Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiska språk (Nordgermanska språk) - Nordisk astronomisk selskab - Nordisk Boktryckarekonst - Nordisk dermatologisk förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk astronomisk selskab—Nordisk dermatologisk förening
1147
kingatiden, ha n. talats också i Normandie, i
delar av Storbritannien och Irland, t. ex. i
Da-nelagen (se d. o.) till omkr. 1100, på
Shetlandsöarna till omkr. 1750, och i svenska
vikinga-kolonier i Ryssland, t. ex. i Novgorod trol.
till 1300 el. längre. N:s gräns i s. följer nu
Danmarks sydgräns, Flensburg—Tönder, men
har i äldre tid gått sydligare, i det att
nordiskt (danskt) språk talats i hela Slesvig
ned till Eider—Dannevirkelinjen, där av
gammalt skogs- och sumpmarker skilde nordbor
(danskar) från grannarna i s.: saxare
(lågtyskar), västerut friser, i ö. Holstein under
tiden omkr. 500—omkr. 1100 e. Kr. också
slaviska stammar. De äldsta nordiska
språkkällorna utgöras av lånord i finska och
lapska, som upptagits under de första årh. e. Kr.,
delvis ännu tidigare, och som visa en ytterst
ålderdomlig prägel (t. ex. fi. terva, tjära,
kaltio, källa), samt av urnordiska runinskrifter
(se Ur nordiska), de äldsta från omkr.
250 e. Kr. — N. äga av ålder vissa drag
gemensamma med de östgermanska (gotiska)
språken (se G o t i s k a språket) från den
tid, då goter bodde i Skandinavien, bl. a.
ggj och ggw av jj och ww, t. ex. ägg, jfr ty.
Ei, hugga, ty. hauen-, likheten med gotiskan
är delvis mer märkbar i ö. Norden (i
synnerhet på Gotland) än i v.: jfr fsv. böa, »bo»,
got. bauan, d. v. s. böan, och västnord. büa,
fnsax. büan, fsv. bupin, »bjuden», got. budans
och västnord. bodinn, ty. gebotcn. Andra drag
ha n. gemensamt med de västgermanska
språken, t. ex. r av z: sv. mera, ty. mehr, eng. more
(men got. maiza), ä av é: fsv. är, »år», ty.
Jahr (got jer), och uppkomsten av
pronomenet denne, dessa, jfr ty. dieser, eng. this. De
urnordiska inskrifternas sp åk är
ålderdomligare än någon annan känd germansk
språkart. Det anses ha varit jämförelsevis enhetligt
över hela Norden. Senare, särskilt under
vikingatiden, undergå n. en genomgripande
utveckling, som leder till uppkomsten av en
mängd nya nordiska särdrag. Bland sådana
må nämnas 1) förlust av j i början av ord
och av w framför bakre vokaler, t. ex. sv. ung,
ty. jung, sv. orm, ty. Wurm, 2) vissa
vokalharmoniska förändringar (»omljud» och
»brytning»), vilka delvis uppstå också i andra
germ. språk men i n. på ett självständigt sätt
genomförts, t. ex. sv. hjärta, ty. Ilerz, sv.
jord, ty. Er de, vidare 3) uppkomsten av
passiven på s (äldre sk, z), t. ex. kallas,
och (i täml. sen tid) 4) den bestämda
slutartikeln, t. ex. sv. dagen (ty. der
Tag), vilken dock saknas i v. Jylland. I
andra fall bevara n. gamla drag, t. ex. r
i ändelser, där det uppstått av s, t. ex. isl.
bindr, sv. binder, jfr got. bindis, lat. legis,
sv. dager, got. dags, ty. Tag. Under
vikingatiden och äldre medeltiden utvecklas
språkskillnader inom Norden, och n., som tidigare
betraktats som ett språk: isl. dgnsk tunga,
delas nu i danska, svenska, norska och
isländska; de två sistnämnda benämndes norrønt
mål, d. v. s. nordiskt språk. I de två
»östnordiska» språken, svenska och danska, ha
från omkr. 1000 de gamla diftongerna
förenklats, t. ex. fsv. Ögha, öre, stén, no. och isl.
auga, öyrir, steinn. Av de sex nutida
litteraturspråken ha isländska, färöiska och
norska landsmålet tre grammatiska kön (se
1148
Genus), omljud i presens av starka verb
och bevarade diftonger. Isländskan har en
mycket ålderdomlig ordböjning. Svenska,
danska och norska riksmålet ha två
grammatiska kön, intet omljud i presens och
kontra-herade diftonger. Svenskan har fylliga
ändelser med olika vokaler (a, o, e, u, i), norska
riksmålet och danskan ha i regel e (a) i
ändelser. Norskan liksom svenskan bevarar p,
t, k efter vokal, vilka i danskan försvagats
till b, d, g. — De nordiska bygdemålen
(dialekterna) äro vida mer mångskiftande än
skriftspråken; gränserna för
språkföreteelserna i dialekterna sammanfalla endast till
ringa del med de politiska gränserna, vilka
avgränsa skriftspråken. De nordiska
dialekterna ha i vissa fall på ett mera konsekvent
sätt än några andra germanska dialekter
fullföljt gamla utvecklingstendenser, som kunna
skönjas redan i de germanska språkens äldsta
skeden. Synnerligen märkliga och
ålderdomliga äro (frånsett isländska och färöiska)
vissa dialekter i de norska fjälldalarna (t. ex.
Sätersdalen), en del nordsvenska dialekter
(överkalix), Gotlandsdialekten och framför
allt målen i övre Dalarna. De nordiska
dialekterna kunna naturligt indelas i: 1)
väst-norska mål (med isländska och färöiska),
2) östnorska (Nordland intar en mellan
ställning), 3) norrländska i Norrland
utom Gästrikland, 4) sveamål i
Svealand utom Värmland samt i Gästrikland,
5) östsvenska mål i Finland och Estland,
6) gotländska (gutniska), 7) göt amål
i Värmland och n. Götaland, 8)
sydsvenska el. östdanska mål (med
bornholm-ska), 9) de danska ö m å 1 e n, 10)
jylländska mål. Norrländska mål och
sveamål äro nära besläktade med å ena sidan de
östnorska målen, å andra sidan de östsvenska
målen. — N. ha från äldsta tider rönt
påverkan från främmande språk, i synnerhet
bestående i lån av kulturord. Sådana ha
införts från keltiska språk redan f. Kr., t. ex.
järn, rike, ämbete, från latinet redan under
romerska kejsartiden, t. ex. koppar, kittel,
kista, mur, kalk, vin, öre, pund. En rik ström
av lånord inkom med kristendomen, t. ex.
kyrka, kors, präst, altare. Under senare
medeltiden följde med riddarväsendet lån från
de romanska språken och med hanseaternas
maktutveckling en överväldigande mängd av
lågtyska ord. I nyare tid ha högtyskan och
franskan, senare engelskan framför andra
språk varit långivande. — Jfr A. Noreen,
»Geschichte der nordischen Sprachen» (3 :e
uppl. 1913) och »De nordiska språken» (4:e
uppl. 1921). B. H-n.
Nordisk astronomisk selskab, en
sammanslutning mellan fackastronomer och amatörer
i de nordiska länderna. Sällskapet, stiftat
1919, utger sedan 1920 i Köpenhamn Nordisk
Astronomisk Tidsskrift med bidrag på
danska, norska el. svenska. K. Lmk.
Nordisk Boktryckarekonst, månadsskrift för
typografi, bok- och reklamväsen, sedan 1900
utg. i Stockholm av J. H. Lagerström (se d. o.).
Nordisk dermatologisk förening,
sammanslutning av forskare och läkare för främjande
av vetenskapen om hud- och könssjukdomar,
bildades 1910 och sammanträder omväxlande
i de olika nordiska ländernas huvudstäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
