Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk konst - Folkkonst - 1800—1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Norsk konst
1270
reminiscenserna starkast. Fältbandsmotiv och
djurornamentik leva långt in på 1600-talet, och
den romanska rankan fortsatte i vissa trakter
(Setesdalen) ännu längre.
Renässansornamen-tiken blev ganska allmän i början av
1700-talet, och icke långt efter erövrade barockens
akantus Gudbrandsdalen. Det gamla
geometriska karvsnittet upprepades i rikare
former långt in i nyare tid, särskilt i
Vestlan-det, där man bl. a. i vävnaderna möter
sengotiska rutmönster. Den bildvävnadskonst,
som fick sitt centrum i Gudbrandsdalen och
levde till omkr. 1800, härstammar från
renässansen men har medeltida förutsättningar.
Rosmålningen började först omkr. 1700;
medan barockrankan dominerade i Hallingdalen,
kombinerades den i Telemarken med motiv
från rokoko o. a. stilar och fick en mera
upplöst och brokig karaktär.
1800—1930. Arkitektur. Efter 1814
kom den officiella arkitekturen i förgrunden;
staten behövde nya representativa
byggnader. Stilen präglades av den empire, som
under C. F. Hansens tid rådde vid Köpenhamns
akad. Därifrån kommo J. G. Löser (1777—1829),
H. D. F. Linstow (1788—1851; slottet, 1824—
48, och Karl Johans gates reglering, Oslo) och
Chr. H. Grosch (1801—65), vars
byggnadskonst visar klar enkelhet och manlig kraft
(börsen, Norges banks gamla byggnad och
observatoriet m. fl. i Oslo, Haldens kyrka
o. a.). Empiren utövade ett gott
inflytande även på ämbetsboställenas och de stora
bondgårdarnas byggnadsstil. Samtidigt som
Grosch efter sina planer, som korrigerats av
tysken K. F. Schinkel, byggde univ. i Oslo
(1841—53), det mäktigaste monumentet över
klassicismens byggnadskonst i Norge,
uppförde han slaktarbodarna vid Vor Frelsers
kirke i Oslo (1840—59) i romansk stil av
oputsat tegel. Han inledde därmed den
romantiska epok, som fick en framträdande
representant i den tyskfödde H. E. Schirmer
(se d. o.). Ett par av dess mest typiska verk
äro Vor Frelsers kirke och
Trefoldighetskir-ken i Oslo, båda uppf. av A. de Chateauneuf
(1799—1853) från Hamburg. Till samma
riktning hörde f. ö. dennes och Schirmers
medarbetare tysken F. W. von Hanno (1826
—82), dansken J. H. Nebelong (1817-—71)
och svensken E. V. Langlet (1824—98;
stor-tingsbyggnaden, 1861—66). Efter dessa
immigranter kom först en kull likaledes
romantiskt inställda arkitekter, vilka voro
utbildade i Hannover och praktiserade C. W.
Ha-ses medeltidsstil, särskilt gotik: G. Bull (1829
—1917), de två restaureringsarkitekterna P.
Blix (1831—1901) och E. K. B. Christie (1832—
1906; ledde en period arbetet vid Trondheims
domkyrka) o. a., vidare några arkitekter, som
voro påverkade av G. Semper och helst
byggde i italiensk renässans: J. W. Nordan (1842
—92), E. Norgreen m. fl. Ett nationellt
moment kom in i arkitekturen med Holm
Mun-the (1848—98), som i flera av sina byggnader
utnyttjade de gamla bondgårdarnas
träarkitektur och motiv från stavkyrkorna. Hans
»drakstil» bildade skola. Norska element av
denna art ingingo hos H. Nissen (1848—1915)
förbindelser med tyska renässanstendenser,
hos H. Bull (f. 1864) med 1890-talets
Jugendstil. Den nationella linjen fortsattes och
ledde strax efter 1900 till en arkitektur,
byggd på mera ingående insikt i de norska
traditionerna i såväl medeltida som
efter-reformatorisk tid: A. Arneberg, M. Poulsson,
O. Landmark (se dessa ord) o. a. Då flera av
riktningens män fått sin utbildning i
Stockholm, har svensk smak delvis påverkat den
nya norska byggnadskonsten. Av största
betydelse har varit, att Norge sedan 1910 kan
meddela undervisning åt landets blivande
arkitekter vid tekniska högskolan i Trondheim.
Den första där utexaminerade årgången
anslöt sig till den nyklassiska riktning, som
arbetat sig fram på 1920-talet, men har nu
tills, m. de yngre arkitekterna genomgående
godtagit funktionalismen. A. Bugge.
Måleriet fick i början av 1800-talet
nationell karaktär i den meningen, att de
norskfödda landskapsmålarna då började
intressera sig för hemlandets bygd och natur.
Det nyvaknade Norges förste store konstnär
är J. C. D a h 1, som, ehuru han mest var
bosatt utomlands, genom sitt ingripande i
olika norska kulturfrågor blev en andlig
ledare i Norge jämsides med skalden Wergeland.
Dahl, som med tiden blev realist, påverkades
under Dresdentiden av den tyske romantikern
C. D. Friedrich, medan Dahls nära vän och
elev Th. Fearnley redan av sin förste
lärare, C. J. Fahlcrantz i Stockholm, mottagit
bestående intryck av en landskapskonst, som
likt Dahls ytterst går tillbaka till holländsk
naturskildring (J. van Ruysdael). Sedan
Düsseldorf blivit den ledande tyska konststaden,
flyttade A. T i d em an d och H. F. G u d e
dit, och fastän båda liksom Dahl verkade
utomlands mesta tiden, finge de dock mycket
stor betydelse för den norska konstens
nationella renässans vid mitten av årh. Under sina
hemlandsbesök målade de folkliga motiv,
genre- och interiörbilder, som vunno stor
popularitet och lockade många unga till deras
ateljéer i Tyskland. Olaf Isaachsen —
en boren kolorist — och C.
Sundt-Han-sen fortsatte delvis den Tidemandska
bonde-livsskildringen, men de övergåvo snart
Düsseldorf för Paris. Porträttmåleriet vårdades
av i Köpenhamn uppfostrade konstnärer, J.
Mun ch, M. S t o 11 en be r g o. a., i
borgerligt pålitlig riktning. Gudes elev F. C o
1-1 e 11 blev den förste norske friluftsmålaren.
Hans samt AmaldusNielsens och
Ludvig Munthes objektivt inriktade
naturalism förberedde i viss mån den ljusa parisiska
impressionism, som följde på
Münchenperio-dens dunkla gallerimåleri. Münchens
konstmuseer och lärare (Piloty, Diez) hade på
1870-talet lockat en lång rad av unga begåvningar,
E. Peterssen, H. Heyerdahl, E. Werenskiold,
G. Munthe, H. Backer, Th. Kittelsen m. fl.,
som efter några år drogos till Italien
(Peterssen) el. till den nya konstens hemvist, Paris.
På 1880-talet samlades flera av de bästa
hemma i Norge; årtiondets naturalism utlöstes i
ett friluftsmåleri, som var sig självt nog —
så F. T h a u 1 o w —, el. ett
folklivsskildran-de, som syftade till social rättfärdighet —
Chr. K r o h g — och radikal individualism
— E. Werenskiold, den egentlige
ledaren i 1880-talets konstnärsstrider i Oslo.
Gerhard Munthe gick på två linjer:
realistisk landskapskonst och dekorativ figur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
