Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nebraska (Neb., Nebr.) - Nebraska river - Nebukadnessar - Nebularteorien - Nebulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Nebraska river—Nebulösa
830
födda medräknas). Jfr A. E. Sheldon, »New
standard history of N.» (1928—29). Å. S-n.
Nebraska river [nibrä’skø ri’ve], se Platte
river.
Nebukadnessar (babyl. Nabü-kudurri-usiir),
konungar över Babylonien. — N. I regerade
omkr. 1146—22 f. Kr. (se Babylonien, sp.
657). — N. II regerade 604—561 f. Kr. (se
Babylonien. sp. 658). Han stärkte sitt
välde genom stora erövringar. I G. T. omtalas
huru N. på ett avgörande sätt ingrep i
judafolkets historia. Han intog Jerusalem 597 och
efter ett uppror ånyo 586, varvid folket
bortfördes i fångenskap till Babylonien (se I
s-r a e 1, sp. 806). Efter Judas fall förde N. krig
bl. a. mot Tyros, som trotsade honom 13 år.
I sina inskrifter berömmer sig N. endast av
fredliga värv, i synnerhet sina
byggnadsföretag. Ingen föregående babylonisk konung kan
mäta sig med honom i byggnadsiver. Sin
största omsorg ägnade han huvudstaden,
Ba-bel. Av såväl inskrifter som Tyska
orientsäll-skapets utgrävningar framgår, att N. om- el.
nybyggt hela staden, dess ryktbara murar,
tempel, tempeltorn, palats, portbyggnader,
kanaler, bron över Eufrat, processionsgatan (se
Babylon). (P. L.)
Nebuläi teorien, astron., se K a n t - L
a-p 1 a c e s hypotes.
Nebulösa (av lat. ne’bula, dimma, töcken,
dunst, moln), himlakropp av ett dimlikt
utseende (»töckenstjärna»), i allm. upptagande
en betydlig synvinkel. Några få n., bland
dem särskilt den stora n. i Andromed a,
äro utan svårighet synliga för blotta ögat och
ha uppenbarligen varit kända sedan äldsta
tider. Ptolemaiska stjärnkatalogen (se
Stjärnor) omnämner 5 n., och i ett till de
Alfon-sinska tabellerna fogat tillägg omtalas
ytterligare 5 nebulosobjekt, vilket jämte
andra fakta bevisar, att i trots av det ringa
intresset under medeltiden för
observations-arbeten man likväl i någon mån utvidgade
det antika iakttagelsematerialet. Några mera
ingående studier av de kända
nebulosobjek-ten voro emellertid knappast möjliga att
utföra före teleskopets uppfinning, och
dessutom synes den astrologiska läran om n:s och
stjärnhoparnas fördärvliga inflytelser,
särskilt genom att framkalla ögonsjukdomar, ha
verkat hämmande på det förteleskopiska
ne-bulosstudiet. — G. G a 1 i 1 e i fann n. e
Can-cri, Praesepe, vara upplöst i ett
fyrtiotal enskilda stjärnor, och det låg då nära
tillhands att antaga, att n. i själva verket
liksom Vintergatans ljusband bestode av
varandra skenbart närliggande stjärnor, vilkas
ljus sammansmälte till ett nebulöst skimmer.
Härmed var den första upprinnelsen given till
den s. k. världsöteorien (Island-Universes),
den åskådning, som i sin äldre form går ut
ifrån att det är till följd av instrumentens
och synförmågans ofullkomlighet, som
samtliga n. ej låta sig »upplösas» i stjärnor, och
i sin nyare förutsätter, att världskropparna
äro samlade i distinkta anhopningar
(stjärn-hopskosmologi). Ehuru n. spelade en icke
oviktig roll i 1700-talets kosmologiska
arbeten, Swedenborgs, Thomas Wrights av
Dur-ham, Kants och Laplaces o. a., tog dock
utforskandet av dessa objekt sitt egentliga
uppsving först genom William och John
Herschels arbeten. För William
Her-schels intuitiva snille stod det klart, på grund
av de så att säga morfologiska
undersökningar ang. n., som han utförde, att man i n.
hade att se föremål av väsentligen olika slag,
näml, de e g e n 11 i g a n., vilka såsom
sammansatta av ett gasartat ämne icke under
några omständigheter äro upplösbara i
stjärnor, och anhopningarna av
stjärnor av olika struktur och storleksordning
(glesa och oregelbundna stjärnhopar,
klotfor-miga stjärnhopar och stjärnsystem, »i vissa
fall större än vårt eget»). Ett viktigt framsteg
i fråga om utforskandet av n. skedde, när
lord Bosse 1845 upptäckte, att vissa
»nebu-losor» hade spiralform, i det att från
ett jämförelsevis ljusstarkt centralparti två
spiralformigt vridna armar utgå. 1864 fann
sir William H u g g i n s, att de egentliga
n. hade ett spektrum, i vilket några få
emis-sionslinjer, möjl. härrörande från okända
kemiska element, kunde iakttagas. Hans
iakttagelser av den spiralformade
Andromeda-nebulosans spektrum gåvo ej full klarhet om
dess beskaffenhet, men senare utförda
undersökningar ha visat, att spektret har samma
allmänna karaktär som vår sols, vilket
stöder antagandet, att den s. k. nebulosan är en
stor stjärnanhopning el. ett stjärnsystem.
De nyare morfologiska, fotometriska och
spektralanalytiska undersökningarna över n.,
varvid användandet av fotografiska metoder
har varit av fundamental betydelse, ha
resulterat i följ, allmänna indelning av
nebulos-objekten:
A. Egentliga nebulosor.
a) Oregelbundna n. (ljusa och mörka),
b) Kvasiplanetariska n.
B. Anagalaktiska objekt
(anhopningar av stjärnor och egentliga n.).
a) Spiralformade objekt.
b) Klotformiga, elliptiska el. linsformiga
objekt.
c) Oregelbundna objekt (Magalhäesska
moln).
De egentliga nebulosorna äro bildningar,
som i huvudsak äro belägna inom
Vintergatans system men vilka också iakttagits i
utanför detta belägna stjärnsystem. De
anagalaktiska objekten äro stora stjärnsystem,
stundom av samma utsträckning som vårt
lokala system och liksom detta ofta
innehållande egentliga nebulosor och stjärnhopar.
Den mest bekanta representanten för de
stora oregelbundna n. är den för blotta ögat
skönjbara Orionnebulosan. Den består
uppenbarligen av i världsrymden vitt
utbredda tunna gas- el. stoftmassor. Det
förhållandet, att i oregelbundna n. stjärnor äro
invävda, vilkas absoluta ljusstyrka el.
luminosi-tet är synnerligen hög, har föranlett E. P.
H u b b 1 e att uppställa den plausibla teorien,
att de oregelbundna n. i själva verket
uppkomma till följd av ifrågavarande stjärnors
belysning av stoftmassor i deras närhet.
Emis-sionsspektret hos n. är då att fatta som en
följd av stjärnljusets exitation. I sådana fall,
då belysning ej äger rum. framträda n. som
mörka. Den sannolika tillvaron av sådana
mörka n. påvisades först på fotografisk
väg av Wolf, Barnard o. a., på grund av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
