Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk Retsencyklopedi - Nordisk Revy - Nordisk rätt - Svensk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1151 Nordisk Revy-
framställning av de skandinaviska ländernas
gällande rätt, utg. i samband med de
nordiska juristmötenas enhetssträvanden av T.
H. Aschehoug, K. J. Berg och A. F. Krieger
(se d. o.), under medverkan av flera
rätts-lärare. N. utkom i fem bd 1878—99,
mestadels på danska och dansk-norska, l1^ bd på
svenska språket. C. G. Bj.
Nordisk Revy, 1895—99 i Stockholm av E.
Thyselius utg. månadsskrift för politik,
litteratur m. m. med bidrag av G. Brändes, G.
Fröding, P. Hallström, Ellen Key m. fl.
Nordisk rätt, den gren av germansk
rätt (se d. o.), som utgöres av de
skandinaviska folkens rätt, islänningarnas däri
inbegripen. Den företer den germanska rättens
allmänna karaktär och har, då den i det stora
hela i ganska ringa mån rönt inverkan från
främmande håll, stor betydelse för belysandet
av det forngermanska rättslivet över huvud.
Å andra sidan visar den i flera avseenden ett
eget skaplynne. Inom den nordiska
rättsbildningen framträda emellertid på grund av den
historiska utvecklingen med särdrag, som
under tidens lopp bli skarpare utpräglade, en
svensk, en dansk och en norsk grupp.
Dessutom ge de egendomliga förhållanden, under
vilka den isländska, till sina grunddrag från
Norge kommande, rätten utvecklade sig, och
den politiska självständighet, som Island un
der århundraden bevarade, åt den isländska
rättshistorien en egen prägel.
Svensk rätt. Sveriges äldsta mera
omfattande rättskällor äro dess
landskapslagar (se d. o.). Den rätt, som landskapslagarna
innehålla, är landsrätt, d. v. s.
landsbygds-rätt. I städerna framträdde emellertid
särskilda rättsgrundsatser, som väl delvis voro
grundade på privilegier men till en stor del
utgjordes av sedvanerättsgrundsatser, som
småningom utbildat sig. Sveriges äldsta
stadslag är Bjärköarätten (se
Bjärköarätt 1), som urspr. gällde för
Stockholm men senare tillämpades även
annorstädes. Staden Visby hade sin särskilda
lag, Visby stadslag, och fragment finnas av
en stadslag för Söderköping.
Kyrkorätten, som i viktiga delar godkänts av tingen
och införts i landskapslagarna, varför i dem
i allm. förekommer en kyrkobalk (se
d. o.), erhöll därutöver en särskild utbildning
genom stadganden, som, ehuru ensidigt
utfärdade av kyrkliga myndigheter, likväl, sedan
kyrkans makt alltmer börjat tillväxa, i större
eller mindre mån utövade inflytande på
svensk rättsutveckling. En annan art av
rättskällor utgjordes av gårdsrätterna
(se Gårdsrätt). Slutligen framträder
konungens ökade inflytande på rättsbildningen
i en rad kungliga stadgar, av vilka
de viktigaste förskriva sig från Magnus
Ladulås’ (se E d s ö r e) och i synnerhet från
Magnus Erikssons tid. Då flera av dessa
stadgar äro bestämda för hela riket, kunna
de betraktas som förelöpare till den allmänna
landslagen. Från åren före 1350 förskriver
sig Sveriges första allmänna lag, Magnus
Erikssons landslag, av vilken en ny
redaktion utarbetades 1442, kallad
Kristo-fers landslag (se vidare Landslag).
Sannolikt kort före 1349 utarbetades
Magnus Erikssons stadslag (»Den yngre
—Nordisk rätt 1152
stadslagen»), vilken erhöll allmän giltighet
för städerna (se Stadslagen). Om andra
rättskällor från städerna se Gille och
Skråväsen.
I den rättsutveckling, som ägde rum under
landslagens tidevarv (omkr. 1350—1736),
skön-jes djupgående inflytande från kanonisk rätt
och tysk stadsrätt samt, efter 1600-talets
ingång, framför allt från den tysk-romerska
rätten. Mycket betydelsefulla insatser gjordes
även av den svenska rättsvetenskapen, som
under detta tidevarv tog sin början.
Avpassade efter ett medeltida samhälles rättsbehov,
motsvarade lands- och stadslagarna snart
endast ofullständigt de krav, som den nya
tiden ställde. Behovet av ny lagstiftning
framtvingade en rad speciella förordningar
och stadgar. Det första stora genombrottet
kom inom kyrkorätten, där reformationen
angrep den kanoniska rättens giltighet och
gav upphovet till en svensk
kyrkolagstift-ning (se Kyrkolag och
Kyrkoordning). Domstolsväsendet fick ökad stadga
genom upprättandet av fast organiserade
mel-laninstanser (se Hovrätt), och
rättskipningen frigjordes alltmera från den
formalism, som behärskade äldre svensk rättegång.
Betydande ändringar i lagstiftningen
förbereddes av de lagkommissioner (se
d. o.), som tillsattes under 1600-talet. Deras
arbete förde fram till antagande av en ny
lagbok, Sveriges rikes lag av år
1 7 3 4. R i k s 1 a g e n (se d. o.), ett för sin
tid utmärkt lagverk, var utarbetad på
grundval av landslag och stadslag jämte senare
lagstiftning och rättspraxis under medvetet
tillvaratagande av inhemska rättstraditioner
men med beaktande av de insatser, som
främmande rätt, särskilt den tysk-romerska, gjort
i svenskt rättsliv. Den sammanförde i en
kodifikation lands- och stadsrätt, men
statsrätten avskildes från den allmänna lagen;
den nya lagboken saknade konungabalk.
Bedömd efter upplysningstidens krav på
frihet för individen och hänsyn till hans
personliga välfärd, var den bestående
rättsordningen i flera huvuddrag otillfredsställande.
För att utarbeta en ny lagavfattning,
överensstämmande med den nya tidens åskådning,
tillsattes 1811 den s. k. lagkommittén
(se d. o.), som, då den upplöstes efter en
trettioårig verksamhetstid, efterlämnade
lagförslag, vilka, ehuru förtjänstfulla, likväl
an-sågos behöva ytterligare omarbetning. Den
1841—51 verksamma Lagberedningen (sed.
o.) kom ej att slutföra arbetet på en ny
lagbok. Misströstande om att kunna eftergöra
gångna tiders rättsliga storverk, övergav man
därefter tanken att foga en ny lagbok till
raden av den svenska rättens föregående
kodi-fikationer och beslöt att uteslutande följa de
partiella lagförbättringarnas väg. Inom denna
begränsning har ett fruktbärande arbete
utförts dels av den 1872—74 och 1895—1902
inom Justitiedep. verkande Lagbyrån (se
d. o.), dels av Nya lagberedningen
1875—94 och dess efterföljare, den tredje
lagberedningen, från 1902 (om dem se
Lagberedningen), dels
processkommissionen (se d. o.), dels av en mängd
kommittéer, dels i andra former.
Arbetet att ersätta 1734 års lag med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
