Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Landskapsbeskrivning - Geologi - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1183
Norge (Geologi—Klimat)
1184
äro här, liksom för övrigt inom hela
Skandinaviska bergskedjan, uppbyggda av hårda
bergarter (gabbro, amfiboliter m. fl.), men
terrängen bjuder i allm. på mindre kontraster
än i Vestlandet.
Östsluttningen av fjällkedjan sänker sig
mera jämnt mot s. ö. och s. och genomdrages
av breda floddalar, av vilka flera genom
flacka passhöjder förbindas med Vestlandets
fjorddalar. På övergången mot skogslandet
ligga här, som en motsvarighet till
Vestlandets fjordar, storslagna randsjöar, vilka nå
betydande storlek och djup. Här må blott
nämnas Bandak (72 m ö. h., 221 m djup),
Tinnsjö (185 m ö. h., 445 m djup), Kröderen
(132 m ö. h., 31 m djup), Sperilen (148 m
ö. h., 158 m djup), Randsfjord (134 m ö. h.,
138 m djup), Mjösa (124 m ö. h., 443 m djup)
och Fæmund (663 m ö. h., 130 m djup).
ö. härom vidtaga Osloområdet samt
gränstrakterna mot Sverige, vilka till sin natur
mer överensstämma med de sydliga delarna
av nordsvenska höglandet samt Bohusläns
och Syd värmlands mer småkuperade terräng;
denna är även utmärkande för N:s
kuststräcka längs Skagerak.
N. är rikt på sjöar och vattendrag, de flesta
rätt små men till följd av den stora
nederbörden vattenrika och lämnande god
krafttillgång (jfr sp. 1188). De största floder, som
avrinna till Atlanten, äro Finnmarksfloderna
Pasviks elv, Tana elv, Altelv ävensom
Måls-elv i Troms fylke, Saltelv och Rana i
Nordland, Namsen, Gaula och Orkla till
Trond-heimsfjorden samt Driva och Rauma i Möre.
På fjällkedjans jämnare östsluttning uppnå
floderna större längd. Setesdalens huvudälv
är Otra, Telemarkens Måne (Skienselven),
Numedalens Lågen; till Dramsfjord avrinna
Hallingdals elv, Begna och Etna. östlandets
huvudflod är Glömma, Norges största älv,
som genomflyter österdalen och Solör samt
upptar Gudbrandsdalslågen; i gränstrakten
mot Sverige rinner Trysilelv (Klarälven). Här
avrinna även några svenska sjöar över norskt
område. O. Sjn.
Geologi. N. utgör den v. delen av F
en-n o s k a n d i a (se d. o., med geol. karta) och
är till större delen uppbyggt av bergarter,
äldre än kambrium. Utbredningen av
urbergets bergarter framgår av ovannämnda
karta, som också visar, att urberget över en
betydande del av N. är dolt av yngre
bildningar. Av dessa är sparagmitformationen
äldst; på ett vidsträckt område av det centrala
sydliga N. i trakterna kring Mjösa,
Gud-brandsdalen och österdalen vilar den direkt
på urberget och består av en upp till över
2,000 m mäktig lagerserie av grova
sandstenar (sparagmiter, se d. o.), konglomerater och
kalksten; den anses tillhöra den äldsta
kam-briska tiden (eokambrium), och i trakten av
Mjösa vilar fossilförande kambrium
konkor-dant på sparagmitformationen.
Kambrosilu-riska systemets lagerserie från undre
kambrium till yngsta silur är mest fullständigt
utvecklad i Oslofältet, en bred landremsa
mellan Mjösa och Langesund, uppbyggd av
yngre eruptiva bergarter och kambrosiluriska
sediment (kalkstenar, lerskiffrar och
sandstenar), ofta rikt fossilförande, med en
sammanlagd mäktighet från 1,500 m upp till
2,000 m. Sin största utbredning ha
kambro-silurlagren inom den kaledoniska
fjällkedje-zonen från Jæren och Ryfylke i s. v. till
Finnmarken i n. Här ha dessa bergarter under
fjällkedjeveckningen, som nådde sitt
maximum i silurisk tid, metamorfoserats under
påverkan av fjällkedjetrycket och de väldiga
eruptivmassor, som samtidigt framträngde
och nu representeras av större och mindre
fält av gabbro, Labradorsten, syenit, granit
och olivinsten m. m. — Av helt annan typ
äro Oslofältets eruptiv, omfattande en rad
djupbergarter (alkaligraniter, syeniter, essexit
etc.) med tillhörande gångbergarter och
delvis lavor och tuffer. Denna vulkaniska
verksamhet ägde rum efter
fjällkedjeveckningen i samband med nedsänkning längs
förkastningar. Avlagringar av konglomerat och
sandsten ovanpå lavorna räknas till
devon-tiden, från vilken delvis fossilförande
avlagringar av konglomerat och sandsten finnas
mellan Sognefjord och Nordfjord samt i
Tröndelag och vid Röros, avlagrade efter
hu-vudveckningens upphörande under
fjällkedjans begynnande förstöring. — Från
tidrymden mellan devontiden och istiden känner man
blott ett litet område på Andöya (Andöen)
i Vesterålen med avlagringar från yngsta
jura- och äldsta krittiden (lerskiffrar och
sandstenar med brunkol i den lägre delen;
sammanlagd mäktighet över 500 m). —
Kvar-tärtiden präglas i N. av den sista istidens
bildningar: moränavlagringar och
fluviogla-ciala grus-, sand- och leravlagringar.
Inlandsisen har satt sin prägel på topografien genom
avslipning av berggrunden, utformning av
bergformationerna, omformning och
fördjupning av dalar, fjordar och sjöbäcken. Flera
stilleståndsstadier under inlandsisens
avsmältning utmärkas genom vallar av morän
el. rullstensgrus, avlagrade framför iskanten.
Under påverkan av istrycket låg landet
betydligt lägre än nu. Under avsmältningen
höjde sig landet, fortare i de centrala
delarna än i de perifera. Högsta marina
gränsen i senglacial tid visar först stigning från
kusten och inöver i landet för att så åter
sänka sig: Halden 170 m ö. h., Oslo 221 m
ö. h., Skedsmo 221 m ö. h. men vid Mjösa
190 m ö. h. I postglacial tid avbröts
höjningen till synes av en landsänkning,
tapes-sänkningen, som i verkligheten berodde på en
stigning av havsnivån. Den rika fossila
mol-luskfaunan i strandgrus och lerlager från
postglacialtiden och de fossila
växtlämningarna i torvmossarna ha klarlagt, att klimatet
från tapestiden fram emot bronsålderns slut
var betydligt mildare än i nutiden. (J. Sch-g.)
Klimatet är mycket växlande, från typiskt
inlandsklimat i s. ö. Norge och på
Finnmarkens platå till utpräglat kustklimat längs
västkusten. Det är relativt blitt på grund
av Golfströmmens inflytande. Ingenstädes på
kuststräckan från Lindesnes till Lofoten är
medeltemp. under årets kallaste månad (febr.)
under 0° C. Årliga medeltemp. avtar från
kusten (Bergen 7,1°, Lærdal 6,4°, Oslo 5,8°).
Varmast är juli, omkr. 14° i Vestlandet,
16° i Sorlandet och 17° vid Oslo. På kusten
n. om Dovre är dock delvis aug. varmast
(9° i Vardö). Den normala årsnederbörden
är minst i inre Finnmarken (Alten 31 cm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
