Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk konst - 1800—1930 - Litteratur - Norsk-luterska kyrkan - Norsk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norsk-luterska kyrkan—Norsk musik
1271
stil; dessutom var Han liksom Werenskiold,
H. Egedius och Th. Kittelsen en
framstående sagoillustratör. Här bör även
omnämnas den ensamstående H. S o h 1 b e r g.
Även för Harriet Backer betydde
överflyttningen från München till Paris medfödd
begåvnings fostrande i lämplig miljö; H.
Ström och S. Jörgen sen fortsatte Chr.
Krohgs sociala programmåleri. Det nutida
industrisamhället har fått sin skildrare i A.
C. Svarstad.
Omkr. 1890 kom reaktionen mot
naturalismen. Edvard M u n c h, den hänsynslöse
subjektivisten, symbolisten och sensualisten,
tillförde konsten friskt blod och nya värden.
Nu blommade färgen som aldrig förr i Norge.
Även om norsk konst särskilt under
1800-talets förra hälft aktats högt utomlands och
flera norska målare hedrats med lärarposter
vid främmande akademier, så hade dock
norsk konst i stort sett varit mottagande.
Men med Munchs framträdande blev Norge
även givande. Nordens och Tysklands målare
kring och efter sekelskiftet ha lärt mycket
av geniet Munch. I Norge följdes han
närmast av bl. a. L. K a r s t e n, H. L u n d,
T. Torsteinson, B. Folkestad, A.
K a v 1 i och P. Deberitz, var för sig
starka personligheter, som satt sin prägel på
norsk impressionism. O. Wold-Torne och
Th. Erichsen liksom deras äldre
landsman C. E. D i r i k s och de yngre kollegerna
S. Onsager, E. Sandberg, N. Astrup,
R. T h y g e s e n m. fl. ha mottagit
varaktiga intryck av franskt måleri. Detsamma
gäller de betydande förmågor, som nu stå i
första ledet i norsk konst, H. S ö r e n s e n,
J. H e i b e r g, A. R e v o 1 d, P. K r o h g, A.
R o 1 f s e n och H. L. M o h r, men i
synnerhet i deras monumentala väggmåleri har det
individuella framträtt i form och färg. »Om
något skall kunna kallas vår nationella linje
i målarkonsten, så är det koloriten» (Thiis),
och hos de yngsta målarna, D.
Werenskiold, H. Finne, B. K 1 ü v e r o. a.,
kan man följa den linjen, trots formens
växlingar, och i norskt glasmåleri — E. V i g
e-1 a n d, F. Haavardsholm — brinner
färgen med en sällsam glans.
1800-talets skulptur står icke lika högt
som det samtida måleriet. H. Michelsen,
elev av Thorvaldsen, J. Middelthun och
B. Bergslien voro de bästa under årh:s
förra hälft och mitt. Ärh:s senare hälft kom
med större namn: S. S i n d i n g, M. S k e
i-b r o k och, den norska nutidskonstens störste
vid sidan om Munch, G. Vigeland; hans
jättelika fontänanläggning skall, när den väl
blir färdig, vittna om en formskapande kraft
av sällsynta mått. Även W. Rasmussen
samt de yngsta skulptörerna, I. Vik, S.
Fredriksen och D y r e V a a, ha skapat
sig goda namn med sin konst. E. L-k.
Litt.: Aarsberetning for Föreningen til
Norske Fortidsmindesmærkers Beväring 1845
ff.; N. Nicolaysen, »Norske bygninger fra
fortiden», I—III (1860—80), »Norske
fornlev-ninger» (1866) och »Kunst og haandverk fra
Norges fortid» (2 bd och suppl., 1881—96); L.
Dietrichson, »De norske stavkirker» (1891—92);
E. Sundt, »Bygningsskik paa bygderne i
Norge» (1862; ny uppl. 1900); H. Fett, »Gamle
1272
norske hjem, hus og bohave» (1906),
»Billed-huggerkunsten i Norge under Sverreætten»
(1908), »Norges kirker i middelalderen» (1909),
»Norges kirker i nyere tid» (1911) och
»Norges malerkunst i middelalderen» (1917); J.
Meyer, »Fortids kunst i Norges bygder»
(1908 ff.); C. W. Schnitler, »Norske haver»
(2 bd, 1916) och »Malerkunsten i Norge i
det attende aarhundrede» (1920); A.
Lindblom, »La peinture gotique en Suède et
en Norvège» (1916); E. Lexow, »Norges kunst»
(1926); H. Grevenor, »Norsk malerkunst
under renessanse og barokk» (1928) och
»Intro-duksjon til Norges kunst i 99 billeder» (1930);
A. Bugge, »Arkitekten stadskonduktör Chr.
H. Grosch» (1928); A. Nygård Nilssen,
»Möderne norsk veggmaleri» (s. å.); »Norsk
kunst-historie» (2 bd, 1925—27); »Norsk billedkunst
gjennem 1000 aar» (1925); »Norsk
bygnings-kunst fra Urnes til universitetet» (1927).
Norsk-luterska kyrkan, se Amerikas
förenta stater, sp. 767.
Norsk musik. Den norska folkmusiken har
tillvunnit sig stor uppmärksamhet på grund
av sin individuella egenart. Grundvalen för
denna folkton synes vara ropet el.
vallskogens och bergets signalmusik, medan boskapen
vaktades vid sätern. De instrument, som
brukades under denna äldsta tid, torde ha varit
träluren och bockhornet (kohornet). Ur ropet
och signalen uppstod dialogformen med
samtal på långt avstånd genom sång el.
hornmusik. Under medeltiden utvecklades särskilt
folkvisan och folkdansen. Båda ha uppstått
under svensk invetkan. Norge blev
självska-pande inom folkmusiken först med 1500- och
1600-talet, då polskdans, springdans, halling
m. fl. danser uppstodo. Även de nationella
instrumenten hardangerfela och langleik torde
väsentligen ha uppstått under denna tid. På
1700-talet utbildades den sentimentala visan.
Under vikingatiden kom Norge i beröring
med den keltiska bard- och skaldediktningen
samt torde med denna även ha fått mottaga
galdrsången med dess blandning av rop och
recitativisk cantus planus (se C a n t o).
Kyrkomusiken blev beroende av den allmänna
gregorianska formen. Under 1600-talet
utbildades stadsmusikantorganisationen.
Begynnelsen till ett konsertliv kan spåras så
långt tillbaka som till 1700-talets mitt, då
stadsmusiken lämnade de konserterande
artisterna god hjälp.
Under den första tiden efter 1814 gick den
norska musiken raskt framåt. Till de första
mera nationellt betonade verken kan räknas
Waldemar T h r a n e s »Fjeldeventyret»,
ett försök att skapa ett inhemskt sångspel.
Med 1830-talet vann O 1 e B u 11 världsrykte
som genial violinist, och norrmännen sökte
småningom upptaga och utveckla hans idéer
om den norska folktonen som grundval för en
nationell tonkonst. Vid 1800-talets mitt
framträdde H. Kjerulf och skänkte sitt land
den första norska romansen. Kort efter följde
J. D. B e h r e n s, som satte liv och fart i den
norska manskörsrörelsen; för denna skrev
även Kjerulf betydelsefulla verk. Intresset för
folkmusiken steg från 1850-talet, och ett
målmedvetet uppteckningsarbete bedrevs bl. a.
av L. M. L i n d e m a n. Av kompositörer från
1800-talets mitt märkas, förutom Kjerulf ocb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
