Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1199
Norge (Historia)
1200
fot. Magnus den blinde avsattes, och Harald
blev konung men mördades 1136.
Stormännen togo nu till konungar hans
minderåriga söner Inge Krokrygg (reg. 1136
—61) och Sigurd Mun (reg. 1136—55)
samt senare öystein (reg. 1142—57) och
härskade oinskränkt i barnakungarnas namn.
Då kungarna växte upp, stödde stormännen
den svage och medgörlige Inge; de två andra
fälldes. Då även Inge föll, i strid mot Sigurd
Muns son Håkon Herdebred (reg. 1161
—62), skaffade sig stormännen en ny
barna-kung i jarlen Erling Skakkes son Magnus
Erlingsson (reg. 1161—84). Denne, som
var blott kognatisk kungaättling, lät
prästerskapet kröna, vilket skaffade kyrkan stora
privilegier. Mot det förenade kyrko- och
stor-mansväldet reste sig ständigt nya
tronpretendenter (»kongsemner») och upprorsskaror. Den
namnkunnigaste av dessa, »birkebeinarna»,
fick 1177 till ledare den från Färöarna
härstammande Sverre (d. 1202), påstådd son
till Sigurd Mun. Han valdes till konung av
trönderna och stred mot Magnus, som föll
1184. Sverre, som är en av N:s mest
betydande konungar, nydanade hela riksstyrelsen
och minskade stormännens och särskilt
kyrkans makt. Han följdes av sin son Håkon
Sverresson (reg. 1202—04), sin sonson
Guttorm Sigurdsson (reg. 1204) och
sin systerson Inge Bårdssön (reg. 1204
—17). Vid Inges död blev Håkon
Håkon sson, son till Håkon Sverresson,
konung (reg. 1217—63). Under dessa fortsatte
tronstriderna till 1240, då den siste
pretendenten dräptes, varefter Håkon genomdrev,
att arvsrätten till tronen för framtiden skulle
tillkomma äldste äktfödde kungason.
Håkons senare regeringsår voro en gynnsam
tid för N. Grönland och Island gåvo sig under
N., och de norska öarna vid Skottland
försvarades lyckligt mot skotska angrepp.
Håkon följdes av sin son Magnus L a g
a-böte (reg. 1263—80), som 1266 avstod
He-briderna och Man till Skottland. Under
Magnus reviderades N:s gamla lagar, och en ny
gemensam landslag utarbetades. En ny adel
upprättades efter allmäneuropeiskt mönster.
Genom »sættargerden» i Tönsberg 1277 vann
kyrkan fördelar. Efter Magnus’ död styrde
förmyndare en tid för hans son Erik
Magnusson (reg. 1280—99). Dessa sökte stäcka
kyrkans makt, medan den svage Erik själv
som myndig försonade sig med kyrkan. De
tyska köpmännen fingo under honom stora
handelsrättigheter, som blevo ödesdigra för N.
Eriks broder Håkon V (reg. 1299—1319)
var en kraftigare härskare. Han avlägsnade
sin broders adliga rådgivare och avskaffade
1308 lendermans- och jarltitlarna; rådet
blev en fast riksinstitution. Han främjade
försvaret och sökte, dock med föga framgång,
motarbeta det tyska inflytandet på norsk
handel. Med Håkon utdog kungaätten på
manssidan. Hans dotter Ingeborgs treårige
son med den svenske hertig Erik, Magnus
Eriksson, blev hans efterföljare (reg. 1319
—74). Han blev s. å. också Sveriges konung.
En förmyndarstyrelse av svenska och norska
stormän skulle t. v. sköta regeringen; 1323
—31 var Erling Vidkunsson (se B j a r k
ö-ätten) riksföreståndare. Därefter övertog
Magnus själv styrelsen i både N. och Sverige.
Hans godtyckliga styrelsesätt framkallade
flera uppror i N. 1343 utnämnde han sin lille
son Håkon VI (reg. 1343—80) till konung
i N. med norsk förmyndarstyrelse. 1355
övertog Håkon själv regeringen. Magnus var,
även efter sin avsättning i Sverige, hans
medregent i N. Under denna tid fortsatte N:s
nedgång. Digerdöden (1349—50) berövade N.
en stor del av dess befolkning. Samtidigt
fick det just stiftade tyska hanseförbundet
alltjämt fastare grepp om N :s handel. Håkon
VI måste 1369 åter stadfästa privilegierna.
Håkons son Olav (reg. 1380—87), som
tilllika var konung i Danmark efter sin morfar.
Valdemar Atterdag, dog ung, och hans moder,
Margareta, blev, i brist på arvsberättigad
tronföljare, regent. Hennes systerdotterson
Erik av Pommern utropades året
därefter till konung i N. (reg. 1388—1442) och
tillträdde regeringen som myndig 1401.
Margareta var dock till sin död 1412 den
egentliga regenten. Hon fick Erik vald till konung
även i Sverige och Danmark och stiftade vid
hans kröning i Kalmar 1397 en »evig» union
mellan de tre länderna. Både Margareta och
Erik gynnade danskarna. Detta i förening
med maktlösheten mot tyskarna, som t. o. m.
flera gånger plundrade Bergen, framkallade
upprorsrörelser. Avsatt i de andra länderna,
avlöstes Erik även i N. av sin systerson
Kristofer av Bayern (reg. 1442—48).
Efter dennes död splittrades norska riksrådet
mellan den nye danske konungen Kristian av
Oldenburg och den svenske, Karl
Knutsson. Båda valdes 1449 till konungar, men
följ, år enade man sig om Kristian I
(reg. 1449—81). 1450 slöts en »evig» union
mellan Danmark och N.
Under Kristian blev N:s vanmakt
fullständig. Riksrådet stod nu maktlöst. Tyskarna
härjade 1455 åter i Bergen, och deras
privilegier utvidgades. Orkneyöarna och Hjaltland
förlorades till Skottland. Kristians son
Hans blev först 1483 norsk konung (reg.
1483—1513). Under hans regering företogos
effektiva åtgärder mot hanseaterna;
samtidigt fingo även de norska städerna
privilegier. Riksrådet fick nu större inflytande.
Däremot fortsatte danskhetens framträngande
i den högre administrationen. Flera
upprorsrörelser, bl. a. Knut Alvssons 1501—02,
ned-slogos. Även Hans’ son Kristian II (reg.
1513—23) följde dansk politik i N:s styrelse.
Efter Kristians avsättning i Sverige och
Danmark valde även^ N. 1524 hans farbroder
Fredrik I till konung (reg. 1524—33) mot
en gynnsam handfästning. N:s verklige herre
blev till 1528 Vincens Lunge (se Lunge),
som sökte hävda N:s självständiga ställning.
Ärkebiskop Olav Engelbrekssön komspirerade
med den landsflyktige Kristian II, som 1531
—32 gjorde ett misslyckat försök att
återvinna N. Då Danmark valt Fredriks son
Kristian III till konung, sökte ärkebiskopen
lösrycka N. Han blev dock fördriven 1537, och
N. underkastade sig Kristian III (reg. 1537—
59). 1536 gillade en riksdag i Köpenhamn
Kristians handfästning med bl. a. den
bestämmelsen, att N. för framtiden icke skulle vara
ett rike för sig utan styras som en del av
Danmarks rike — en bestämmelse, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
