Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1259
Norska litteraturen
1260
(1635—1716). Född i Bergen 1684 var den
store, till Danmark överflyttade
komediförfattaren och upplvsningsmannen Ludvig
H o 1 b e r g, E. H. T u 11 i n (1728—65) i Oslo
skrev tillfällighets- och herdepoesi. En
samling unga litterater, som på 1770-talet
bildade Det norske selskab i Köpenhamn, bragte
lyrik och dramatik till en viss blomstring:
Niels Kroog Bredal, Johan N
or-dahl Brun, anakreontikerna Johan V
i-b e och Jens Z e 11 i t z, diktaren och
kritikern Claus F a s t i n g och framför allt
Johan Herman Wessel (1742—85), som
författade det kvicka lustspelet »Kiærlighed
uden strömper» och »Comiske fortællinger».
Med Henrik Wergeland (1808—45)
komma norsk litteratur och norsk
nationalkänsla till sitt definitiva genombrott. Han
var en poet av rikaste livskänsla och flödande
fantasi och över huvud en personlighet av
överlägsna mått. Frihetspatos, livsmod, den
älskligaste naturkänsla, hänförelse för
demokratiens idéer, den norska nationen och den
norske bonden och strävan för folkets
upplysning utmärkte hans skiftande alstring. Hans
fel voro brist på behärskning och brist på
kritiskt sinne; först hans sista diktning har
nått konstnärlig fulländning. Johan
Sebastian Welhaven (1807—73) kände
sig tillbakastött av Wergelands måttlöshet
och oklarhet. 1830 började mellan dem och
deras partier en vitter strid, som fortsatte
under 1830-talet och vars förnämsta
minnesmärke är Welhavens sonettcykel »Norges
dæmring» (1833). Welhaven förde därvid den
aristokratiska bildningens talan, och striden
fick en vidare nationell betydelse, i det att
han från att ha hävdat smak och klarhet i
litteraturen övergick till att angripa det
omogna och oäkta i den nya norska
nationalkänslan: norskhetsskryt, danskhat,
»vadmals-patriotism». Nyheter i Welhavens egen
diktning äro norska landskapsskildringar och
upptagandet av motiv ur norsk folksaga;
åskådlighet, intellektuell skärpa, minnets
vemod utmärka hans fint utformade lyrik. Från
Welhavens krets utgingo Peter
Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe,
som 1842 utsände första häftet av »Norske
folkeeventyr», vilka fingo betydelse för
språket och nationalmedvetandet. Grundläggande
för det norska målets utveckling blev Ivar
A a s e n s grammatik och ordbok över det
norska folkspråket och för norsk
historieskrivning P. A. M u n c h s »Det norske folks
historie» (1852—63). Hans kusin lyrikern
Andreas Munch (1811—84) odlade
medeltidsromantiken och var den förste norske
poet, som tagit intryck av Italien. Camilla
C o 11 e 11 (1813—95), Wergelands syster, skrev
med »Amtmandens dötre» (1855) den första
moderna romanen med kritik från kvinnlig
synpunkt av det konventionella äktenskapet.
Björnst jerne Björnson (1832—
1910) och H e n r i k Ibsen (1828—1906)
förde den norska litteraturen till en storhetstid
av internationellt inflytande. Björnsons
bondeberättelser, inledda 1857 med »Synnöve
Sol-bakken», visade ett poetiskt och konstnärligt
mästerskap, dittills okänt i norsk novellistik.
Hans lyrik är i sina yppersta stycken av tiden
ej berörd, och hans fosterländska sånger,
där
ibland nationalsången »Ja, vi elsker», tillhöra
den skönaste och för fosterlandskänslan mest
betydelsefulla patriotiska poesi, som i något
land diktats. Också för norsk teater blev
Björnson näst efter Ibsen epokgörande. Hans
bästa skådespel ha kraft och glans. Den
norska skönlitteraturen fick med den väldiga
uppgången hos Ibsen och Björnson och några
deras samtida en nationell och politisk
betydelse av första rang; den norske
litteraturhistorikern Gerhard Gran har riktigt
yttrat: »Vi skola icke undervärdera Christian
Michelsens bedrift 1905, men utan Henrik
Ibsen hade han icke kommit ur fläcken».
Ibsen skrev först historiska dramer, ss.
»Kongsemnerne», och därefter
symboldramer-<ia »Brand» (1866) och »Peer Gynt» (1867).
Båda, och främst »Brand», ha haft en
djupgående betydelse som moraliska
kulturfaktorer i nordiskt själsliv. Med sina följ,
samtidsdramer, i vilka småningom en genial
symbolistisk teknik inmängde sig bredvid den
realistiska, sträckte Ibsen sitt inflytande till
alla kulturfolk; på 1880- och 1890-talet stod
han som dramats främste mästare i den
samtida världen. Den borgerliga romanen
odlades under samma epok med framgång av
J o n a s Lie (1833—1908), medan
Alexander Kielland (1849—1906) gav den
radikala tendensberättelsen konstnärlig elegans;
den relativt tendensfria »Skipper Worse»
(1882) visar hans humor och hans
skildringsgåva i deras kulmen. En naturalistisk
berättare av kraft var Amalie Skram
(1847—1905); nämnvärd är även Kristian
Elster d. ä. (1841—81). På 1880-talet
utmynnade den norska realismen dels i en tung
pessimistisk vardagsskildring, dels i en
stigande upprorskänsla mot samhället, särskilt
mot dess konventioner på det sexuella
området. Uppseende väckte den konstnärligt
föga begåvade Hans Jæger med »Fra
Kristiania-bohémen» (1885), numera oläsbar,
och den utmärkte målaren Christian
Kr oh g med prostitutionsromanen
»Alberti-ne» (1886). Arne Garborg (1851—1924)
räddade sig från pessimismen (i »Trætte
mænd», 1891) till pietistisk religiositet; han
blev med sin följ, alstring landsmålets
hittills främste berättare och poet. Detta hade
tidigare haft en pioniär i Aas mund O 1 a
f-sön Vinje (1818—70), av vars dikter några
blivit klassiska.
Med Kn u t Hamsun s (f. 1859) stora
berättarkonst inbryter 1890-talsromantiken i
norska litteraturen. Hans berömda »Sult»
(1890), en skildring med starkt realistiska
inslag av litterärt proletärliv i Oslo, har
alldeles inga sociala avsikter. I estetiska
uppsatser opponerade Hamsun mot den realistiska
berättarkonstens sociala tendenser,
intellektuella lösgods, slappa vardagsstil; han yrkade
på en förfinad psykologi och en spänstigare
stil, som uttryckte själslivets hemliga
rörelser, svärmeriets extaser, drömmens flykt. Han
blev genom sin diktnings exempel och under
inflytande av Nietzsche en stor förespråkare
för en dristig individualism. Hans diktning
har två skeden: det lyriskt romantiska, vars
höjdpunkt är »Pan» (1894), och det episka,
inom vilket »Markens gröde» (1917) nått
den vidsträcktaste spridningen. En psykolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
