Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag - Njutånger - Njåmmelsaskam - N. K. - Nkiona, Giona - n. l. - N. M. - N. N. - Noa (Noak, G. T.) - Noa (profan) - Noailles, släkt - Noailles, Anna Elisabeth de, f. prinsessa Brancovan - Noak - Noaks ark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
Njutånger—Noaks ark
1056
den Alnön omslutande havsbukt, vid vilken
Sundsvall ligger. Mellan flodmynningarna
utbreder sig här Sveriges förnämsta
träindustridistrikt med centrum i Sundsvall.
Kustlandet är kuperat men saknar större höjder;
i v. vidtager mera storkuperad
»Norrlands-terräng», som i Ljustorp når mer än 400 m
ö. h. Kusten har rik skärgård, floderna flyta
flerstädes i djupt nedskurna nipdalar; i s.
är sjörikedomen stor. Bebyggelsen är samlad
vid kusten och i dalgångarna. 11,272 har
åker, 82,072 har skogsmark. Mer än halva
befolkningen har sin utkomst av trä- och
pappersindustrien, återstoden huvudsaki. av
jordbruk, skogsbruk samt i skärgården fiske.
Mu-nicipalsamhällen: Skönsmon, Skönsberg och
Gångviken. Om de olika industriorterna m. m.
se resp, socknar, om kommunikationerna se
kartorna vid art. Medelpad. Tillhör
Viv-sta fögderi och Medelpads ö. domsaga. —
Tingslaget bildades enl. k. br. 25 okt. 1918
av de förutvarande tre tingslagen N j u r u
n-d a, Skön och Ljustorp.
Njutånger, socken på Hälsinglandskusten,
s. om Hudiksvall, Enångers tingslag,
Gävleborgs län; 96,20 kvkm, 4,390 inv. (1931).
Små-bergigt skogsområde med djupt inträngande
vikar, kantat av skärgård. 888 har åker,
6,227 har skogsmark. I n. vid Iggesundsån
Iggesunds (se d. o.) järnbruk och
trämasse-fabrik. Ingår i N:s och Nianfors pastorat i
Ärkestiftet, Sundhede kontrakt.
Njåmmelsaskam, se Harsprånget.
N. K., förk. för Nordiska
kompaniet (se d. o.).
Nkiona, G i o n a, forntidens Korax, högsta
bergstoppen i Grekland, 2,512 m ö. h., i
eto-liska kalkalperna, nomos Fthiotis och Fokis.
n. 1., förk. av lat. non li’cet, »det är ej
tillåtet», och lat. non li’quet (se d. o.).
N. M., förk. för New Mexico.
N. N., förk. i formulär o. dyl. av lat.
notè-ttir nömen, »namn bör antecknas»; utmärker
var ett verkligt namn skall utskrivas.
Nöa, hebr., »tröst», äldre, i litteratur
förekommande form Noak, är enl. G. T. känd
främst som hjälten i berättelsen om
syndafloden (se d. o.) och som far till tre söner:
Sem, Ham och Jafet, från vilka den nya
mänskligheten (efter floden) säges härstamma
(1 Mos. 5—9). N. framställes som den 10 :e
i ordningen bland urfäderna före floden.
Efter denna sluter Gud ett förbund med N.,
varvid Gud lovar att ej vidare sända någon
sådan flod över mänskligheten och framställer
regnbågen som tecknet på att han vill hålla
detta förbund. N. har sin förebild i de
babyloniska föreställningarna om den 10:e och
siste av de före den stora floden levande
urkonungarna, vilken också var hjälten i den
babyloniska flodsagan. Enl. en annan
framställning (1 Mos. 9: 20—27), som ej tyckes
sätta N. i förbindelse med flodberättelsen,
var han den förste vinodlaren och fick erfara
vådorna av att förtära för mycket vin. S. H-r.
Noa, polynesiskt ord, allmän, profan, i
motsats till tabu (se d. o.). — N o a n a m n,
undvikande benämning på något, som anses
vara tabu och i denna egenskap farligt t. o. m.
att nämna vid dess rätta namn. Jfr
Blåkulla. N. E. H.
Noailles [nmäj], fransk högadlig släkt,
urspr. från grevskapet Ayen i nuv. dep.
Cor-rèze, säkert känd från 1230, fick hertiglig
värdighet 1663. Hertig Anne Jules de
N. (1650—1708) var marskalk av Frankrike.
En son till honom var Adrien M au r i c e
de N. (1678—1766), greve av Ayen, från
1704 hertig av N. Han förde höga befäl i
flera krig fr. o. m. spanska t. o. m.
österrikiska tronföljdskriget; under det senare
blev han 1743 slagen vid Dettingen. Han
verkade sedan i ministären till 1756 och
hade stort inflytande på utrikesärenden. Han
har efterlämnat memoarer (6 bd, 1777).
Vi-comte Louis Marie de N. (1756—1804)
deltog i amerikanska frihetskriget och slöt
sig efter hemkomsten till revolutionen men
blev missnöjd med dess överdrifter och
återvände 1793 till Amerika. Under konsulatet
var han brigadgeneral på San Domingo,
sårades i en sjöträffning mot engelsmännen och
dog därav. Greve Alexis de N. (1783—
1835) var verksam för Bourbonernas
återupp-sättande på Frankrikes tron och under 1813
års fälttåg adjutant hos kronprinsen Karl
Johan, blev senare minister och var känd som
filhellen. Hertig Paul d e N. (1802—85) var
en känd politiker, ambassadör i Petersburg
och historisk författare. Av hans söner var
Jules de N. (1826—95), greve av Ayen,
från 1885 hertig av N., nationalekonomisk
författare och medarbetade i Revue des Deux
Mondes samt E m m a n u e 1, markis av N.
(1830—1909), diplomat och historisk förf. (bl.
a. »Henri de Valois et la Pologne en 1572»,
3 bd, 1867). Om skaldinnan grevinnan de N.
se nedan. (B. H-d.)
Noailles [nwäj], Anna Elisabeth de,
grevinna, fransk författarinna av
rumänskgrekisk börd (f. 1876), f. prinsessa B r a n c
o-v a n, 1897 g. m. greve Mathieu de N.
Debuterade med
diktsamlingen »Le coeur
in-nombrable» (1901),
som följts av »L’ombre
des jours» (1902),
»Les éblouissements»
(1907), »Les vivants
et les morts» (1913),
»Les forces éternelles»
(1918), »Le poème de
1’amour» (1924) och
»L’honneur de
souf-frir» (1927). Med
sydländsk glöd och
förfinad sensualism i
bildvalet besjunger hon kärlekens olika faser
och naturens under i skilda luftstreck, dock
med förkärlek för det klassiska franska
parklandskapet. Intensivt stämningsliv
utmärker även hennes romaner: »La nouvelle
espérance» (1903), »Le visage émerveillé»
(1904; »Det förundrade ansiktet», 1905), en
modern klosterlegend, och »La domination»
(1905), en passionshistoria med Barres till
hjälte. Nämnas må även en samling
prosabetraktelser, »Exactitudes» (1930), samt
intressanta memoarer, »Le livre de ma vie»
(1931). Monogr. av Ch. Bekker (2 bd, 1916)
och G. A. Masson (1924); Kj. Strömberg,
»Modern fransk litteratur» (1928). Kj. S-g.
Noak, se N o a.
Noaks ark, se Ark 1 och N o a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
