Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nilen - Nilfartyg - Nilgau el. Blåoxe - Nilgiri - Nilgås, Niland - Nilgädda - Nilkrokodilen - Nilmätare - Niloter el. Nilotiska folk - Nils (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nilfartyg—Nils
1011
N. börjar stiga i maj för att vanl. i sept.
nå sitt högsta stånd och därpå falla till
lågvattenstånd i dec. till maj, under flödet årl.
avsättande ett fruktbart slamlager, i vilket
invånarna sedan årtusenden sått sin säd,
sedan flödet sjunkit undan, och bärgat den
före nästa flödes ankomst. Redan flera
årtusenden f. Kr. vidtogos åtgärder för
flod-slättens invallande och kanaliserande. Den
därpå grundade bassängbevattningen har
varat ända in i våra dagar. Bland de
viktigaste dammanläggningarna äro Barrage du
Nil vid Kairo, uppf. 1835—90 (jfr vidare
Egypten, sp. 368). Även i Sudan ha
regleringar företagits för att där förbättra
jordbruket, och en dammbyggnad har anlagts
vid Makwar, varigenom vattnet uppdämmes
i slutet av flödet för att i febr.—april
bevattna vidsträckta bomullsplantager, bl. a. i
el-Djezire. Nya regleringsarbeten äro
planerade såväl i Vita N. vid Kartum som
vid Tanasjöns och Albert njansas utlopp
ävensom en kanalisering av N:s lopp genom
suddområdet. Svåra både tekniska och
folk-rättsliga problem äro förbundna med dessa
regleringsföretag, av lika stor betydelse för
det under engelskt välde varande övre
Nil-området som för Egypten, vars vattentillgång
genom dessa blir mer el. mindre beroende av
det övre områdets behärskare. — Redan tidigt
höllo de gamla egypterna reda på N :s
vatten-ståndsväxlingar, och den s. k. Palermostenen
innehåller bl. a. uppgifter om Nilflödenas
storlek så tidigt som omkr. 2,800 år f. Kr.
Inhuggna högvattenmärken mäla om
vattenståndets höjd omkr. 1800 f. Kr., andra dylika
vid Karnak äro från tiden omkr. 900 f. Kr.
Senare anlades verkliga vattenståndsmätare,
peglar (s. k. Nilmätare), de mest berömda på
ön Elefantine vid Assuan och nära Kairo, från
vilken senare man har bevarade
vattenstånds-iakttagelser, som med en del avbrott gå
tillbaka till år 642 e. Kr.
För antikens tid var N :s flodområde icke
känt i sin helhet. De gamla egypterna ansågo
floden ha sin källa vid katarakterna. Ehuru
alla antikens skriftställare sysslade med
problemet om N :s källor samt en av Nero
utrustad expedition torde ha nått Gasellflodens
mynning, kom antiken ej över den likvisst
märkliga bild av N., som Ptolemaios gav på
sin världskarta, där han förlägger N:s källor
långt s. om ekvatorn i stora sjöar och
snötäckta berg, Månbergen. En riktig bild erhölls
först långt senare. Under medeltiden
betraktades ofta Ätbara som huvudflod, senare Blå
Nilen, som 1742 befors av skotten Bruce, men
först 1858 upptäcktes Victoria njansa av
Speke, som 1860 fann, att den avrann genom
N. Många antika författare, att blott nämna
Herodotos, Eforos, Platon, Diogenes från
Apol-lonia, framställde olika orsaker till N:s flöden
och härkomsten av det fruktbringande
vattnet. Aristoteles antog, att det berodde på
flödena i Blå Nilen och de rikliga regnen i
Abessiniens bergstrakter i juli—okt. Senaste
mätningar ha visat riktigheten härav. — Se
Egypten, bild 3, 4, 6, 7.
Litt.: H. G. Lyons, »The physiography of
the Nile and its basin» (1906); W. Willcocks
och J. I. Craig, »Egyptian irrigation» (3:e
uppl. 1913); Omar Toussoun, »Mémoire sur
1012
1’histoire du Nil» (3 bd, 1925); H. E. Hurst,
»The lake plateau basin of the Nile»
(s. å.). A-lW-n.
Nilfartyg, se D a h a b i j e.
Nilgau el. B 1 å o x e, Bose’laphus
trago-camélus, tillhör antiloperna (se d. o.).
Kroppen, som når en mankhöjd av 1,4 m och en
längd av 2,5 m, är betydligt högre och bredare
framtill än vid länden. Manken bär en låg
puckel och det smala huvudet stora, långa
öron och hos hanarna ett par kägellika, svagt
böjda horn. Bottenfärgen är mörkt askgrå
med svarta och vita fläckar. N. finns i glesa
skogstrakter el. på öppen buskmark i Främre
Indien och lever i smärre hjordar. T. P.
NiTgiri, skt, »Blå bergen», bergstrakt i s. v.
Främre Indien, i presidentskapet Madras; har
givit namn åt distriktet N. (126,519 inv.
1921). De skogbevuxna bergen (medelhöjd
2,000 m ö. h.) höja sig brant över slätten utom
i n., där de övergå i Mysores bergland. Högsta
punkt: Dodabetta, 2,670 m. Te, kaffe,
kina-bark produceras. N. besökes som kurort.
Huvudstad: Ootacamund.
Nilgås, N i 1 a n d, Alopo’chen aegy’pticus,
en till andfåglarna hörande, över hela Afrika
och Syrien utbredd, mycket vackert i rött,
brunt, gult, svart och vitt .färgad fågel,
vilken hölls som husdjur av de gamla egypterna.
Den häckar i träd. T. P.
Nilgädda, zool., se Polypterus.
Nilkrokodilen, zool., se Krokodildjur.
Nilmätare, vattenståndsmätare i Nilen; en
av de mest berömda finnes på ön Elefantine
och restaurerades 1870 efter att länge ha
varit förgäten (se vidare Nilen, sp. 1011).
Nilöter el. Nilötiska folk, så
kallade, därför att de flesta och viktigaste hit
hörande folken ha sitt centrum i övre
Nil-området, i synnerhet i Engelsk-egyptiska
Sudan, varifrån utlöpare av dem nå söderut
ned till östsidan av Victoria njansa. Språkligt
sett räknas de till Sudannegrerna, som en
särskild grupp av dessa. Men även
antropolo-giskt visa de i åtskilligt en typ för sig. De
äro mycket mörkhyade, starkt dolikocefala
samt i allm. högväxta, smärta och långbenta.
Typisk, särskilt för män, är deras nakenhet.
Dock bära de en hel del smycken. Bäst kända
bland n. äro schilluk (längst i n.), d i n k a
(se d. o.), shuli och nu er i Sudan samt
1 a n g o i Uganda. Hos de båda förstnämnda
är boskapsskötsel huvudnäring; därjämte
äro n. jordbrukare samt vid Nilen fiskare.
De styras av hövdingar el. regnmakare
(särskilt dinka). Schillukerna äro de enda med
utbildad konungamakt, som visar intressanta
likheter med det gamla Egyptens. — S. ö. om
n. bo en rad dem närstående folk, kallade
n i 1 o toh am i t er, vilken benämning
avser att ange såväl deras språkliga som
antropologiska ställning. Mest bekanta bland dem
äro massa j erna ‘(se d. o.) i Östafrika,
som synas stå rätt nära de s. om dinka
boende men numera ej som n. räknade b a r i
(se d. o.). — Litt.: J. H. Driberg, »The lango»
(1923); W. Hofmayr, »Die Schilluk» (1925);
C. G. Seligman, »The bari» (i Journal of the
Anthropological Institute 1928). K. G. L.
Nils, dansk konung (d. 1134). Var den
yngste av Sven Estridsens söner och
efterträdde sin bror Erik Ej egod som konung. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
