, i vilka stjärnor av olika
spektralklasser ingå i dem, och med
avseende på de allmänna fysiska egenskaperna. Den
största likformigheten i struktur och storlek
finner man hos de spiralformade n., vilka ha
en största utsträckning av 30,000—50,000
ljusår och vilka äro starkt avplattade i
spiralarmarnas plan. — De klotformiga,
ellipsformade el. 1 i n s f o r m i ga
anagalaktiska objekten äro i vissa fall att
uppfatta såsom spiralformade n., sedda från
kanten, i andra fall åter som avlägsna n.,
vilkas spiralstruktur ej kan iakttagas, men
åter i andra fall såsom stjärnsystem, vilka
äga en regelbunden, icke spiralformad
struktur. Det har endast i några få fall blivit
möjligt att konstatera en begynnande
upplösning i enskilda stjärnor hos dessa objekt.
Mellan dem och de klotformiga stjärnhoparna
finnes otvivelaktigt en viss släktskap, ehuru
det genetiska sambandet ännu ej är utrett.
De elliptiska anagalaktiska objekten synas
uppvisa en rik mångfald med avseende på
sina absoluta dimensioner. Dessa kunna
delvis bestämmas på grund av att man
känner dels omkr. 600 dubbla och multipla
anagalaktiska objekt, vilka uppenbarligen
bilda fysiskt samhöriga system, och dels ett
antal av omkr. 80 anhopningar av sådana
objekt (stjärnsystemshopar). I bägge fallen
kan man förutsätta, att de enskilda
objekten befinna sig på ung. samma avstånd från
oss. Det förefaller, som om vårt eget
stjärnsystem enl. Vintergatssystemet skulle utgöra
en dylik anhopning av stjärnsystem, i vilken
de 103 klotformiga stjärnhoparna bilda den
talrikaste gruppen och vårt lokala
stjärnsys-stem, de bägge Magalhäesska molnen samt
de stjärnsystems, som vi se i riktning mot
resp, stjärnbilderna Carina, Skorpionen och
Skytten, den största och från massans
synpunkt dominerande gruppen.
Oregelbundna anagalaktiska n.
kallas också stundom efter de två av
Magal-häes först upptäckta urtyperna för
Magalhäesska moln. De bilda oregelbundna
stjärnsystem, som uppenbarligen äro i
avsaknad av varje som helst spiralstruktur. Deras
struktur i övrigt såväl som deras fysikaliska
egenskaper uppvisa stora analogier med vårt
lokala stjärnsystem. Bland de Magalhäesska
objekten äro ganska många fall av
»stjärn-upplösning» iakttagna och studerade.
Magal-häes’ två moln äro f. ö., med undantag av ett
antal av de klotformiga stjärnhoparna och de
övriga stjärnsystem, som synas sammansätta
Vintergatssystemets konglomerat av
partialsystem, de oss närmaste av de anagalaktiska
objekten.
Jämte Stora och Lilla Magalhäesska
molnet, vilkas avstånd med avsevärd
noggrannhet ha bestämts till resp. 95,000 och 105,000
ljusår, ligga oss närmast av de anagalaktiska
objekt, vilka med säkerhet ligga utanför vårt
Vintergatssystem, de två spiralerna, Messier
33 och Andromedanebulosan, samt det
Magalhäesska molnet NGC 6822. De tre
sistnämnda systemen ha i ordning distanser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
