Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näs (adelsgods) - Näs (järnbruk - Näs (säteri) - Näsa (anatomi) - Näsa (byggnadskonst) - Näsans bihålor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Näs—Näsans bihålor
74
Bild 1. Näsans vänstra sidovägg, sedd inifrån. I
kil-benshålans mynning är en liten sond insatt. Kbh
kilbenshålan, C. su översta näsmusslan (concha
supe-rior), m. M. mellersta näsmusslan (concha media),
u. il. understa näsmusslan (concha inferior), Tb
örontrumpetens mynning, Ph pannbenshålan.
Va nat. storl.
hört P. Brahe d. y., som uppförde jaktslottet
Brahehälla vid Noen, nu en vacker ruin.
Näs, järnbruk, se Horndals bruk.
Näs, säteri i ö. Stenby socken, Östergötland,
på Bråvikens s. strand, 315 har, därav 140
har åker; tax.-värde 204,500 kr. (1929).
Bebyggdes som säteri på 1630-talet och har
bl. a. tillhört släkterna Rotkirch, Kurck, v.
Schwerin, Löwen, Horn m. fl. Nuv. ägare:
kammarherre Hj. Wernstedt.
Näsa (lat. näsus), anat., den hos människan
ur ansiktets mitt framskjutande främsta delen
av andningskanalen, vilken även innehåller
luktorganet. N. växlar mycket till formen
men är i allm. pyramidal och i profil
triangulär. Den höga näsryggen är ett särdrag
hos människan och återfinnes ingenstädes i
djurserien. Triangelns nedre sida, som utgår
i en båge ur överläppen, har två ovala
öppningar, näsborrar, som leda till var sin
halva av näshålan. Näsborrarna kunna
vidgas och sammandragas till följd av
rörligheten i sina laterala väggar, som därför
kallas näsvingar. N:s stomme är delvis
ben (i synnerhet upptill), delvis brosk; det
hela är utanpå klätt av en medeltjock hud
med stora talgkörtlar och små muskler.
Denna vikes om och in i näsborrarna samt fort-
Bild 2. Frontalsnitt genom näshålan ungefär i
ögonhålans mitt. Snittytan sedd framifrån. I
ögonhålorna synas synnerven och ögonmusklerna. Öh
ögonhålan, Kh käkbenshålan, övriga beteckningar som
på bild 1.
sättes föga förändrad ett stycke in i hålans
rörliga del. I övrigt klädes de sidoordnade
hålornas inre, med undantag av övre delen
(luktregionen), av en täml. tjock, svällbar
slemhinna med cylindriskt flimmerepitel och
delvis slemavsöndrande körtlar. Hålan, som
genom sagittalt ställda ben och brosk skiljes
i två, icke med varandra kommunicerande
hälfter, sträcker sig uppifrån huvudskålens
bas ned till munhålans tak (gomvalvet) och
mynnar bakåt i syalget, upptagande rummet
mellan kinderna och ögonhålorna. Om n
ä-sans bihålor se d. o. Skiljeväggen är
slät, men från vardera sidoväggen inspringa
tre krökta benskivor, näsmusslorna
(conchae), som förtränga hålan och ge större
utsträckning åt den även dem täckande
slemhinnan. De rymligare delarna under
musslorna kallas näs gångar (nedre, mellersta
och övre). I den nedre mynnar tårkanalen.
De två nedre musslorna med gångar och
motsv. höjd av skiljeväggen tillhöra n:s
and-ningsregion, delarna där ovan luktregionen.
På nedre musslorna finnas de s. k.
svällkropparna, kärlrika slemhinnekuddar med
betydelse föi luftens uppvärmning och
fuktighets-hushållningen i n. Dennas beklädande hinna,
i vilken luktnerverna utbreda sig, har i
djupare lager egendomliga körtlar, som mynna
på ytan, och i yttre lager två slags celler:
det ena är cylindriskt epitel, det andra spolar
med långa, mot ytan riktade stavar,
luktnervernas ändorgan och mottagare av
luktretningar. N:s funktioner: 1) begynnelsedelen
av andnmgsapparaten, 2) resonansrum för tal
och sång, 3) säte för luktsinnet, 4) avloppsväg
för tårvätskan. Se vidare
Nässjukdomar. — Jfr även Lukt. G. v. D. (V. Nsl.)
Näsa, hyggnk. 1. I den gotiska
ornamenti-ken ett litet, av två i en vinkel
sammanlöpande kroklinjer bildat spetsigt framsprång
på insidan av en båglinje (se bild
1). Genom sådana »näsor»
indelas en cirkel, en trehörning, en
kvadrat o. s. v. i s. k. pass
(»trepass», »fyrpass»). — 2. (D r o
p.p-näsa.) Den anordning vid
ett yttre listverk, som
avser att hindra
regnvattnet att följa efter
listen ned på muren och att
tvinga det att drypa av så
fort som möjligt. På bild f
2 visar A en list (med
kor-nischprofil c), försedd med
»fall» a och »droppnäsa»
b, B en list med nästan samma kornischprofil
men utan fall och droppnäsa. I. G. C.*
Näsans bihålor, hålrum i kraniets
ansikts-del, som genom trånga öppningar stå i
förbindelse med de egentliga näshålorna. N.
äro utbuktningar från dessa och kallas pann-,
silbens-, käk- och kilbenshålorna, en på
vardera sidan om skallens sagittalplan.
Silbens-hålorna bestå av ett antal oregelbundet
ordnade celler och kallas därför
silbenslabyrin-terna. I mellersta näsgången (se Näsa)
ligga öppningarna för pann- och käkhålorna
samt främre och mellersta silben scellerna,
medan de bakre silbenscellerna mynna i den
övre näsgången och kilbensöppningen är
belägen i vinkeln mellan kil- och silben.
Bild 1.
Bild 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
