Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norrsken - Norrskensflamman - Norrskär - Norrström - Norrström, Karl Hjalmar - Norrsunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1251
Norrskensflamman—Norrsunda
1252
el. kväve (särskilt i dess aktiva form), och
härleder sig från ett övergående stadium i
den neutrala syreatomens liv. Linjens
våglängd är 5,577,850 Å E. Ångström
identifierade även tre svaga band i violett med
liknande i det under urladdning i förtunnat
kväve vid negativa polen uppkommande violetta
skenet, en förklaring, som bekräftats genom
Vegards mätningar, som omfatta ej mindre
än 26 överensstämmande k v ä v e b a n d,
tillhörande kvävemolekylen.
Av avgörande betydelse för
norrskensforsk-ningen blev fotografi ens användning
fr. o. m. sekelskiftet dels för de
spektrosko-piska metodernas förfining, dels genom den
av norrmannen Carl Störmer införda
norr-skensfotogrammetrien från 2 el. 3 punkter,
varigenom n:s läge i rymden kunnat med full
säkerhet fastställas. Störmer och hans
lärjungar (i Sverige Hammarén) ha sedan 1909
mätt många tusen norrskenspunkters höjd
över jordytan, såväl i n. Skandinavien som i
s. Norge, varvid underkanten aldrig
påträffats lägre än 80 km över jordytan men vanl.
på 101 och på 106 km höjd. De homogena
bågarnas tjocklek rör sig omkr. 30 km. De
högsta strålarnas toppar, som i regel befinna
sig på 350 km, nå någon gång nära 1,000 km;
egendomligt är, att de största höjderna mätts
på n., som ligga i solbelysta delar av den
högsta atmosfären, över trakter på jordytan,
där solen gått ned 2 tim. tidigare. I dessa
solbelysta n. är norrskenslinjen svagare än
kvävebanden, och färgen är blekt gråviolett.
N. orsakas med största sannolikhet av
katodstrålar (d. v. s. elektroner i hastig
rörelse), som genom sammanstötningar med
framför allt syreatomer och kvävemolekyler
bringa dessa att utsända ljus analogt med
skenet i Geisslerrör. Katodstrålarna ha.
ansetts än 1) komma direkt från solen
(Gold-stein 1881, de la Rive, Birkeland 1889), än
2) uppstå genom den ultravioletta
solstrålningens fotoelektriska effekt, antingen på
jordatmosfären själv (Paulsen 1906, Maris
1929) eller på från solen utslungat kosmiskt
stoft, som intränger i atmosfärens yttersta
lager (Arrhenius 1902). Som de la Rive
1872 påpekade, böra norrskensstrålarnas
rörelser väsentligt påverkas av
jordmagnetismen. Endast den första typen av teori för n.
har förts så långt (i en rad märkliga avh. av
Störmer sedan 1904), att den förklarar det
mest karakteristiska i n:s utseende, näml,
de vinkelrätt mot magnetiska meridianen
starkt utbredda, mycket tunna ljusflaken el.
solfjädrarna, samt förekomsten av två
maximalzoner. Experiment av Chr. Birkeland
(1896), Villard (1906) och särskilt Brüche
(1930) ha visat, att Störmers utomordentligt
förenklande förutsättningar äro tillämpliga
även nära den magnetiska jorden. Den
allvarligaste invändningen (Lindemann 1919) mot
Störmers teori är, att katodstrålarna på sin
långa väg från solen genom elektrisk
repul-sion upplösas och sålunda förlora sin skarpa
begränsning, innan de infångas och
koncentreras av jordens magnetiska fält. Skola de
hålla samman, böra de innehålla positiva
io-ner till ung. samma antal, d. v. s. utgöras av
en väsentligen neutral partikelström. 1
över-skottspartikel per 100 el. 1,000 varandra
neu
traliserande skulle medföra tillräcklig
känslighet för magnetisk avböjning. En annan
invändning, näml, att
norrskensmaximalzoner-nas radie, vilken med katodstrålar av den
hårdhetsgrad, som fordras för slutlig
absorp-tion vid 80 km, skulle ge en maximalzon på
blott 3—5° radie, borde därigenom även falla.
Störmer anser en partikelström bortom
månens bana vara orsak till maximalzonens
stora radie.
Magnetiska stormar uppträda alltid, när n.
synas på låg breddgrad; sannolikt är här
stormen orsak till och ej följd av n. I Arktis
kunna även starka n. uppträda vid
magnetiska lugnväder, om än en mer än normal ö.
missvisning (Hjorter 1741), när en
norrskens-båge synts i n., ofta konstaterats övergå i en
mer västlig, när bågen vandrat över till
syd-himlen; tvivelaktigt är dock om n. självt
åstadkommit verkan. Detsamma gäller om
rundradiomottagningen, som under starka n.
blir bättre än vanligt på små men omöjlig
på stora avstånd.
Höjdmätningar av äldre datum ledde
understundom till att n. befunnit sig blott
något 10-tal km över jordytan el. t. o. m. intill
denna; iakttagelser av dylika låga n., som
även helt omgivit observatören som en torr,
lysande dimma, äro numer så talrika, att
fenomenets verklighet ej kan bestridas, ehuru
någon förklaring ej givits. Detsamma gäller om
de ljud, som understundom sägas ha åtföljt n.
Litt.: »Observations au iSpitzberg par
l’ex-pedition suédoise 1882—83», II: 1, »Aurores
boréales», av V. Carlheim-Gyllensköld (1886);
Chr. Birkeland, »The norwegian aurora polaris
expedition 1902—03» (1913); C. Störmer, »25
years’ work on the polar aurora» (i Terrestrial
Magnetism 1930); »Photographic atlas of
auroral forms», utg. av The international
geo-detic and geophysical union (1930); S.
Chap-man, »The audibility and lowermost altitude
of the aurora polaris» (i Nature 7 mars
1931). B. R.
Norrskensflamman, tidning i Luleå, uppsatt
1906 av I. Wennerström, utges sedan 1914 sex
ggr i veckan. Den är nu kommunistisk, organ
för Sveriges kommunistiska parti (sektion av
Kommunistiska internationalen).
Norrskär, finländsk fyr i Bottniska viken,
Kvarken, uppf. 1848.
Norrström, se Mälaren.
Norrström, Karl Hjalmar, metalletsare
och skulptör (1853—1923). Blev 1869 elev vid
Konstäkad. i Stockholm och studerade 1877
—80 i Paris vid École des arts décoratifs. N.
etsade först i stål (praktvas av etsat och
förgyllt stål med statyetter och
figurkompositioner i Nationalmuseum i Stockholm) men
övergick omkr. 1890 till koppar; i detta
material utförde han skrin, vaser, skålar o. dyl.
med figur- o. a. ornamentik. N. skulpterade
dessutom småarbeten, ss. dekorativa friser,
statyetter och djurbilder. E. L-k.
Norrsunda, socken i s. Uppland,
Ärling-hundra härad, Stockholms län, s. ö. om
Sigtuna, mellan Mälarfjärden Skarven i v., sjön
Fysingen i ö. och Oxundasjön i s.; 34,65 kvkm,
757 inv. (1931). Längs Mälaren skogshöjder,
i ö. slättbygd med kullar av Stockholmsåsen.
1,134 har åker, 1,616 har skogsmark.
Egendomar: Rosersberg (se d. o.), Vallstanäs m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
