Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk konst - Medeltidens konst - Nyare tidens konst. Från reformationen till 1700 - 1700-talet - Folkkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1267
Norsk konst
1268
från 1180), Oslo (omkr. 1200, ruin), Hamar
(omkr. 1250, delvis bevarad) o. a. Ännu mer
monumental var den kungahall, som Håkon
Håkonssön uppförde i Bergen omkr. 1250.
Dessutom byggde han stora borgar, icke som
förr av trä, jord etc. utan av sten (Bergenhus,
Slotsfjellet vid Tönsberg och Ragnhildsholm
vid Bohus). Under Håkon V:s tid (reg. 1299
—1319) tillkommo omfattande
fästnmgsan-läggningar (ss. Akershus, Bohus och Vardöhus).
Den medeltida skulpturen. Vid
medeltidens början härskade djurornamentiken med
kämpande lejon och drakar, så på
Urnesporta-len (1060—80), och djurstriderna fortsätta på
stavkyrkoportalerna ännu in på 1200-talet.
Ett annat nationellt motiv, som fortlever, är
figurframställningarna av Sigurd Favnesbanes
saga på en grupp portaler från 1200-talet.
Den allmäneuropeisk-romanska
ornamenti-ken och skulptursmyckningen infördes med
den kristna konsten. Från mitten av
1100-talet finnes friskulptur i trä med
bysantini-serande drag: Olavsbilden från Værnes kyrka,
korsfästelsegruppen från Giske (omkr. 1200)
o. a. Under engelskt inflytande skapades
under 1200-talets förra hälft en egenartad
unggotisk skulptur med hög konstnärlig
kvalitet: krucifixet och Mikaelsstatyn från
Mosvik o. a. bilder, som sannolikt ha samband
med arbeten, som samtidigt utfördes vid
Trondheims domkyrka, Olavsstatyn från
Fres-vik och Paulusstatyn från Gausdal (de två
sista i Nordiska museet i Stockholm),
korsfästelsegruppen från Balke m. fl.
Huvudverken i den franskinfluerade höggotiken finnas
först och främst i Trondheims domkyrka, t.
ex. Johannesstatyn, Dionysiosstatyn och en
del huvuden. Omkr. 1300 arbetade i
Trondheim ett flertal konstnärer med utpräglat
realistisk läggning. Olavsbilderna från Bö i
Vesterålen och Ekne i Tröndelagen från
1300-talets senare hälft visa trots utländska
paralleller tydlig norsk egenart. Senare påverkas
skulpturen av tyska stilinflytelser, förklarligt
under en tid, då tyska och flandriska
altarskåp i mängd importerades (bl. a. för
Maria-kyrkan i Bergen och Ringsakers kyrka).
Medeltida måleri. Mycket litet romanskt
måleri är bevarat. Från unggotik och
höggotik däremot finnas många arbeten i behåll:
antemensaler från Heddals, Ulviks,
Kinsar-viks, Hauges m. fl. kyrkor från förra hälften
och mitten av 1200-talet, från Nes, Dale,
År-dals och Öye m. fl. kyrkor från 1200-talets
senare hälft och början av 1300-talet, vidare
de målade framställningarna av
Margareta-legenden i valvet i Torpe kyrka (omkr. 1250)
och takmålningarna från Åls kyrka (något
yngre). Av kalkmålningar finnas blott
sparsamma rester från senmedeltiden.
Nyare tidens konst. Från reformationen
till 1700. Arkitekturen. På en synod
i Bergen 1589 bestämdes, att prästgårdarnas
hus skulle bilda kvadrat mot solen och hellre
vara få och uppdelade i rum än många och
små stugor (»hytter»). Man var tydligen
medveten om renässansens byggnadsprinciper.
Den nya tidens arkitektur spåras i
utformningen av fasaden till Rosenkranstornet på
Bergenhus (1560-talet). På Akershus om- el.
nybyggdes på 1620—30-talet de flesta husen
omkring borggården, då Kristian IV ämnade
göra slottet till residens. De intressantaste
anläggningarna från detta årh. äro östråt
(1654—56; ödelagt av eld 1916; restaureringen
påbörjad 1920) och Rosendal (1661—65). På
bondgårdarna började det medeltida eldhuset
ersättas av stugor med öppen murad spis och
fönster. Sedan den murade spisen kommit i
bruk, uppfördes mera allmänt boningshus i
två våningar, vilkas svalgångar på gammalt
sätt vanligtvis rikt utsmyckades med skuren
ornering. De landskyrkor, som uppfördes
under denna period, voro i allm. knuttimrade.
— Skulpturen efter reformationen
inskränkte sig till utsmyckning av
altaruppsat-ser, predikstolar o. a. kyrkomöbler; profan
arkitekturskulptur förekom mera sparsamt. En
betydande skulptör var den i Skottland födde
Anders Smith (d. 1695). Jacob Jensen
Nordmand (d. 1695) och Magnus Berg (d. 1739)
gingo båda i kunglig tjänst och flyttade till
Köpenhamn. — Måleriet hade två
huvudområden: kyrkodekoration och porträttmåleri.
Altartavlor o. dyl. utfördes gärna efter
utländska kopparstick, varför den originella
konsten möter nästan uteslutande i
porträttet, vanl. av nordtysk och holländsk
stilriktning. Den skicklige Elias Fiigenschoug, omkr.
1640—-60, antagl. norrman, var starkt
påverkad av Amsterdamskolan; i Trondheim
arbetade bl. a. Peter Andersen Lillie (d. 1711),
som möjl. var svensk.
1700-talet. Arkitekturen under detta
årh. gynnades av det ekonomiska uppsvinget.
Särskilt träbyggnaderna äro talangfulla
översättningar av den utländska monumentala
stenarkitekturen. Stiftsgården i Bergen är ett
typiskt ex. på en väl avbalanserad
pilasterarkitektur (1704—08). Rokokons huvudverk
är Kongsbergs kyrka (1740—61), ritad av
oberberghauptman Stuckenbrock, medan den
efter branden 1756 inkallade hamburgaren J.
Reichborn verkade i Bergen (Nykirken,
Told-boden m. fl.). I stiftsgården i Trondheim
(1774—78) möter man vid sidan av kraftig
rokoko fin, tidig Ludvig XVI:s stil. Även på
andra ställen i Tröndelagen satte denna
klassicism spår, bl. a. i den åttkantiga Röros kyrka
(1779—84). — Skulpturen tjänade liksom
under föreg. skede väsentligen till
utsmyckning av kyrkor och, i stigande grad, av
privathus. I början av årh., då
akantusbaroc-ken spelade huvudrollen, låg ledningen hos
Oslos bildhuggare. I detta sammanhang må
också nämnas de gjutna relieferna till
järnugnarna, som utfördes vid landets många och
stora järnbruk. — Måleri. Även under
detta årh. voro porträtten de förnämsta, men
det målades också en mängd
väggdekorationer. Bekanta namn äro Eggert Munch (omkr.
1685—1764), M. Blumenthal (1719—63), H. C.
F. Hosenfeller (omkr. 1722—1801) och den
egendomligt begåvade bondemålaren P.
Aad-nes (1739—92).
Folkkonst i egentlig mening kan man tala
om fr. o. m. 1600-talet; den bevarade då
ännu en medeltida prägel. Efter
jordbruks-reformerna (1684—85) blomstrade
folkkonsten och gick självständigare vägar.
Tiden omkr. 1700—1850 visar en formrikedom
med starkt lokal karaktär, så att man
snarare kan tala om bygdekonst än om generell
folkkonst. I träsnideriet voro de medeltida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
