Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oehlenschläger (Oehlenschlæger), Adam Gottlob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Oeil de perdrix—Oetztal
164
30 år. 1810 blev O. prof, i estetik, 1839
etats-råd, 1847 konferensråd. Inom hans stora
produktion efter 1810 dominera tragedierna, som
dock ej kunna mäta sig med hans
ungdomsverk. De bästa äro »Hagbarth og Signe»
(1815), »Væringerne i Miklagard» (1827),
»Tordenskiold» (1833) och »Kiartan og
Gudrun» (1847). Medan han nu producerade en
mängd oinspirerad tillfällighetspoesi (nämnas
må dock folksången »Der er et yndigt land»),
vann han ännu konstnärliga segrar i den
berättande diktningen: den stora romanscykeln
»Nordens guder» (1819), det kraftiga eposet
»Hrolf Krake» (1828), prosaberättelserna
»Hroars saga» (1817) och »örvarodds saga»
(1841). Hans värdefulla »Erindringer»
ut-kommo postumt i 4 bd 1850—51 (förk. uppl.
1872). Nedgången iO:s produktion efter
hemkomsten framkallade opposition av J.
Bagge-sen (se d. o.); i den följ, långa och bittra
litteraturfejden fördes O:s talan genomgående
av hans elever. För det allmänna
medvetandet stod han emellertid som »den nordiske
sångarkungen», som Tegnér kallade honom,
då han lagerbekransade O. vid
magisterpro-motionen i Lunds domkyrka 1829. Och för
eftervärlden står han trots sina svagheter
som en förgrundsgestalt i den danska
litteraturen.
Litt.: »Poetiske skrifter», utg. av F. L.
Liebenberg (32 bd, 1857—62), av H.
Topsöe-Jensen (5 bd, 1926—30; valda); Kr. Arentzen,
»A. O.» (1879); Vilh. Andersen, »Guldhornene»
(1896) och »A. O. Et livs poesi» (3 bd, 1899—
1900); A. Nilsson, »Tre fornnordiska
gestalter» (1928). — O:s porträtt återges på
vid-stående plansch. H. Topsöe-Jensen.
Oeil de perdrix [ö’j do pärdri’], fr., eg.
»rapphönsöga», drällmönster, som liknar
rapp-hönsögon; på svenska »gåsögon».
Oekologi [ek-], dets. som ekologi (se d. o.).
Oelreich [ö’lrej^], von, svensk släkt, urspr.
från Bremen, inkom till Sverige med Bernhard
O. (se nedan). Dennes sonson Niclas Oelreich
adlades 1749 med namnet von O. (se nedan).
Den sistnämndes sonsons son Charles Emile
von O. (1839—1911) var 1894—98 överste och
chef för Dalreg:tet och 1898—1909
landshövding i Kronobergs län. Han var även led.
(moderati av Första kammaren 1901—10.
Oelreich [o’lrejl$], Bernhard, Lunds
universitets förste prokansler, superintendent
(1626—86); jfr släktart. O. var född i
Hol-stein, blev 1647 e. o. prof, i grekiska vid Sorö
akademi, vistades sedan länge utomlands och
blev 1651 kyrkoherde i Asums och
Skeppars-lövs församlingar i Lunds stift. Sedan Skåne
kommit under Sverige 1658, deltog O. i
riksdagen 1664 och blev hovpredikant hos
änkedrottningen. Då han 1666 blev prokansler för
det nyupprättade univ. i Lund, skedde detta
med förbigående av biskop P. Vinstrup, vilket
orsakade många stridigheter. Slutligen
förflyttades O. till superintendentämbetet i Bremen
och Verden, som han tillträdde 1673. B. H-d.
Oelreich [ödrej^], Niclas von,
ämbetsman, politiker (1699—1770); jfr släktart.
Blev student 1716, fil. mag. 1726,
universitetsbibliotekarie 1732, prof, i
litteraturhistoria 1737 och i teoretisk filosofi 1739, allt i
Lund, samt censor librorum 1746. Som
censor råkade O. i oupphörliga strider med
andra myndigheter, särskilt Stockholms
konsistorium, och med sina egna överordnade
i Kanslikollegium. I början stod han till det
härskande hattpartiets tjänst, och då det
gällde att i den
häftiga konflikten mellan
rådet och konungen
bearbeta opinionen till
förmån för rådets
uppfattning, utgav han
1755 Sveriges första
politiska tidskrift, En
Ärlig Swensk.
Tidningen, som utkom
1755—56, väckte stor
uppmärksamhet och
vann en för sin tid
betydande spridning. O.,
som 1749 upphöjts i
adligt stånd,
belönades efter riksdagens
slut med en gåva av 20,000 dal. smt. Icke
nöjd med denna belöning, skilde han sig under
de följ, åren från hattpartiet och närmade sig
dess motståndare. 1767 blev han president i
Kommerskollegium. Jfr monogr. av O.
Syl-wan i Hist. Tidskr. 1893. L. S.*
Oels [öls], öls. 1. Tyskt f. d.
fursten-döme, beläget i preuss. reg.-omr. Breslau.
Tillhörde från 1300-talet olika furstesläkter,
däribland 1647—1792 ätten Württemberg-Oels
och därefter huset Braunschweig. 1884
införlivades det med Preussen och anvisades som
»tronlän» åt Preussens kronprins; stora
fideikommiss- och allodialgods ärvdes då av
konungen av Sachsen. — 2. Fordom huvudstad
i ovannämnda furstendöme, 27 km n. ö. om
Breslau; 14,381 inv. (1925). I staden ligger
slottet Oels (1500-talet), tillhörigt f. d.
tyske kronprinsen Vilhelm, 15 km v. om
staden slottet Sibyllenort, där sedan 1919
exkonungen av Sachsen är bosatt.
Oenanthe [ena’nte], bot., se S t ä k r a.
Oenothèra [en-], bot., se Gulltrav.
Oenotheräceae [en-], Onagräceae, fam.,
närbesläktad med myrtenväxterna,
kännetecknad av oftast fyrtaliga, tvåkönade
blommor (i klase el. ensamma i bladvecken),
undersittande, flerrummigt fruktämne, vanl. 8
ståndare och kapselfrukt, mera sällan bär el. nöt.
Bortåt 500 arter, en- el. fleråriga örter, mera
sällan buskar, med motsatta el. spiralställda,
enkla blad, de flesta i tempererade länder,
huvudmassan i Amerika. I Sverige växa
vilda släktena Epilobium och Circaea, förvildat
Oenothera. Talrika amerikanska arter av
släktena Clarkia, Godetia, Lopeäia m. fl.
odlas för de vackra blommorna som enåriga
prydnadsväxter på kalljord; Fuchsia odlas i
boningsrum och växthus. G. M-e.
Oersted [o’r-], se ö r s t e d.
Oestrus [e’st-], zool., se Styngflugor.
Oetztal [ö’tstäl], ö t z t a 1, floden Inns
längsta sidodal (60 km) i österrik. Tyrolen;
genomströmmas av Oetztaler Ache, som
avvattnar Oetztalalpernas glaciärer. Nedre
delen av O. är bred och bördig med lin- och
sädesodlingar samt lärkträdsskogar, övre
delen trång och vild; överst förgrenar sig O.
in i glaciärområdet i Venter- och Gurglertal
m. fl. Utgångspunkt för färder i 0. är
järnvägsstationen O. (692 m ö. h.). Se bild sp. 165.
Efter samtida karikatyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
