Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils (dansk konung) - Nils Allesson (Nicolaus Allonis) - Nils Bosson - Nils Clausson - Nilsen, Anthon Bernhard Elias - Nils Eskilsson (Nils Guldvävare) - Nils Hermansson - Nils Jönsson - Nils Kristiernsson - Nils Markusson (Nicolaus Marci) - Nils Månsson (Nicolaus Magni) - Nils Nilsson (borgmästare) - Nils Nilsson, arbetskarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Nils Allesson—Nils Nilsson, arbetskarl
1014
äktade Margareta (se d. o., sp. 851)
Fredkulla, änka efter norske konungen Magnus
Barfot, oeh fick med henne sonen Magnus
Nilsson (se Magnus, sp. 627). På grund av
N :s motsättning till Knut Lavard lät
Magnus mörda denne (se K n u t, sp. 910).
Tronstriderna med Erik Emune ledde till
nederlaget vid Fotevik 1134. N. undkom men
dräptes kort därefter (25 juni s. å.) i Slesvig.
Nils Allesson (latiniserat Nicoläus
Allö-nis), ärkebiskop i Uppsala 1295—1305.
Studerade i Paris (omkr. 1278), nämnes 1286 som
dekanus i kapitlet i Uppsala och 1289 som
svenskt ombud vid påvestolen. I striden om
Lunds primatanspråk blev N. huvudkämpen
för de svenska intressena. Han hade, ehuru
Lunds ärkebiskop Jens Grand bannlyst
Upp-salakapitlet, av detta valts till ärkebiskop
(antagl. 1292). Efter en långvarig och
kostsam process vid kurian lyckades han utverka
bannlysningens hävande och sin egen
utnämning 1295. S. å. vigdes han i Anagni och
mottog palliet vid en mässa, där påven själv
celebrerade. Detta innebar faktiskt ett
frigörande från det lundensiska primatet. Efter
återkomsten till Sverige var N. livligt
verksam för kyrkans uppryckning. Han företog
visitationer ända till stiftets nordligaste
trakter, fixerade allmogens tiondeplikt, anlade
hospitier i ödemarkerna, utfärdade ett
bevarat synodalstatut och en stadga för
kortjänsten i domkyrkan. Kampen för kyrkans
frihet invecklade N. och övriga biskopar i
allvarlig konflikt med Tyrgils Knutsson. Y. Br.
Nils Bosson, se Sture.
Nils Clausson, riksråd (d. trol. 1506),
tillhörde den dansk-skånska Sparreätten (se
S p a r r e, danska ätter). Hans fädernegård
var Ellinge (se d. o.) i Skåne. N.
uppfostrades hos sin moder (av svenska Bielkeätten)
på Vik (i Uppland), till vilket han sedan
skrev sig. Han blev en av Sten Sture d. ä:s
främsta män. N. var hövitsman på Älvsborg
1473—97, åtminstone från 1480 riksråd och
blev 1497 riddare. N. deltog i Sten Stures
resning 1501 och blev 1503 hövitsman på det
en tid erövrade Lyckå län i Blekinge. B. H-d.
Nilsen, Anthon Bernhard Elias,
norsk affärsman och författare (f. 1855).
Började trävaruhandel i Fredrikstad 1879 och
har senare utvidgat verksamheten i Moss och
Oslo. Under pseud. Elias Kræmmer
har N. utgivit flera samlingar humoristiska
småstadsnoveller (»Glade borgere», 1894—95,
m. fl.) och en rad omfångsrika romaner, som
blivit mycket spridda. J. J-n.
Nils Éskilsson, ofta kallad Nils
Guldvävare, en på 1540—60-talet för
Vasakonungarna verksam tapetvävare, som
sannolikt lärde sin konst av en till Sverige
inkallad flamländsk yrkesman. N. sändes till
Antwerpen för att vidare utbilda sig,
återkom 1551 och mottog då beställningen på
vävda tapeter för slotten i Stockholm,
Grips-holm och Uppsala. I statens samlingar
finnas flera av N. utförda arbeten med bibliska
motiv, vartill kartonger trol. tecknats av
andra konstnärer. — Litt.: J. Bottiger,
»Svenska statens samling af väfda tapeter», I
(1895). O. G-g.*
Nils Hermansson, se Nicoläus H
erman n i.
Nils Jönsson, se Oxenstierna.
Nils Kristiernsson, se V a s a ä 11 e n.
Nils Markusson (latiniserat Nicoläus
Ma’rci), biskop (d. 1375). Var 1347
kyrkoherde i Malmö och konung Magnus
Erikssons sekr., 1351 domprost i Linköping samt
providerades 1352 till biskop i Linköping.
Han var av ett oroligt lynne, mera
politiker än präst, och slöt sig än till det
ena, än till det andra av de politiska
partierna alltefter utsikterna. Han ställde sig
på Magnus’ son Eriks sida i dennes strider
med fadern (1356—59) och inledde 1363
förbindelser med Albrekt av Mecklenburg.
Magnus lyckades då förmå påven att förflytta
honom från Linköping (han fick i stället en
biskopstitel in partibus), men på grund av
det mecklenburgska partiets seger förblev
han faktiskt i besittning av stiftet, tills han,
efter att 1371 ha brutit med Albrekt och
landsförvisats av denne, tog sin tillflykt till
Bohus. Jfr Sten Engström,
»Landsförvisningen av de svenska oppositionsledarna
1362—-63» (i Hist. Tidskr. 1929). Y. Br.
Nils Månsson (latiniserat Nicoläus
Ma’g-n i), humanist (d. 1543). Inskrevs 30 okt.
1524 vid univ. i Wittenberg och
tjänstgjorde som Gustav Vasas kamrerare,
måhända redan 1524, säkert 1529—31, då han
följde en svensk beskickning till Lybeck. Han
återvände aldrig. Som diplomat anlitades
han av Gustav Vasa i svensk-lybska krisen
1533. I Wittenberg vann N. 1535
magistergraden och upptogs 1536 i filosofiska
fakultetens lärarkollegium; sedermera blev han jur.
utr. dr Genom N :s åtgöranden lyckades
Gustav Vasa 1539 engagera Georg Norman
(se d. o.) som den unge hertig Eriks lärare.
En ledare och hjälpare för svenska studenter
i utlandet och personlig vän med
Melanch-thon, var N. en fint bildad humanist, som
med mästarhand behandlade latinet, varom
hans bevarade brev bära vittnesbörd. I. C-n.
Nils Nilsson, borgmästare i Stockholm (d.
1664), oppositionsman under drottning
Kristinas regering. Blev rådman i Stockholm 18
april 1643, fick fullmakt som
handelsborg-mästare där 10 aug. 1648 och valdes 20 dec.
s. å. av magistraten till riksdagsman. Han
var borgarståndets talman 1649, 1650 och vid
utskottsmötet 1651. Jämte stadsskrivaren
Nils Skunk anförde han 1650 ståndet vid de
ofrälses yrkande på reduktion. I slutet av
1651 invecklades N. i den messeniska
rättegången (jfr Messenius, A. och A. J.).
Under denna gjordes från de anklagades sida
den bekännelsen, att N. varit bland de män,
med vilka de haft förgripliga samtal om det
politiska tillståndet i landet och som uttalat
önskningar om en regementsförändring till
förmån för Karl Gustav. N. uppkallades till
förhör och hölls några dagar i fängsligt förvar
men kunde mot sitt nekande ej överbevisas
om straffbara förseelser och lössläpptes
mycket snart. Han avgick från
borgmästarämbe-tet 3 juni 1652 och blev 1655 assessor i Svea
hovrätt. Hans barn antogo namnet
Holmström; ett av dem var skalden Israel
Holmström. Jfr G. Elgenstierna,
»Stockholms-släk-ter», I (i Personhist. Tidskr. 1915). V. S-g.
Nils Nilsson, arbetskarl, pseud. för N. H.
Quiding (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
