Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Författning och förvaltning - Rättskipning - Flagga - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge (Rättskipning—’Historia)
1197
(vissa delar av vägväsendet, skolväsendet,
medicinalväsendet o. dyl.) de mera
gemensamma kommunala intressena (större
kraft-verksanläggningar, kommunikationsföretag).
Fylkeskommunen ledes av en av konungen
utnämnd statstjänsteman, fylkesmannen, samt
av fylkestinget (ordförandena inom
tillhörande herreder) oeh fylkesutvalget, som
består av fylkesmannen och 4 medl., valda av
fylkestinget. Även fylkeskommunernas
be-villningar äro i ganska hög grad
underkastade konungens prövningsrätt.
Fylkesmannen tillkommer också den direkta tillsynen
över primärkommunernas förvaltning. —
Landets sammanlagda kommunalskuld utgjorde
1,449,500,000 kr. 1 juli 1930 — mot 223,000,000
1914. Kommunernas svåra ställning under
depressionen efter världskrigets slut har lett
till att man genom lagar av 1923 och 1928
fått rätt att i vissa fall sätta betryckta
kommuner under statlig administration. H. Gr.
Rättskipningen är ordnad genom lagar av
1887 (kriminalmål) och 1915 (civilmål). I
varje kommun finnes ett forliksråd (3
lekmän), där medling försökes och i rätt stor
utsträckning dom kan avkunnas i civila mål.
Ord. underrätter äro omkr. 100 herreds- och
byretter (1 yrkesdomare med el. utan 2
lek-mannadomare). 3 overretter (3 yrkesdomare)
äro överinstans i mindre, civila mål. I
kriminalmål är herreds- och byretten i regel
organiserad som meddomsrett, med 1
yrkesdomare som ordf, och 2 lekmän (domsmenn).
Större kriminalmål behandlas redan i första
instans av lagmannsretten, som även är
överinstans i mindre kriminalmål.
Lagmannsretten är organiserad som jurydomstol. Den
har 3 yrkesdomare med lagmannen som ordf,
och en jury (lagretten) med 10 medl. Av 1 a
g-d ö m e n (lagmannens ämbetsdistrikt) finnas
4. Dessa indelas i lagsogn (tills. 15), för vilka
särskilda lagmannsting (lagmannsrettens
möten) hållas. Högsta instans i båda slagen mål
är Höiesterett (7 yrkesdomare; undantagsvis
avkunnas dom av samtliga rättens 23 domare).
Av särskilda domstolar kunna nämnas
riks-retten, som dömer i kriminalmål mot
regeringens, Höiesteretts och stortingets medl.
ang. utövningen av deras plikter (se
Författning). Den ord. åklagarmyndigheten ledes av
riksadvokaten med statsadvokater och
polisämbetsmän som underordnade organ. C.J.A-m.
Flagga. Handelsflaggan är röd med
mörkblått kors, som har vita kanter,
örlogsflag-gan, som också brukas av statens
institutioner, är densamma men klwen och tungad (se
färgplansch till Flagga). Kungsflaggan är
röd med det norska lejonet i guld. J. J-n.
Historia. Om den förhistoriska tiden se
Nordens förhistoriska tid.
Egentlig historia får N. först på 800-talet; det var
då delat i inbördes oavhängiga småstater med
var sin konung. Under senare delen av
800-talet underlade sig en enda dynasti hela
landet. Denna dynasti, Ynglingaätten,
härstammade enl. sagan från de svenska
Yng-lingakonungarna i Uppsala och härskade i
Vestfold. Halvdan Svarte utvidgade
deras makt till att omfatta hela östlandet.
Han son Harald Hårfager fortsatte
erövringarna runt hela kusten, besegrade
genom sjöslaget i Hafrsfjord de sista
små
1198
kungarna och enade alltså riket (enl. sagorna
872, efter nyare forskningar närmare 900).
Haralds kraftiga styrelse skall ha väckt starkt
missnöje. Häri se sagorna grunden till den
stora utvandring, varvid bl. a. Island
upptäcktes och koloniserades. Kort före sin död
(som sättes till 933) delade Harald riket
mellan sina många söner, med Erik Blodyx
(enda drottningbarnet) som överkonung.
Därmed uppstodo nya småkonungar. De
nominella norska konungarna på 900-talet
härskade blott över Vestlandet och Tröndelagen.
Erik var illa omtyckt och blev snart
fördriven. Hans yngste bror, Håkon den gode,
blev mera populär; Norges äldsta lagar
tillskrivas honom, likaså krigsvärnets
organisation. Han dräptes omkr. 960 av Erik Blodyx’
söner med Harald Gråfäll i spetsen.
Dessa störtades omkr. 975 av stormannen
Håkon Ladejarl, som nu utan kunga
-namn var N:s styresman till 995. Då kom
vikingahövdingen Olav Trygveson,
Harald Hårfagers sonsons son, till N. och blev
konung; Hakon dräptes. Olav tvingade den
dittills hedniska befolkningen att antaga
kristendomen. Ar 1000 fann han döden i
sjöslaget vid Svolder mot Håkon Ladejarls
son Erik i förbund med danekungen och
sveakungen. Segerherrarna delade N. mellan sig
De egentliga härskarna blevo Erik och hans
broder Sven j a r 1.
1014 kom åter en vikingakung av Harald
Hårfagers ätt, Olav Haraldsson, till N.
och blev konung. Han kuvade såväl
småkungar som jarlar och fullbordade därmed
N :s definitiva enande. Han skall även ha
organiserat rättskipning och förvaltning och
genomförde hela landets kristnande. Hans
kraftiga regering väckte stormännens
missnöje. De sökte hjälp hos Knut den store i
Danmark, oeh 1028 måste Olav fly till
Gårda-rike. Då han 1030 sökte återvinna sitt land,
blev han slagen och stupade själv vid
Stikle-stad. Sven, Knut den stores frilloson, blev
nu konung. Men det danska herraväldet blev
snart förhatligt, och då samtidigt Olav
Haraldsson började bli ansedd som helig, blev
hans son Magnus den gode tagen till
konung (reg. 1036—47). Från 1042 var
Magnus konung även i Danmark, som åter
förlorades vid hans död. Han följdes i N. av
Olav Haraldssons halvbroder Harald
Hårdrå d e (reg. 1047—66). Efter Haralds död,
under ett härnadståg i England, blevo hans
söner Magnus (reg. 1066—69) och Olav
K y r r e (reg. 1067—93) konungar, därefter
Magnus’ son Håkon Toresfostre (reg.
1093—95) och Olavs son Magnus Barfot
(reg. 1093—1103). Den sistnämnde följdes av
sina söner Sigurd Jorsalafare (d.
1130), öystein (d. 1123) och Olav (d. 1115).
Denna tid var lugn, särskilt uppblomstrade
näringslivet under Olav Kyrres regering. Efter
Sigurd Jorsalafares död led N. i över 100 år
under inbördeskrig. Varje agnatisk ättling
av Hårfagerätten, äkta eller oäkta, hade rätt
till tronen, vilket ledde till ständig strid
mellan ett vimmel av tronkrävare, vilkas
verkliga rätt ofta var tvivelaktig. Mot Sigurd
Jorsalafares son och efterföljare Magnus
den blinde (reg. 1130—35) reste sig H
a-r ald Gille, påstådd son till Magnus
Bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
