Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nilsson, Per, i Bonarp - Nilsson, Sven - Nilsson, Sven, i Österslöv - Nilsson, Sven, i Everöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Nilsson, S.—Nilsson, S.
1024
drag framför allt inom försäkrings- och
pen-sionsväsendet. Inom högerns
partiorganisation har N. varit mycket verksam och är bl. a.
led. av Allmänna valmansförbundets
överstyrelse och arbetsutskott. L. K.
Nilsson, Sven, zoolog, geolog och arkeolog
(1787—1883). Var bondson, blev 1811 fil. mag.
i Lund, 1812 docent i naturalhistoria, 1819
intendent vid univ:s naturaliekabinett och
1821 titulärprofessor. För studiet av
flyttfåglarna reste han 1816 i Norge (se hans
»Dagboksanteckningar under en resa från
södra Sverige till nordlanden i Norge 1816»,
1879). Sedan reste han nästan år för år,
hu-vudsakl. för studium av däggdjur och fåglar,
men även av fornsaker, folkseder och
folkminnen samt fossil. Av sina faunistiska
rön offentliggjorde N. »Ornithologia suecica»
(1817—21) och »Skandinavisk fauna», varav
d. I, »Däggdjuren», utkom 1820 (2:a uppl.
1847), d. II, »Fåglarne», 1824—28 (3:e uppl.
1858) samt d. III, »Amfibierna», 1842 (2:a
uppl. 1860) och slutligen d. IV, »Fiskarne»,
1852—55. — N. blev 1828 intendent vid
Vet.-akad:s zoologiska samlingar, 1831 t. f.
professor i Lund och var 1832—56 professor i
naturalhistoria där. N. lät 1838 prästviga
sig och fick s. å. V. Nöbbelövs och
Skiv-arps regala pastorat som personligt
pre-bende. — N. hade stort intresse för geologi,
arkeologi och antropologi. Bland hans saml.
av fossil i Skåne må nämnas växtfossil från
Hörsandstenen samt fossil från kritan, de
senare beskrivna i »Petrificata suecana
formationis cretaceæ» (1827). Även behandlade
N. glacialgeologien, som han ställde i
samband med växt- och djurgeografien. Härom
offentliggjorde han endast »Inledning» till
d. I av faunan, 2:a uppl. 1847, men s. å. höll
han i Stockholm en föreläsningsserie,
»Sverige och dess inbyggare före den historiska
tiden» (tr. 1923). Där framställde N. en
tydlig och klar glacialteori med landhöjning som
orsak till nedisningen; N. var således före sin
tids geologer i Sverige, men hans uttalanden
ha gått opåaktade förbi. K. A. G.
Åt den förhistoriska forskningen ägnade N.
mycket arbete. Han använde på detta
område samma komparativa metod, som redan
gjort naturforskarna så stora tjänster.
Därigenom bidrog han kraftigt att göra
forn-forskningen till vetenskap. Hans viktigaste
arkeologiska arbete är »Skandinaviska
nordens urinvånare» (1838—43), vari han
behandlade huvudsaki. stenåldern; hans skildring av
denna har ännu mycket stor betydelse.
Däremot äro de olika uppfattningar av
bronsåldern han ger uttryck åt i 1 :a och 2 :a uppl. av
detta arbete båda numera övergivna. H. R-h.
N:s arkeologiska samlingar tillhöra nu
Lunds univ:s historiska museum. Av de
zoologiska är särskilt den i Lunds univ:s
zoologiska museum befintliga samlingen av i
Skånes torvmossar funna skelett av mycket högt
värde. — Led. av Vet.-akad. (1821). N:s byst
i brons (av W. Runeberg) restes 1902 i Lund.
— Biogr. av G. Retzius (i »Lefnadsteckningar
öfver Kungl. svenska Vet.-akad:s ledamöter»,
1904); självbiografiska anteckningar av N. tr.
i Hist. Tidskr. för Skåneland, bd 5, h. 6—8
(1923). — N:s porträtt återges på vidstående
plansch. K. A. G.
till tolk för moderata
Nilsson, Sven, i Österslöv,
riksdagsman (1813—77). Var urspr. skomakare, från
1843 gårdsbrukare i Ivetofta och skötte
slutligen, från 1861 till sin död, ett hemman i
österslöv, som han
själv inköpt. Först
vid 34 års ålder fick
han lära sig räkna och
skriva. Han blev
därefter en anlitad
sakförare åt ortens
allmoge och mycket
använd i kommunala
värv. Han var led.
av bondeståndet vid
ståndsriksdagarna
1862 och 1866 samt
från 1867 till sin död
sin hembygds, Villands
härads, representant i Andra kammaren. N. var
led. av de särskilda utskott, som tillsattes för
försvarsfrågans utredning 1869, 1871 och 1875.
Dessutom var han bl. a. led. av
konstitutionsutskottet. N. slöt sig visserligen till
Lant-mannapartiet men gick i mångt och mycket
sina egna vägar. V. M.*
Nilsson, Sven, i E v e r ö d, riksdagsman
(1831—91). Ägnade sig på sitt hemman i
Everöds kyrkby, Kristianstads län, åt
jordbruk och mejerihantering samt
brännvinsbränning i stor skala.
Från 1863 till sin död
var han, med avbrott
av ett år, led. av
Kristianstads läns
landsting, från 1884 som
ordf. 1870—91 var N.
led. av Andra
kammaren och där en god
typ för
Lantmanna-partiets skånska
fraktion: hyllande partiets
allmänna strävanden
i fråga om
grundskatter och
indelningsverk, gjorde han sig
reformer i fråga om politisk och kommunal
rösträtt och för en kulturellt frisinnad
åskådning. 1872—75 var han led. av lagutskottet,
1876—91 av statsutskottet. N. biträdde 1875
O. Jönssons i Kungshult yrkande på en
skrivelse till K. m:t med begäran om nytt
här-ordningsförslag, byggt på allmän värnplikt
men med kortare övningstid än det s. å. fallna
regeringsförslagets. Han understödde
Lantmannapartiets försvarsmotioner 1878 och
inkallades 1880 i den Posseska ministärens
lant-försvarskommitté, vars förslags spillror han
1883 energiskt, fastän fruktlöst, sökte rädda.
Vid tullstridens utbrott slöt sig N. till
frihandlarna. Myndig och oförskräckt, ställde
han sig i debattens hetaste eld. Vid maj
riksdagen 1887 och 1888 var han vice talman. Efter
Lantmannapartiets sprängning kom N. att, i
synnerhet efter C. Ifvarssons död, framstå
som Gamla lantmannapartiets främste man.
Han intog vid sin sista riksdag (1891) en
verklig ledarställning inom sin kammare,
oftast i samråd med dåtidens »centers»
ledande män, Herslow, Lilienberg m. fl. N. var
led. av 1877—78 års
brännvinslagstiftnings-kommitté m. fl. kommittéer. V. M.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
