Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Newton, sir Isaac - Newtons binomialteorem - Newtons färgringar - Newtons kraftlag - New Westminster - New York (N. Y., stat)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
Newtons binomialteorem—New York
944
i icke ringa mån får tillskrivas den
omständigheten, att N. själv i sitt huvudverk,
»Prin-cipia», underlät att begagna sin egen metod
och i stället fasthöll vid den klassiska
synte-tisk-geometriska. N. har jämväl genom en
rad andra insatser än fluxionskalkylen
inlagt synnerligen stora förtjänster om
matematikens utveckling. Det allmänna
binomi-alteoremet uppställdes av N.; vidare
framställde N. metoder att beräkna rötterna till
numeriska ekvationer av godtyckligt
gradtal samt att bestämma antalet av en
ekvations reella och imaginära rötter. — N. var
visserligen icke den förste, som förutsatte
tillvaron av en attraktionskraft hos
himlakropparna. Redan Kepler har tänkt sig, att
planeternas rörelser orsakas av en allmän
gravitation. Ett flertal av N:s samtida
lyckades bestämma gravitationskraftens form
med utgångspunkt från Keplers rörelselagar,
men ingen nådde ens tillnärmelsevis fram till
N :s generella uppfattning om attraktionen
mellan himlakropparna, och ingen kunde som
N. utreda beskaffenheten av himlakropparnas
banor, därest en allmän attraktion är för
handen. Angående själva
gravitationskraftens innersta natur uppställde N. ingen
förklaring (»hypotheses non fingo»), utan han
formulerade gravitationslagen så, att varje
kropp i rymden attraherar varje annan
kropp, som o m en kraft verkar
mellan kropparna, vilken står i direkt proportion
till kropparnas massa och i omvänd
proportion till kvadraten på det ömsesidiga
avståndet. N:s lag har varit i stånd till att på ett
beundransvärt sätt beskriva himlakropparnas
rörelser, och det är först i våra dagar, som
man kunnat fastställa tillvaron av några
avvikelser, vilka icke finna sin förklaring genom
den allmänna gravitationslagen och vilkas
förekomst motiverat uppställandet av den
allmänna relativitetsteorien (se
Gravitation och Relativitetsteorien). —
Det synes, som om uppgiften, att N. fått idén
till gravitationslagen (»tyngdlagen») genom
att spekulera över ett äpples fall, skulle vara
fullt autentisk.
N. nedlade frukten av sina arbeten
angående himlakropparnas rörelser i arbetet
»Phi-losophiæ naturalis principia mathematica»,
vars första uppl. utkom 1687 (sv. övers, av
C. V. L. Charlier under utgivning).
»Principia» innehåller såväl grunddragen av
gravitationsteorien och celesta mekaniken som
även grunderna av hydrodynamiken.
Därjämte behandlas kroppars rörelse i medier, som
göra motstånd mot rörelsen, samt teorien för
ljusets utbredning, ebb och flod,
vårdagjäm-ningspunktens förflyttning, månens och
kometernas rörelser m. m. — En Newtonforskare
(Charlier) har om detta arbete yttrat, att
»det kanske torde vara det snillrikaste verk,
som någonsin skrivits». Det svårfattliga
framställningssättet och den popularitet, som
Cartesius’ virvelteori åtnjöt, torde ha varit
de faktorer, som förnämligast bidragit till
att det skulle dröja ett halvsekel, innan
»Principia» uppmärksammades och slog
igenom. Vändpunkterna i den förändrade
uppfattningen markeras av Voltaires »Elémens
de la philosophie de Newton» (1738) och av
markisinnan du Chatelets övers, till fr. av
»Prin
cipia» (1756). N:s arbete kom sedan att utöva
en avsevärd inverkan på filosofien och
litteraturen genom sin strängt begreppsmässiga
deduktion av naturlagarna. N., vilken på
äldre dagar sysslade med vissa exegetiska
frågor, kan anses som en av Viktor Rydbergs
föregångare i dennes uppfattning av
tre-enighetsläran. N :s »Opera» utkommo i 5 bd
1779—85 och hans brevväxling 1850. Litt.:
D. Brewster, »Memoirs of the life and the
wri-tings of sir I. N.» (flera uppl. 1831 ff.); G. J.
Gray, »A bibliography of the works of sir I.
N.» (2:a uppl. 1907). — N:s porträtt återges
på pl. vid sp. 940. K. Lmk.
Newtons binomialteorem [njötns-], se B
i-nomialteoremet.
Newtons färgringar [njötns-], fys., se
Färgringar 2.
Newtons kraftlag [njötns-], fys., se
Acceleration 1.
New Westminster [njö’ coe’stminstø],
Bri-tish Columbias forna huvudstad, 16 km från
Frasers mynning i Georgiasundet; 15,450 inv.
(1921). Laxkonservindustri.
New York [njö’ jå’k], förk. N. Y., en av
Mellanatlantiska staterna i U. S. A. och en av
de ursprungliga 13 staterna, den folkrikaste
och mest burgna av samtliga U. S. A:s stater
(»The empire state»), gränsande till Kanada
i n., till Eriesjön, Niagarafloden,
Ontariosjön och S:t Lawrencefloden i v.,
Pennsylvania och New Jersey i s., till Vermont,
Massachusetts och Connecticut i ö. Is. når N.
fram till Atlanten utefter Hudsonfloden. Till
N. höra öarna Long island (se d. o.) och
Staten island på ömse sidor Hudsonflodens
mynning. 127,433 kvkm, därav 4.014 kvkm
vatten. 1698 hade N. 18,067 inv., 1756 96,790,
1790 340,120 (n:r 5 i ordningen bland
staterna i folkmängd), 1820 1,372.812 (n:r 1), 1850
3.097,394, 1900 7,268,894, 1920 9,113,614, 1930
12,588,066 (102 inv. per kvkm land). Den
utlandsfödda vita befolkningen utgjorde 1920
2,786,112 (26,8 % av den totala). Italienarna
voro 545,173 (19,6 % av de utlandsfödda),
ryssar 529,240 (19 %), tyskar 295,650, irländare
284,747, kanadensare 111,974 och svenskar
53,025 (1,9 %). Negrerna utgjorde 198.483
(1,9 % av totala befolkningen). Av de 6,8 mill.
kyrkskrivna medlemmarna 1926 voro 1,9 mill.
mosaiska trosbekännare, 3,1 mill. romerska
katoliker, vilket visar det starka judiska
inslaget (som ej fullt framgår av ovan
anförda statistik) och den rom.-kat. kyrkans
mycket starka ställning.
N. består av 1) ett centralt lågland, som
sträcker sig från Ontariosjön till
Hudsondalen, 2) en högre platå s. härom, hörande till
den sydappalachiska platån, 3) Adirondack
mountains n. om Centrala låglandet, vilka äro
ett urbergsmassiv, en utlöpare av den
kanadiska urbergsplatån, samt 4)
Hudson-Champ-lainsänkan. Centrala låglandet genomrinnes av
Mohawk river till Hudsonfloden. Oswego river
avvattnar en västligare del avlåglandet(Finger
lakeområdet) till Ontariosjön. Berggrunden
består av ordoviciska, siluriska och devoniska
kalkstenar, skiffrar, sandstenar m.m.
Jordmånen utgöres av fruktbara glaciala jordarter
samt issjöavlagringar. Fingersjöarna
(Sene-casjön, Cayuga-, Oneidasjöarna m. fl.) anses
uppkomna genom glacial erosion; n. om detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
