Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrman, Herman - Norrman, Lars - Norrmén, ätt - Norrsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1249
Norrman, L.—Norrsken
125Ü
därefter — i New York och Paris — med
landskap i klara, höga, lätta lufttoner. Under sitt
sista skede utarbetade han ett nytt
uttryckssätt, den karga småländska bygden under en
hög himmel med väldiga molnmassor,
sprakande solnedgång eller smekande månljus —
färgerna i mustig klang liksom murade på
duken. N. var en naturdyrkare och färgdiktare,
ensam i sin art, våldsam och känslig. Han är
nikt representerad i Thielska galleriet och i
Nationalmuseum i Stockholm samt mycket väl
företrädd i Göteborgs museum och i prins
Eugens samling. G-g N.
Norrman, Lars, universitetslärare,
biblio-teksman (1651—1703). Blev student i
Uppsala 1668, reste i Tyskland och Holland, blev
prof, i hebreiska och grekiska 1682 i Uppsala
och teol. prof, där 1691. Han reste åter
utrikes, blev 1698 universitetsbibliotekarie i
Uppsala och ordnade boksamlingen för lång
framtid. N. blev 1702 biskop i Göteborg,
invigdes men hann ej tillträda sitt ämbete. Han
var en av sin tids lärdaste kännare av språk,
särskilt av grekiska.
Norrmén, finländsk adlig ätt, härstammande
från Raumo. Geheimerådet Oscar N. (1822—
89) blev 1867 senator och led. av ekonomiedep.
och verkade förtjänstfullt för
lantbruksunder-visningen och järnvägsbyggnaderna. Han
adlades 1884. Hans son Alfred N. (f. 1858)
var led. av Föreningsbankens direktion 1890
—1912 (chef från 1907) och ordf, i Helsingfors
stadsfullmäktige 1904—18. Dennes brorson
fil. mag. Pehr Herman N. (f. 1894) var
verksam i jägarrörelsen 1915—18 och sedan
journalist i Svenska Tidningen och
Hufvud-stadsbladet samt är verkst. dir. för
Träförädlingsindustriernas i Finland
arbetsgivareförbund från 1927. Han har skrivit de
industrihistoriska verken »William Ruth» (1924),
»Firman Ahlström» (1927) och »Mänttä bruk»
(1928). H. E. P.
Norrsken (lat. auröra boreälis), egenartat
självlysande hos större el. mindre delar av
natthimlen, på Sveriges breddgrader mest i n.,
därav namnet. På s. halvklotet benämnes
skenet södersken (auröra austrälis);
gemensamt namn är polarsken (auröra poläris).
N. uppträda under tre olika huvudformer,
vilka gradvis el. plötsligt kunna övergå i
varandra: diffusa, d. v. s. utan struktur,
sådana med strå Istruktur och
slutligen flammande n. Inom l:a
huvudgruppen särskiljas n:s vanligaste form, den
homogena stillastående bågen av 8—10°
höjd vid horisonten i n., begränsande mörka
segmentet, likartade band samt svagt
lysande ytor eller slöjor; dessa senare
kunna rytmiskt till- och avtaga i styrka:
pulserande slöjor el. ljusfläckar;
svagast är norrskensljusningen el.
-glöden intill horisonten. Inom 2:a
huvudgruppen, som är uppbyggd av mot
formens längdriktning vinkelräta strålar,
särskiljas korta strålar, som ge stråliga
bågar och band, från länga strålar, som
ge upphov till draperier och smala
strålknippen eller uppträda som isolerade
strålar, samt slutligen n:s vackraste
form, kronan, vilken består av från alla
håll mot magnetiska zenit (detta fastslogs
av Wilcke 1777), el. strax under denna
punkt, sammanlöpande långa strålar. Även
de stråliga banden kunna, när de närma sig
zenit, ge upphov till en liten krona.
Flammande n. utmärkas av dansande rörelse
nedifrån uppåt (merry dancers) och resultera ofta
i kronbildning. Om n:s rörelse märkes i
övrigt, att de korta strålarna synas flytta sig
längs bågen el. bandet, oftast från v. mot ö.
Bågarna och banden röra sig däremot oftast
från n. mot s.; när de nå zenit, synas de ofta
vita och delade i knivskarpa strimmor för att
vid ytterligare framträngande mot s. återta
sitt förra utseende. Bågarnas längdriktning
sammanfaller nära med isochasmernas (se
nedan); dock plägar v. ändan ligga närmare
magnetiska polen än den östra.
N:s färg är oftast ljusgrön, gulgrön el.
gulvit; draperierna äro upptill i regel gröna,
längre ned med stegrad ljusstyrka gulgröna
till gulvita, medan underkanten, liksom
oftast den vid rörelse främst liggande kanten,
är violett till rödviolett. De kunna dock,
liksom slöjorna, vara helt karminröda. Mindre
vanliga färger äro orange och koboltblått.
N. äro vanligast på två nära cirkelformiga
band, maximalzonerna, med ung. 23°
radie kring de punkter på jordytan, som
träffas av jordens magnetiska huvudaxel (f. n.
78,5° n. br., 68,6° v. Igd fr. Gr., resp, den
diametralt motsatta punkten). Ett par
grader innanför dessa zoner ligga linjerna för
neutral synbarhetsriktning; innanför de
neutrala linjerna äro n. vanligast i s., resp,
söderskenen vanligast i n. Polarskenen
avtaga mycket snabbt i vanlighet, när man går
mot ekvatorn från maximalzonerna, där man
i genomsnitt har över 100 norrskensnätter
per år. I Karesuando iakttagas 88 n. per år.
Linjerna för lika vanlighet, i s o c h a s m e
r-n a, äro nära parallella med maximalzonerna;
den för 20 n. per år går genom Archangelsk,
Uppsala, Dublin, Toronto och Seattle, alltså
betydligt sydligare i Nya än i Gamla världen.
Ett n. per år iakttages i Wien och i San
Francisco, ett vart tionde år i
Konstan-tinopel och på Kuba. N. äro i polartrakt erna
vanligast vid midvintern men visa eljest två
maxima, näml, nära dagjämningarna (mars
och okt. i Europa), och två minima,
midsommar och midvinter. På höga breddgrader
synas inga n. under sommaren, men i de
tempererade zonerna ha t. o. m. kraftiga sådana
iakttagits under högsommaren (t. ex. 7 juli
1928). N. äro i Mellansverige vanligast kl.
10 på kvällen. Vid solfläcksmaxima äro n.
vanligast, vid minima sällsyntast; motsatt
förhållande råder dock inom maximalzonen.
Dennas periodiska storleksändringar under
dygnet, året och solfläckscykeln kunna ge
förklaring till variationerna. B i o t fann
norrskensljuset opolariserat, varför det måste vara
självständig ljuskalla, ej reflekterat solljus.
Ängström fann 1867, att n. alltid, liksom
ofta den norrskensfria klara natthimlen, i
spektroskopet visade en klar gröngul linje,
norrskenslinjen, som det dock först
1925 lyckades Mc Lennan och Shrum i Toronto
att eftergöra i laboratoriet. Den uppstår vid
elektrisk urladdning i förtunnad syrgas,
blandad med stort överskott av ädelgaser
XIV. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
