Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsholm—Bersbo järnväg - Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar (N. V. H. J.) - Norsjö (sjö i Norge) - Norsjö (socken i Västerbottens län) - Norsjö och Malå (tingslag) - Norska havet (Nordhavet) - Norska hästen - Norska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norsholm—Bersbo järnväg—Norska litteraturen
1257
Norsholm—Bersbo järnväg, se Norsholm—
Västervik—Hultsfreds järnvägar.
Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar (sign. N. V. H. J.), spårvidd 0,891 m,
tills, (utom sidospår) 202,4 km, en fusion
mellan förut benämnda Norsholm —
Bersbo, V ä s t e r v i k—Å tvidaber g—
Bersbo, Hultsfred — Jenny och
Vimmerby — Spångenäs
järnvägar, förbinda Norsholm (S. J., Norra
Östergötlands järnvägar) med Jenny på linjen
Västervik—Hultsfred, från vilken vid
Spångenäs utgår en bibana till Vimmerby. I
Rings-torp anslutning till Mell. Östergötlands
järnvägar, i Åtvidaberg till ö. centralbanan, i
Hultsfred till ö. centralbanan,
Nässjö—Oskarshamns järnväg och
Växjö—Åseda—Hultsfreds järnväg. Sträckan Norsholm—Bersbo,
32,4 km, öppnades för allmän trafik 1878,
Bersbo—Åtvidaberg, 8,9 km, koncederad 1856
och först byggd med 1,188 m spårvidd,
öppnades efter ombyggnad till nuv. spårvidd
1878, Åtvidaberg—Västervik, 77,1 km, och
Jenny—Hultsfred, 66,i km, öppnades 1879,
Vimmerby—Spångenäs, 17,9 km, 1906. N.
trafikera förutom egna banor jämväl
Vimmerby — Ydre järnväg, med samma
spårvidd, 29,9 km, öppnad 1924. Genom sidospår
stå N. i förbindelse med sjöarna Hövern och
Risten, med Tyllinge sågverk och hamn,
överums bruk och hamn, Ankarsrums bruk
och lastageplats vid Långsjön samt med
Yxern. F. P.
Norsjö, sjö i Telemark fylke, Norge,
genom-fluten av Skienselven; 60 kvkm, 15 m ö. h.,
167 m djup, över N. går den vackra Skien—
Bandakkanalen.
Norsjö, socken i Västerbottens läns
kustland, Norsjö och Malå tingslag, invid
lapp-marksgränsen, kring nedre Malåns sjörika
lopp till Skellefte älv, som i n. genomflyter
N.; 1,871,20 kvkm, 6,846 inv. (1931).
Små-kulligt skogs- och myrområde; huvudbygden
kring Norsjön (290 m ö. h., 11 kvkm). 2,448
har åker, 121,860 har skogsmark. Vid Åsens
gruvfält, som äges av Västerbottens
gruv-a.-b., erhöllos 1929 4,019 ton svavel- och
kop-parkis. Därjämte träindustri. Pastorat i Luleå
stift, Västerbottens n. kontrakt.
Norsjö och Malå, tingslag i Västerbottens
län, omfattar Norsjö socken i Västerbotten
och Malå socken i Lappland; 3,6OO,eo kvkm,
10,708 inv. (1930). 3,502 har åker, 228,560
har skogsmark. Jordbruk, skogsbruk och i
Norsjö gruvdrift. Tillhör Skellefteå fögderi
och Västerbottens n. domsaga. Tingsställe:
Norsjö. Se vidare art. om resp, socknar samt
kartorna vid Lappland och Västerbotten.
Norska havet (Nordhavet), ö.
huvuddelen av det havssund, som mellan Norge och
Grönland förbinder Ishavet (jfr d. o.) med
Atlantiska oceanen (se djupkarta vid d. o.);
omkr. 2,6 mill. kvkm. N. har varit föremål
för omfattande undersökningar av
norrmännen (därav namnet) och berördes 1929 även
av J. W. Sandströms sv. expedition. — Litt.:
»Norske Nordhavsekspedition 1876—78» (7 bd,
1880—1901); B. Helland-Hansen och F.
Nansen, »The norwegian sea; its physical
oceano-graphy» (1909); uppsats av J. W. Sandström
i Ymer 1930 och av P. Collinder i Geogr.
Annaler 1930. G. R-ll.
1258
Norska hästen förekommer i två skilda
typer. Den äldre, fjordhästen el. V e s
t-1 ands rasen (se H ä s t e n, bild 16), tillhör
de ponnyartade hästraserna. Storleken är
omkr. 142—155 cm i bandmått och färgen vanl.
black med ål efter ryggen och mittpartiet i
man och svans svart. Huvudet är välformat
med bred panna; halsen är kort med bred
ansättning till huvudet, ryggen ofta något
lång, benen synnerligen torra och fina med
små fasta hovar. Fjordhästen har en i
förhållande till storleken förvånansvärd styrka och
uthållighet samt utomordentlig förmåga att
taga sig fram i oländig mark. Dess egentliga
avelsområde är Stavanger, Hordaland, Sogn og
Fjordane samt Möre fylken. —
Gudbrands-d a 1 s k a hästen el. östlandsrasen
är den nordligaste grenen av den tyngre
europeiska typen. Dess egentliga hemort är
Hedmark och Opland fylken, varifrån den sedan
spritt sig åt n. och ö., alltmer
undanträngande fjordhästen. Till en början företrädesvis
uppblandad med denna, korsades den på
1600-och 1700-talet starkt även med andra raser,
särskilt danska och tyska (holsteinska).
Under 1800-talets senare hälft åstadkoms genom
renavel en typisk och för landet passande
ras. Gudbrandsdalshästen är medelstor, omkr.
150 cm över manken, av arbetshästtyp; färgen
vanl. brun, mörkbrun eller svart, oftast utan
tecken. Huvudet är oftast något tungt med
köttiga ganascher, halsen är bred och
muskulös; bålen är långsträckt, skenbenen torra
med täml. lång och riklig hårbeklädnad.
Rasen är synnerligen härdig och lättfödd samt
har uthålliga rörelser och en i förhållande
till storleken ovanlig styrka. Dess
avelsområde omfattar Vestfold och östfold fylken.
I Sverige har rasen stor utbredning, särskilt
i Värmland, Dalarna och Norrland. E. T. N.
Norska litteraturen. Frånsett isländska
litteraturen föreligga också prov på inhemsk
norsk skaldediktning från heden tid och
tidig medeltid, ss. »Haraldskvädet» av T o
r-b j ö r n Ho rnklo ve, »Häkonarmäl» av E
y-vind Skalda spilli r, Ottar
Svartes och Sigvat Tordssons dikter till
Olav den helige. Ett stort antal norska
folkvisor och stäv från medeltiden är
upptecknat; flera äro autoktona, ss. den märkliga
visionsdikten om dödsriket »Draumekvæde».
Vid slutet av medeltiden försvann i det
närmaste norsk litteratur, och något boktryckeri
upprättades icke i Norge förrän på 1600-talet.
En ny begynnelse ger den kulturhistoriska
»Hamarkrönikan» från 1500-talet, som med
längtan ser tillbaka på den döende katolska
tiden. 1567 skrev lektorn i Bergen A b s
a-1 on Pederssön den historiska och
patriotiska överblicken »Om Norgis rige»;
Stavang-erprästen Peder Claussön författade
»Norriges Bescriffuelse» (utkom 1632) och
översatte Snorre Sturlassons kungasagor.
Hallvard Gunnarssön skrev en
åskådlig hexameterdikt, »Akrostichis», om
Kristian IV :s hyllning vid Akershus 1591.
Norges första betydande diktare i nyare tid är
Nordlandsprästen Peter Dass (1647—1707),
som i »Nordlands trompet» med gemyt och
realistisk kraft tecknade bilder ur bönders
och fiskares liv. En mindre, kvinnlig poet
var Dorothea Engelbrektsdatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
