Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld bay - Nordenskjöld, Nils Otto Gustaf - Nordenskjöld, Otto Henrik - Nordenskjöld, Rosa Margareta - Nordensköld, Otto Gustaf - Nordenson, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1127
Nordenskjöld, N. O. G.—Nordenson
1128
Ishavet, v. om Tajmyrhalvön, Sibirien.
Ovannämnda och ett flertal andra platser äro
uppkallade efter A. E. Nordenskiöld.
Nordenskjöld, Nils Otto Gustaf,
geolog och geograf, forskningsresande (1869 6/i2—
1928 2/e), sonsons son till O. H. N.; jfr
släktart. Nordenskiöld. Blev fil. dr och
docent i mineralogi och
geologi i Uppsala
1894 samt 1905 prof,
i geografi vid
Göteborgs högskola. N.
företog 1895—97 en
mycket betydelse full
forskningsfärd till
Eldslandet och
Sydpatago-nien, skildrad i »Från
Eldslandet» (1898).
Han bereste 1898
Alaska och deltog
1900 i Amdrups
expedition till östgrön-
land. N:s viktigaste företag var den av
honom organiserade och ledda svenska
syd-polarexpeditionen med »Antarctic» (se d. o.)
1901—03 (se Polarexpeditioner). De
paleontologiska upptäckterna från
expeditionen voro epokgörande för uppfattningen om
Antarktis’ utvecklingshistoria. Färden
skildrades av N. samt av J. G. Andersson, C.
A. Larsen och C. Skottsberg i »Antarctic, två
år bland sydpolens isar» (2 bd, 1904). I
»Wis-senschaftliche Ergebnisse der schwedischen
Südpolar-Expedition 1901—1903» (6 bd, 1905
—20) skrev N. själv de geografiska och
oceano-grafiska arbetena (1911, 1917). 1909 studerade
N. under en sommarfärd till Grönland det föga
kända Holstenborgdistriktet, vars natur han
klarlade (se Ymer 1910), och 1920—21
företog han en expedition till Peru och
Västpa-tagonien, skildrad i Ymer 1921 och i Medd.
från Geogr. Fören. i Göteborg 1924. N.
lämnade vidare viktiga bidrag till skandinavisk
geologi och geografi, ss. i »Über archäische
Ergussgesteine aus Småland» (1894; akad.
avh.) och »Topographische und geologische
Studien in Fjordgebieten» (1898—99). Livligt
intresserad av sin vetenskaps popularisering,
skrev N. i anslutning till sin
lärarverksam-het flera böcker, bland vilka märkas
»Polarvärlden och dess grannländer» (1907),
»Kolonisationen och naturfolken» (1914),
»Polarnaturen» (1918) och »Människor och natur i
Sydamerika» (1923). 1923 blev N. rektor för
den nyinrättade Handelshögskolan i
Göteborg. Han tog under senare år verksam del
i de »ekumeniska» kyrkliga fredssträvandena.
Led. av Vet.-akad. (1916). — Litt.: G.
Bodman, »O. N.» (i Medd. från Geogr. Fören. i
Göteborg 1928; med fullständig bibliogr. av
T. Kléberg); C. Skottsberg, »O. N.» (i Sv.
Geogr. Årsbok 1928). C. S-g.
Nordenskjöld, Otto Henrik, frih.
(sedan 1815), viceamiral (1747—1832), son till
C. F. N.; jfr släktart. Nordenskiöld.
Blev officer 1764, tjänstgjorde i
nordamerikanska frihetskriget (1777—81) först vid
engelska och sedan vid franska flottan, blev vid
hemkomsten (1781) överstelöjtnant vid
flottan samt var 1782 chef för sv.
neutralitets-eskadern och 1783 för den övningseskader,
som Gustav III avsett främst mot Danmark.
1784—87 var N. som »flottans adjutant» ledare
av flottans övningar m. m. Då befälet över
flottan mot Ryssland 1788 uppdrogs åt hertig
Karl som storamiral, blev N. dennes
flaggkapten (stabschef). N :s
mångsidiga praktiska
utbildning och
ovanligt goda teoretiska
underbyggnad i de
sjömilitära
vetenskaperna gjorde honom
särskilt lämpad
härför. Han kom även
att utöva det största
inflytande på flottans
operationer. I fråga
om flottans
utrustning, ekonomiska och
taktiska ledning
ut
övade N. därefter krigsåren 1788—90 ett
osynligt men av ingen omtvistat befäl, sista
året med stöd av en särskild instr. N :s
inflytande i strategiskt avseende blev däremot
mera begränsat, säkerligen till ej ringa
skada för krigföringen i dess helhet. Efter
kriget togs N. i anspråk i kommittéer för
flottans förbättrande. 1796 kommenderade han
en svensk eskader för att enl. 1794 års
traktat skydda de tre nordiska rikenas handel. —
N. blev efter slaget vid Högland (1788)
kon-teramiral och fick 1790 fullmakt som
viceamiral, dock med förbehåll för de äldre
kon-teramiralernas anciennitet. Då N. förbigicks
till viceamirals lön och vid befordran till
amiral, tog han avsked 1798 och ägnade sig åt
jordbruk på sin egendom Fårebo. N. var en
av stiftarna av örlogsmannasällskapet (1771).
Han är en av Sveriges dugligaste
sjömilitärer och var en av de få, som voro verkligt
lojala mot både Gustav III och hertig Karl.
Litt.: A. Munthe, »Svenska sjöhjältar, VII.
Flottan och ryska kriget 1788—90. Otto
Henrik Nordenskjöld» (6 bd, 1914—23). ö-g.
Nordenskjöld, Rosa Margareta,
målarinna, författarinna (f. 1890 27/s); se
släkt-art. Nordenskiöld. Studerade i
Stockholm, Paris, München och Dachau, hade från
början djur, främst hästar, till specialitet.
Har utfört energiska och raska teckningar
och målningar, bl. a. »Hemlängtan» (hästar
vid en gärdesgård) och »Marche funèbre»
(uttjänta hästar föras till slakthuset), och
utgivit i bokform »Hästar», »Ur hästarnas liv»
m. fl. karaktärsfulla djurskisser. G-g N.
Nordensköld, Otto Gustaf, frih. (från
1841), amiral (1780—1861); jfr släktart.
Nordenskiöld. Blev 1795 fänrik vid
örlogs-flottan, deltog därefter i ett flertal
sjöexpeditioner, bl. a. i engelska flottan, och
kvar-hölls som krigsfånge i England efter
fredsbrottet med de nordiska länderna 1801. N.
tjänstgjorde som flaggadjutant på flottan
under kriget 1808—09 samt förde 1814 befäl
över en fregatteskader, avsedd för blockad av
norska kusten. Han blev chef för
Förvaltningen av sjöärendena 1837 och befälhavande
amiral och överkommendant i Karlskrona
1841, frih. s. å. N. var ivrig förespråkare för
»stora flottan», led. av sjöförsvarskommittén
1841 och av unionskommittén 1839—41. (ö-g.)
Nordenson, svensk släkt, urspr. från
Nordanberg i Lockne socken (Jämtland). Namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
